Senaste uppbrottet jag var med om bestämde jag mig för att skriva om det och att vara ärlig. Jag ville vara ärlig om hur ont det gjorde och hade gjort genom vårt förhållande, jag ville vara ärlig om alla de jobbiga känslor som jag gick igenom. Detta gjorde jag för att jag har en övertygelse om att det är viktigt att prata om den typen av saker och att våga vara personlig, och jag kände att det var ett utmärkt tillfälle för mig att börja med det.
Sällan har jag sett folk så elaka, upprörda, hånfulla som när jag har skrivit om detta. Jag har framförallt haft en människa på mig som varje inlägg jag skriver om kärlek och relationer är tvungen att manifestera hur mycket allting bara är mitt eget fel, och hur oerhört lyckade relationer denna person själv har och gud vet allt. Till vilken nytta?
Till exempel när jag skrivit om romantiska löften och hur en anses vara naiv om en faktiskt tar dem på allvar så fick jag mer av samma skit tillbaka; ”men gumman, alla vet ju att det bara är så en säger”. Må så vara, men är det inte sjukt att vi har ett sätt att leva tillsammans på som delvis bygger på lögner? Jag tycker att det är relevant att ifrågasätta detta.
Andra tycker att det är osmakligt eller bara ”fel” i största allmänhet att vara så öppen med sin sorg som jag har varit. De tycker kanske att jag ska ”komma över” det ena och det andra. För det antas vara så att när en skriver om jobbiga relationer med män, då är en ”sur” eller ”bitter” över denna relation. Att det faktiskt kan vara så att en helt enkelt tycker att det är en intressant eller viktig grej att skriva om alldeles oavsett finns inte.
En annan kategori som ligger nära ”komma över” är de som ska komma med välmenande ”råd” om hur jag ska gå till väga i framtiden eller hur jag skulle ha tänkt istället. Jotack, jag vet att jag inte skulle ha litat på dem eller att jag skulle dumpat dem tidigare eller att jag skulle hittat någon som var bättre för mig men det intressanta för mig är att försöka förstår varför jag ändå drogs till det här destruktiva och inte var kapabel att lämna det. Mitt syfte är inte att lära mig hitta ”den rätta” eller att bygga det perfekta förhållandet utan att förstå något om mig själv och samhället jag lever i, och att förmedla detta till andra.
Varför är det viktigt för andra människor att jag ”kommer över” dessa erfarenheter, det vill säga inte skriver om dem offentligt?
Det hade nog varit mer okej om jag hade skrivit typ ”jag är så ledsen att jag och min pojkvän gjorde slut”. Det hade varit hjärtesorg och det kan folk relatera till. Det som är upprörande är att jag försöker koppla ihop detta i en större kontext, att jag försöker förklarar varför min smärta inte bara är en individuell upplevelse.
Hela den här grejen handlar ju om att förpassa erfarenheter i relationer till den privata sfären igen. Att få mig att känna skuld och skam och därför sluta skriva om det. Och jag tänker mig att det ofta kan handla om svårigheter med att själv erkänna sorg och smärta. För jag menar, om deras liv nu vore så jävla perfekta så skulle de väl knappast bry sig om att mitt inte är det?
Och det har gett så många så mycket att du är öppen med de här sakerna. Det är så otroligt värdefullt att din röst finns därute. Haters gonna hate som du vet och det säger såklart allt att du inte är inne på en massa bloggar och hatar på dem, men de måste betvinga sin ångest och övertyga sig själva genom att hata och härska på dig…
Fortsätt för evigt med din grej! Jag ber dig!
Nära relationer är ofta katalysatorer för inre processer som tenderar att _definitivt_ hjälpas av att analysera så som du ju analyserar, & jag tror att den sortens analyser är lite väl sällsynta. Därför är det bra att du är generös & gör en del av din tanke- & emotionella process publik. Jag har märkt av att mina analytiska poster om relationer, attraktion, romantik, sexualitet.. också är mina mest populära. Till viss del har jag skrivit om någonting som jag tyckte saknades, jag fann inte mitt perspektiv då jag önskade läsa om min huvudsakliga relationsproblematik så jag valde att själv skriva om det. Ju fler perspektiv som finns att ta del av, desto rikare blir vi i vår förståelse av oss själva & således också av varandra.
Skulle inte kunna identifiera någon av männen om du har skrivit om, heller, & tycker inte att du ger sken av att vara ute efter att smutskasta. Jag vet att människor gnäller om sådant.
Tack för att du delar med dig.
Igenkänningsfaktorn i det du skriver kanske inte är enbart behaglig. Sen stämmer dina analyser illa med ”allt är upp till dig att fixa, går något fel är det ditt fel”- samhället som verkar ha nått sin peak nu.
Jag fick många aha-upplevelser efter inlägget om den patriarkala tystnaden, tyckte det var suveränt.
Alla dina texter om relationer och kärlek med män har hjälpt mig så mycket. Alltså jag tror inte alls jag skulle vara där jag är idag om det inte var för dina kloka och ärliga texter, tack<3
Tror du slår huvudet på spiken här! Om det du skriver inte skulle resonera i dem på något sätt, inte relatera till deras egen smärta, så skulle de inte reagera så starkt.
Jag gillar verkligen dina texter om tidigare relationer och de mer privata texterna och du gör ett jätteviktigt jobb som kopplar ditt privata till det politiska så öppet på bloggen. Du får fler att göra liknande kopplingar och se saker från ett makroperspektiv istället för att se inåt och skuldbelägga sig själv. Viktiga insikter för de som är villiga att ta dem till sig. Hoppas du fortsätter skriva om det du tycker är viktigt utan censur. Frivillig kram