På sista tiden har jag gjort den minst sagt intressanta upptäckten att jag tycker väldigt illa om mig själv på en massa olika sätt. Detta är i sig en mycket skrämmande upptäckt, eftersom det finns en slags idé i detta samhälle om att det absolut viktigaste som finns är att ha så kallat ”bra självförtroende” eller ”självkänsla”. I en sådan kontext känns det såklart jättetråkigt att inte ha det, eftersom det tydligen är ~*nyckeln till framgång*~ och så vidare och så vidare.
Jag har alltid tänkt att jag har så kallat ”bra självförtroende”. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det kan ha att göra med att jag aldrig fått stämpeln ”dåligt självförtroende” eftersom jag inte fylla upp den typiska bilden av en människa som har det. Det har liksom aldrig slagit mig att en del av anledningen till att jag självskadat, haft ätstörningar, haft destruktiva relationer och så vidare kan vara att jag inte tycker om mig själv.
En grej jag tycker är väldigt problematisk är hur många pratar nedsättande om människor som antas ha dåligt självförtroende. Typ folk som är tysta och inte så karismatiska kanske. Jag hörde i alla fall detta flera gånger under min skoltid, att det sades liksom ”jamen hon har ju så dåligt självförtroende”. Lite föraktfullt och kanske lite ömkande, men aldrig med någon slags förståelse eller respekt för att människor kan ha det så och att det faktiskt inte är någon jävla katastrof, att det är något en kanske kan jobba på till exempel.
Ofta blandas bra självförtroende ihop med att framhäva sig själv på olika sätt, och det har jag väldigt svårt för. Jag tror att det är dåligt för de flesta att göra detta. Jag känner mig sällan särskilt mycket mer bekväm i mig själv för att jag har framhävt mig själv, snarare kan det ge en motsatt effekt. Jag börjar se mig själv från utsidan och värdera mig själv i andras ögon.
Jag behöver typ inte tycka att jag är fantastisk, jag vill bara sluta hata mig själv och bestraffa mig själv.
Word. På allt, men speciellt sista meningen. Tack.
Jag tror ändå inte att det går att hata sig själv. Om inte annat älskar en åtminstone sig själv utifrån definitionen att en vill sig själv väl. Självskada uppkommer inte som en vilja att skada sig själv, utan ett sätt att få utlopp för sin ångest. Även om någon lever destruktivt, saboterar för sig själv eller till och med begår självmord, är det för att undvika negativa känslor (hur konstigt det än kan låta).
De gånger jag har ”hatat” mig själv är det andras syn på mig som jag har projicerat på mig själv. Jag har märkt att jag inte duger i andras ögon, vilket har vållat mig ångest och rädsla för ensamhet. Sedan finns det såklart hos varje människa egenskaper som denna inte behöver tycka om, men att att verkligen vilja sig själv illa tycker jag är en helt absurd tanke.