Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att våga släppa destruktiviteten och släppa in nytt liv

Jag har tänkt på det här med den ”bekvämlighet” som ändå finns i relationer med män. Att en liksom har vissa invanda mönster som en är så bekväm i att det känns mer hotfullt att bryta dem för att bli lyckligare än att leva kvar och harva på i samma skit fast en vet att det skadar en.

Igår diskuterade jag att ha sex med en kvinna för första gången och varför folk tycker det är så läskigt. Mitt svar på frågan är att om jag inte hade haft sex med män innan hade sex med kvinnor inte framstått som läskigt, men eftersom jag hade vant mig vid det heterosexuella sättet att förhålla sig till en annan människa så blev det så. Precis som att vissa kvinnor kan finna vänskap med kvinnor läskig för att det är ovant, de har mest umgåtts med män. Idag finner jag sex med män motbjudande och hotfullt men inte läskigt på det sättet, för det är inte främmande.

På samma sätt kan det finnas en slags bekvämlighet i destruktivitet, och framförallt i destruktiva relationer. Jag har tänkt väldigt mycket på det här, framförallt efter en av mina heterorelationer som verkligen var nedbrytande och destruktiv och där vi båda skadade varandra medvetet.
detvarlättareattkräla

Men det är inte bara relationer. Jag har självskadat innan på många olika sätt. Innan trodde jag att jag slutade för att min första pojkvän räddade mig från mitt hysteriska själv, sedan insåg jag att jag egentligen bara bytt ett självskadebeteende mot ett annat. Från att skära och svälta sig till att bråka med honom, låta mig tryckas ner av honom, låta mig stympas känslomässigt, kreativt och intellektuellt av honom. Heterorelationer är en form av självskada som är väldigt socialt accepterad. Det går ofta långt innan människor påpekar att en relation är destruktiv, och det finns alltid någon annan välvillig själ där för att ta den i försvar. Om inte personer en känner så relationsspalter, romantiska filmer och böcker och så vidare. Det finns alltid någonting som stödjer ens tes om att det är rätt att fortsätta streta på.romantiktvåstegkravsaga

Jag skrev en dikt om detta, framförallt relaterat till sexuellt våld (triggervarning):

och om du inte kan älska mig
snälla våldta mig till orgasm
ikväll
om du inte kan komma till mig i kväll
kom in i mig
kom i mig
täck över min mun med din
manshand
kväv mina böner om nåd
mörda mitt motstånd
gör mig foglig svag
för dig
ditt könsorgan
ta fram det ta på det
pressa in det mellan mina
kuksugarläppar
sära dem med dina fingrar
sök dig ner
i svalget
framkalla min kräkreflex
om du inte kan
avguda mig
devalvera mig
om du inte är förälskad i mig
förnedra mig
för jag orkar inte
vara ingenting
för dig

Jag tänker apropå denna dikt; jag har känt såhär. Det är chockerande att jag har känt såhär, men det har jag verkligen. Jag har tänkt de här tankarna så många gånger, om än inte lika klarskuret. Jag har känt att jag hellre vill förtryckas än att behöva ta mig an världen på egen hand. Att jag hellre har krälat än att leva utan honom. Och så känner många kvinnor. Kvinnor som blir slagna av sina män känner så (inte alla, många är också bara för rädda för att lämna). Jag har inte vetat hur jag ska leva utan förtrycket.

krälalitetill

Men jag tänker också att det finns utvägar. Destruktivitet kan kännas tryggt, men det är bara för att det är vant. Att begära ett annat liv kan vara så jävla läskigt, för när en flyger kan en också falla, när en älskar kan en också behöva sörja, när en har kan en också förlora. Och ibland gör en också det. Men det är ofta inte ens en bråkdel av det en har, även om det en förlorar kan kännas som hela en värld. När en lever destruktivt däremot kan en där destruktiva relationen verkligen vara det enda, det en desperat måste klamra sig fast vid.

Om en lever ett rikt liv har en plats för mycket. Jag märker att jag mer jag uppskattar de omkring mig desto mer kan jag lära känna och uppskatta andra. Jag har känslomässig energi över, för jag får så mycket. Om det är enklare att lita på folk eftersom de inte är ens allt. En måste inte vara helt säker på att de kan vara där för en alltid, det räcker med det de ger i just den stunden.

Utvägen för mig var lesbiskheten, för den fick mig inte bara att börja bejaka mitt begär mot kvinnor utan också mig själv. Innan hade jag tänkt att jag skulle behöva leva ensam, i självspäkelse, för att inte vara destruktiv, men denna självspäkelse är också destruktiv. Att inte få ge sig hän åt känslor, att inte få vara passionerad, är utarmande. Det är inte samma sak som att skadas i en relation, det är mer ett långsamt dränerande på livskraft, snarare en fråga om att en inte får nytt än att en sugs ut.

Jag insåg när jag träffade min första flickvän att en behöver kärlek för att växa. En behöver få älska och känna sig älskad för att kunna föra ett fritt och expanderande liv. Och när jag fick det så kunde jag släppa destruktiviteten. Det var inte längre en kamp, det var bara en befrielse. Men det var tvunget att komma in nytt liv först. Inte för att allt var enkelt, men det fanns någonting att slå rot i, att växa av. Därför blev också sorgen så stor när detta inte fanns där längre.

En kan våga släppa tag om det gamla när nytt kommer in att ta tag i. En kan inte förvänta sig att det ska gå att falla fritt. Sedan måste en nog försöka ändå, för det är enklare att öppna ögonen för nytt när en törstar efter det, men det är en kamp. En kan sluta med destruktiva beteenden, men en kan inte vila i det, en kan inte sörja, förrän en har fått in nytt och friskt, förrän det växer nya knoppar där det sjuka en gång funnits. Jag tror att om en försöker så går det, men en måste också förbereda sig på att det kan vara riktigt jävla obehagligt. Jag tror tyvärr att förändring alltid är det.

4 kommentarer till Att våga släppa destruktiviteten och släppa in nytt liv

  • Mona skriver:

    Asså den där dikten?! Den beskriver ju nästan exakt mitt senaste förhållande. Kusligt! Men kanske såpass vanligt att det inte är ett särsklit stort ”sammanträffande”.

  • Bea skriver:

    Dikten fick mig att känna något jag inte har vågat känna själv, precis där är jag nu. Fast i ett förhållande där jag desperat försöker slippa att ”vara ingenting” för honom. Ännu en gång har jag fastnat i en sån här jävla relation och det har tagit mig flera år att inse.
    Tack Fanny!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Ge mig pengar!
Arkiv