Att vara en dålig feminist.

205Det händer ibland att jag känner mig som en dålig feminist. Typ när jag märker hur svårt det är att ha en jämställd relation, när jag har ångest över mitt utseende eller när jag ger männen i ett sammanhang med uppmärksamhet och bekräftelse än någon säkert minst lika intressant kvinna.

Men sen tänker jag på hur fånigt allt det där är. Det finns liksom inget som är att vara en ”dålig feminist”, det finns bara olika strategier för att överleva och bekämpa patriarkatet. Jag försöker att alltid hitta så effektiva strategier som möjligt, både för överlevnad och bekämpande, och ibland går det mindre bra. Då är det bara att ta nya tag och försöka igen.

Det går inte att bli den perfekta feministen, för så länge vi lever i ett patriarkat kommer en ibland vara tvungen att göra saker på patriarkatets villkor. Det går inte att leva jämställt i patriarkatet, det går bara att kämpa för ett jämställt samhälle.

Den här ångesten många känner över att inte vara tillräckligt bra feminister är egentligen bara ett av patriarkatets knep för att avväpna oss. Vi ska ständigt lägga skulden på oss själva, inte på det samhälle vi lever i. Det är klart som fan att det är bekvämt om vi alla är upptagna med att personligen ha den korrekta feministiska livsstilen, i stället för att föra politisk kamp.

13 reaktioner till “Att vara en dålig feminist.”

  1. Det du säger nu är väldigt viktigt. Att inte skuldbelägga oss själva, utan inse att det är ett av patriarkatets knep. Fan bara att säga det högt är så jävla skönt.

  2. Tack, det känns som att det är viktigt att påminna sig själv om det här ibland. Det handlar ju precis som du säger att BÅDE bekämpa och överleva.

  3. Det är så bra att du tar upp sånt här. Jag tänker ofta på det här med skam och skuld och vad det egentligen gör med oss. Jag tänker att det är helt orimligt att kvinnor ska dels drabbas av patriarkatet och dels skämmas för att de inte lyckas frigöra sig från det. Exempelvis detta att det i heterosexuella relationer är få som vill medge att de inte är jämställda. Hur ska man då jobba med något, om problemet inte ens erkänns? Men det är ofta svårt att erkänna att man är förtryckt. Jag tror att det handlar mycket om att människor (trots allt) så ofta dras med föreställningar om att det är den utsattas ansvar att protestera mot förtryck och förändra situationen. Därför blir det en skuld att inte ha klarat av detta. Och det är verkligen skit, att bli förtryckt (/helt naturligt vara en produkt av sitt samhälle) OCH ha dåligt samvete för det.

    Du gör så mycket fint Fanny!

    1. tack så mycket!

      Tror du har rätt angående varför folk har svårt att erkänna att de är förtryckta. Det blir fett jobbigt när en känner att en måste göra något åt situationen liksom.

    2. Jag tror också att det är svårt att erkänna att en utsätts för förtryck för att det lätt leder till att en känner sig elak. Särskilt när det kommer till förtryck i en heterorelation, så känner en sig nog snabbt elak mot den person en säger sig älska. Då blir det bekvämare att istället försöka låtsas som att en inte alls är förtryckt.

  4. Tack fanny!

    Kände det här så mycket idag… Jag är engagerad i rfsu (du borde för övrigt gå med om det finns lokalförening där du jobbar, vi jobbar med sexualpolitik, normkritik, jämställdhet + allt annat som ör bra typ) och jag är skolinformatör dvs går ut i skolor och informerar. Och idag så var jag på ett uppdrag och skulle snacka med ungdomar på en lägerverksamhet och det var en tjej och sex killar i gruppen och tjejen sa ingenting under tiden men hade jättemycket frågor och tankar i pausen. Och när vi skulle köra igång bad jag henne sätta sig med oss istället för borta i hörnet och hon ba nej och jag ba jo men sätt dig här nu och sedan när en kille gjorde samma sak så insisterade han på att sitta kvar bortanför gruppen och jag lät honom. Alltså jag kanske inte riktigt kan förklara men jag har haft sååå mycket ångest idag för att jag kanske särbehandlade tjejen negativt pga tjejer förväntas lyda i så mycket högre grad än killar så dom är lättare att säga till/få med sig etc etc. Vet inte vad jag vill säga egentligen mer än att det är så svårt men ändå kämpar en varenda jävla dag och försöker och borde ge sig själv cred för det. Det var vad jag kände när jag lästa ditt inlägg nu, tack <3 Men sedan tänkte jag på att just den kritiken kanske också någonstans är det som tar feminismen och samhället framåt eftersom en hela tiden ifrågasätter sig själv och det en gör och hur en kan göra det bättre. Men all kärlek till alla som kämpar <3

  5. Förresten angående att erkänna att en är förtryckt i en heterorelation så tror jag att det är vanligare att det är mannen som har svårt att erkänna att strukturen går igen i förhållandet faktiskt. Jag tror att kvinnor ofta försöker (och försöker och försöker och försöker) påtala olika problem på olika sätt och introducera olika lösningar, även om det inte är uttalat att det är just kvinnoförtryck det handlar om. Men att det oftare är mannen som inte riktigt lyssnar, vill höra eller tro att HAN förtrycker den han älskar så mycket (och som han ändå har ändrat sitt maskulina betéende SÅPASS mycket för, redan och som som han ändå tänker på SÅPASS mycket grejer med osv).

  6. GUD vad jag behövde höra det där precis just nu. Jag tycker att det är så nice hur du, samtidigt som du har blivit en bättre och skarpare skribent, både har börjat posta bilder på dig själv och skriva mer personliga grejer. Det känns jävligt skönt faktiskt. DU ÄR GRYM

  7. Vill även tillägga att den här bloggen är ett ständigt samtalsämne i min umgängeskrets nu för tiden. ”Fanny skrev precis…”, ”Men det är som i Fannys inlägg där…” osv. Från att vara ett gäng som mest pratade killar och skola och ibland kanske ”mm SD suger” så har vi blivit FETT aktiva och engagerade feminister och anti-rasister. Mina föräldrar läser till och med den här bloggen nu, och de har båda tvärt ändrat åsikt om feminism och hur/av vem den ska skötas.

Lämna ett svar till LORISSA LOVEBOMB Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *