Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att stanna på botten för att det är tryggast där

Fick en kommentar på inlägget om att fuska tills det funkar:

För mig är det väldigt mycket av ett skydd att hålla mig på ”botten” hela tiden. Om en börjar klättra uppåt blir ju fallet mycket längre och landningen hårdare (eftersom allt kommer gå åt skogen förr eller senare right?). Är väldigt snabb på att ersätta de flesta av mina känslor med någon slags allmän ”ångest”. För den känslan är jag så van vid.
Så himla trött på detta nu bara. För jag förstår ju att jag iom det endast lever halva livet på något sätt. Behöver hitta nån metod för att bryta de gamla vanorna och flykten. Vill försöka tro på att klättringen uppåt och det på vägen dit är värt alla eventuella fall nedåt igen. Tro.. hur fasen gör en?

Detta har varit min metod tidigare. Jag vet knappt själv hur jag tog mig ur det men jag vet att jag en dag fick nog och började aktivera mig och träffa folk. Jag var då inne i en djup depression efter att min första flickvän gjorde slut, vilket även rörde upp en massa annan skit. Jag kände mig totalt identitetslös och ville bara ha något nytt. Jag började gå på dejter och träffa folk fast jag egentligen inte ville. Hela sommaren spenderade jag tillsammans med en då ny bekantskap, som nu är en bästa vän, något jag skrivit om här under rubriken effektiv sorg:

Jag åkte till Stockholm över sommaren och gick på en dejt med Emma och kunde inte prata om något annat än Henne, men vi fortsatte umgås trots detta och det är nog en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Jag har aldrig känt ett så omedelbart stöd från en annan människa, ett stöd som verkligen kom från första början, så direkt från hjärtat. Det var så viktigt. Jag låg i Emmas säng medan hon var på jobbet och läste Harry Potter. Jag träffade Ida och Karin och hade på ett sätt en magisk sommar, trots att jag inget orkade. Jag sov tolv timmar om dygnet, inte för att jag behövde utan för att jag inte ville vara vaken.
Och sen åkte jag tillbaka hem till Örebro och det var verkligen som att jag fick lära känna mitt nya jag, den som var jag efter denna sommar när jag inte hade Emma Karin Ida omkring mig. Och jag kom på att jag tyckte om mig själv. Och sedan blev jag kär på nytt och allt kändes bara så jävla rätt. Men jag vet att jag en dag kan behöva sörja även henne och det gör ont i mig redan nu.

För att kunna komma över det gamla måste en släppa in nytt liv, om en inte gör det är det omöjligt att släppa taget. Men att släppa in nytt liv kan vara oerhört läskigt just för att en måste släppa taget. Efter att en släppt in nytt liv finns det inte längre någon återvändo, då är en dömd att leva fritt. Detta skrev jag lite om här:

jag kunde sörja dig först när jag släppte in nytt liv. när jag startade en ny bana. när det verkligen blev uppenbart att jag var en annan än den jag var när jag släppte in dig i mitt liv.

innan dess levde jag kvar i vårt gemensamma liv. levde kvar i den tid då vi var ett enda helt. jag hade fortfarande plats för dig i mitt inre. i skohyllan var alltid en lucka ledig. jag läste ditt horoskop, köpte din favoritpasta, städade inte bort dina trosor ur lådan.

när jag sakta släppte in nytt liv insåg jag att jag inte behövde ha rum för dig kvar. jag kunde inte ha rum för dig kvar. att jag behövde det där rummet till något annat, någon annan, det som var nuet. så jag städade bort dig. och med denna handling; insikten om att du aldrig någonsin skulle få plats hos mig igen.

närskajagfåtidattsörja

Ett stort problem i samhället idag är att vi inte får tid att sörja. Vi kastas ständigt in i nya relationer, situationer. Och de som måste sörja för att kunna bli fungerande igen sjukskrivs och utesluts ofta från samhällsgemenskapen. Därför är det radikalt att ta hand om varandra även fast det är svårt och jobbigt, det vill säga precis det hela samhället försöker få oss att låta bli. Solidaritet, det vill säga vänskap, är så oerhört underskattat. Jag har haft tur och har haft ett stort socialt skyddsnät omkring mig, mycket för att jag är orädd och utåtriktad.

Men jag tycker själv att detta är ett oerhört svårt ämne. Hur gör en egentligen för att komma vidare när allt kört fast, och speciellt om en är rädd för att ta kontakt med andra människor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv