Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.

jagochminpojkvän

Twittrade lite om det här fenomenet lyckat heterosexuella kvinnor:

Jag är verkligen oerhört trött på att behöva hantera människor som ba ”min relation är faktiskt jämställd”. Men så kul för dig då? Snälla spring iväg och lev ditt jämställda jävla liv någon annanstans.

Plus aspekten av översitteri som finns i detta: ”kolla på mig jag är faktiskt lyckat heterosexuell”. Liksom bra jobbat att du lyckats leva upp till det dominerande samhällsidealet. Fortsätt trycka upp det i mitt fejs ba. MMMMMMMMM.

Ja! Ja! Berätta mer om din oerhört jämställda relation! Berätta lite mer om precis hur jag har misslyckats med mina! Bara tryck det i mitt ansikte lite jävla till hur misslyckad jag är som inte lyckats leva upp till idealet om jämställd heterosexualitet. Berätta lite mer om vilken typ av kvinna en måste vara för att vara sådär lyckat heterosexuell som du! Berätta mer om hur det är JAG som beter mig illa mot dig, när du sitter där och lever upp till samhällsidealet så JÄVLA väl.

Sorry men jag tror inte att ni är jämställda och jag tror att ditt försök att övertala mig egentligen handlar om att övertala dig själv.

Ärligt talat så skiter jag i dig och din jävla pojkvän. Ni kan väl upprätthålla patriarkatet bäst fan ni vill. Jag tänkte i alla fall älska kvinnor. Ursäkta men så jävla övertygad kan du ju inte vara om det är ett problem att en feminist skriver om strukturellt förtryck i relationer. Snälla rara du har fan hela jävla samhället på din sida, det är patetiskt att ta illa vid sig av feministisk kritik av heterosexualitet. Alla män förtrycker alla kvinnor och det gäller även dig och din älskade jävla pojkvän. Och jag tror att enda skälet till att ni ens bryr er om vad jag säger är att ni vet att jag har rätt.

Det här att lyfta fram sin egen jämställda relation uppfattar jag som ett skuldbeläggande av kvinnor som inte har lyckats iscensätta heterosexualitet lika lyckat. Jag drabbas själv ofta av detta snack; mitt problem anses vara att jag inte lyckats upprätthålla en jämställd relation, att jag inte varit tillräckligt behagfull för att någon man ska vara villig att lägga ner det arbetet på mig eller att jag inte varit tillräckligt tålmodig.

Till exempel kan det handla om kvinnor som gör karriär och som tycker att kvinnor som stannar hemma med barnen, jobbar deltid eller tar ut mer föräldraledighet än sin man har misslyckats med jämställdheten och gör fel. Ungefär som om det var hennes fel att mannen ifråga tjänade mer än henne, eller att han inte tar samma ansvar i hemmet. Vad ska hon göra i en sådan situation? Det är ju inte hennes fel att hon lever i en ojämställd relation, men ändå är det hon som får stå där med skammen. Skammen i att inte ha lyckats, skammen i att inte ha valt eller lockat till sig en ”bra” man, skammen i att inte lyckas nå fram till mannen med sina önskemål.

Jag tror att det är mer problematiskt ur ett feministiskt perspektiv att sprida idéer om att det går att leva det postpatriarkala samhället nu. Här är några skäl till det:

  1. En förflyttar fokus från kollektiv kamp till individuella livsval. Att prata om jämställda heterorelationer som en realitet förflyttar fokus från patriarkatet som struktur och etablerar iden att det är möjligt att tvätta rent sitt eget liv från patriarkala spår. Det blir ett individuellt projekt att göra detta, och en fråga om status och positionering inom rådande samhälle snarare än om en rörelse framåt.
  2. En etablerar ännu ett svåruppnåeligt kvinnoideal. Att ha en jämställd relation är skitsvårt, speciellt för den som är i underläge. Ändå blir det upp till kvinnan att ”lyckas” med detta projekt. Om hon misslyckas är hon en dålig feminist och kvinna. Samma krav åläggs inte mannen, och i den mån de gör det så tar han ändå inte åt sig.
  3. Det sätter tilltron till män. För att en jämställd heterorelation ska äga rum måste mannen samarbeta. Ska kvinnors frigörelse bygga på att män samarbetar? Ska en kvinnas eventuella lyckande eller misslyckande som feminist avgöras av huruvida mannen hon lever sitt liv med är intresserad?
  4. En lägger skulden på kvinnan. Eftersom det är kvinnan som är feministen och som har huvudansvaret för relationen så blir även jämställdheten hennes ansvar. Det är som vilket relationsarbete som helst.
  5. En etablerar en bild av att heterosexualiteten kan fungera ur ett feministiskt perspektiv, och hjälper därmed till att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten.  Även om den officiella hållningen är att alla får vara ihop med vem de vill så finns det ett samhällsideal om att en ska vara heterosexuell som är bundet till patriarkatet. Om en som feminist pratar om jämställda heterorelationer som en realitet så kommer en bidra till att kvinnor stångar huvudet blodigt mot den heteromonogama relationens betongvägg. En bättre feministisk strategi vore att erkänna ojämlikheten i dessa relationer.

Jag tror att det är betydligt mer fruktbart att vara öppen med hur ens liv, precis som alla andras, påverkas av patriarkala strukturer. Att framställa sig som någon slags hjälte som lyckas övervinna detta och ändå leva upp till samhällets (patriarkala) ideal för relationer och livsstil kommer enbart att skapa prestationsångest hos andra. Dessutom är det lögn; ingen enskild individ kan träda utanför strukturerna. Det är något som måste ske kollektivt.

Om en vill leva i heterorelationer kan en göra det, men att inbilla andra att det skulle vara mer okej för att en minsann är jämställda är väldigt problematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Snarare handlar det väl om att vi alla är människor med behov, och i ett patriarkal samhälle så kommer tillfredsställandet av dessa behov att påverkas av patriarkala strukturer. Det är inte något konstigt eller skamfullt med det, och det gäller alla oavsett vilka relationer en väljer att ingå eller inte ingå i.

Jag tänker mig att en kan vara nöjd med sina val i en given situation, men ändå sträva efter att förändra situationen. Precis som jag inte slutar tycka att patriarkatet är skit för att jag är nöjd med mina livsval just nu så behöver inte någon som lever i en heterorelation tänka så. Våra liv omgärdas av patriarkala strukturer, och det är detta som borde vara fokus för kampen. Inte huruvida någons relation är jämställd eller inte.

Det är såklart kul om folks trivs i sina relationer, men det är inte nödvändigtvis ett politiskt projekt. Att göra tillvaron i heteromonogamin mer dräglig är snarare en patriarkal reformism, som i regel faller på kvinnan att dra i. Det sker fortfarande på mannens villkor, det handlar inte om att samla makt som kollektiv och använda den för politisk förändring, utan om att lägga ner tid och energi på upprätthållande. Upprätthållande av relationen, upprätthållande av patriarkal exploatering, upprätthållande av patriarkatet.

Ert framhävande av er själva och era jämställda liv är inte feminism, det är elitism och det hjälper inte någon kvinna som sitter fast i skiten. Det enda det gör är att påföra ännu mer skuld och skam.

5 reaktioner till “Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.”

  1. Jag tycker att det är jättesvårt att ha ett jämställt förhållande. Det blir liksom jättelätt att någon har ett maktövertag och oavsett om det är han eller jag som har det övertaget så är det ju inte JÄMSTÄLLT. Det är fan skitsvårt.

  2. Fanny’ Din blogg har varit och är ett sånt otroligt stort stöd för mig. Har precis tagit det stora feta steget ur en lång destruktiv heterorelation. Har sedan länge misstänkt men förnekat min bisexualitet/längtan efter en kvinna. O när en väl fick insikt om detta och började våga vara ärlig gentemot sig själv, så har allt liksom börjat att falla på plats. Det har aldrig nånsin känts så rätt och sant som det nu gör! 25 år. Bättre sent än aldrig. Nu börjar livet på riktigt. Du är en true inspiration <3

Lämna ett svar till Pernilla Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *