Att vara en förebild.

Många kvinnliga bloggare har skrivit inlägg om att de inte vill vara förebilder, bland andra UnderbaraClara och Niotillfem.

Jag har funderat en del på det här med att vara en förebild, om kommit fram till att det är en sak jag tycker är väldigt viktig. Jag tycker att det är viktigt att jag förmedlar ett budskap jag kan stå för på de plattformar jag har, jag tycker att det är viktigt att använda ett språk och skriva om saker som gör att människor kan leva bättre liv, tänka kritiskt och så vidare. Jag får ibland kritik för att jag inte gör detta, och när den kommer brukar jag försöka ta den till mig (sedan är det inte alltid att jag håller med, men det är en annan sak, kritiken i sig är inte ett problem).

Jag tycker inte att en hej vilt kan blanda ihop till exempel kritik mot heteronormativitet (som jag kommer använda som exempel i det här inlägget) med folk som tycker att det är förkastligt om någon offentlig person röker. Det handlar inte om handlingen i sig, det handlar om hur en väljer att framställa det hela. Om en väljer att framställa det i ett slags rosa skimmer så kan jag tycka att det är väldigt destruktivt. Folk framställer sällan sin rökning i ett rosa skimmer, och om de nu gör det så finns det liksom ingen rökarnorm i samhället. Många av dessa bloggare framställer dock sina heteromonogama relationer, romantik och så vidare i ett rosa skimmer, och där har de dessutom en enorm samhällsapparat i ryggen.

Det handlar om att sprida en typ av ideal som redan är väldigt befästa i detta samhälle, och som får ännu mer spridning. Dessa ideal är inte bara en fråga om ”preferenser” utan handlar om system, till exempel patriarkatet eller kapitalismen. Det handlar inte om att enskilda individer ”väljer” att leva på vissa sätt, utan om att vi lever i ett samhälle där det påbjudet.

Jag dömer ingen som lever i en heteromonogam relation, jag ser det snarare som en tragisk konsekvens av samhället vi lever i. Däremot tycker jag att folk ska sluta romantisera en sådan livsstil, speciellt om det sker inför publik. Att leva på ett sätt är en sak, att okritiskt hylla det och romantisera det är en annan. Detta är det jag tycker att folk har missat när det kommer till dessa inlägg, att det de gör inte bara är att ”inte vara perfekta”, utan att aktivt och okritiskt reproducera normer. Det går inte att säga ”jag har valt att leva såhär”, för det handlar inte bara om dig. Det handlar om att den typen av relationer påbjuds från hela samhället, och när en säger ”jag är lycklig i detta, det är mitt fria val” så hjälper en till i att neutralisera den ordningen.

Människor är inte perfekta, men vi kan fundera på hur vi framställer våra liv och vad det förmedlar till omgivningen. Detta tycker jag är ett ansvar som alla människor har, jag blir sur även när mina vänner håller på och romantiserar till exempel en patriarkal livsstil, men jag tycker såklart att ansvaret blir större om en har större inflytande.

Jag förstår att en inte vill vara en förebild i den meningen att en ska avkrävas att leva ett helt perfekt liv i varje avseende, men att inte kunna ta kritik för sina livsval och framförallt för hur en väljer att framställa sina livsval är en helt annan sak. Att inte utsättas för moralism och avkrävas någon slags renlevnad kan jag absolut förstå behovet av, men jag tycker inte heller att en ska gå omkring utan att reflektera över vad en förmedlar.

17 reaktioner till “Att vara en förebild.”

  1. Jaa jag har gått och hoppats på en inlägg från dig om detta!! Har ju ingen blogg men skriver under på allt detta

  2. Det jag tycker är ”lustigt” är att underbaraclara å ena sidan säger att hennes blogg är ett företag, hon är stolt över att hon tjänar pengar på den och tar bra betalt, jämför sin blogg med en tidning (när hon pratar om att man ska ta bra betalt för reklam. Vart och vartannat inlägg är en ”tävling/samarbete” (reklam) etc etc. Men å andra sidan, kritiserar någon varan hennes företag producerar (inläggen i hennes blogg) så är hon plötsligt privatpersonen igen. Då har man ”kommit in i hennes vardagsrum” och kritiserat hennes privata liv. Om hon jämför sin blogg med en tidning, måste hon väl även kunna acceptera kritik för när innehållet uppfattas konsumtionshetsande/heteronormativt/smalhetsande eller vad det nu kan va. Speciellt som bloggen är uttalat feministisk och konsumtionskritisk.

    1. Ja, detta är en extremt legitim poäng. Det skapar ju sina personliga varumärken efter vad som är säljbart mer eller mindre medvetet, men gör ändå anspråk på att vara oberoende och ”etiska” på något sätt.

      1. Det är alltid ok åt kritisera, poängen här var nog att uc dels hävdar bloggen som sitt ”vardagsrum” och sin inkomstkälla

        1. Jag håller med om att det är okej att kritisera, men jag ogillar när det här med pengar legitimerar jättemassaöverdrivenkritik, likt ”kändisar” som bara ska ta all kritik de får, som om de inte är människor på samma villkor som en annan.

      2. Jag tycker det är okej att diskutera och kräva av företag att de tar ansvar. Dessa bloggare är företag, det går inte att gå in på dem utan att bli utsatt för någon slags försäljning, av föreläsningar, böcker, klädmärken eller en livsstil.

        Jag tycker också att mycket kritik de får är mycket absurd, ibland handlar det till och med om rena kränkningar. Men det blir löjligt när de säger ”det här är bara en blogg om lilla mig och mitt liv” för det är det inte. De är vinstdrivande företag och i vissa fall, där det är relevant måste de nog förhålla sig till att det är så, att de har makt och inflytande.

          1. Lol inser att jag kanske lät sarkastisk nu men jag menar det, en väldigt bra poäng som du dessutom tydligt uttryckt!

  3. Tänke på precis samma sak som Nadja när jag läste inläggen. Tycker hela grejen med personliga varumärken känns problematisk. Eftersom de är just personliga kan ju en del av kritiken kännas väldigt riktad mot ens privatperson. Samtidigt tjänar de pengar på att berätta om sina privatliv och säljer grejer genom bloggarna så gränserna blir väldigt flytane.

  4. Det känns som att du lägger väldigt mycket ansvar på en människa här. Ja absolut, vi kan fundera på hur vi framställer våra liv och vad det förmedlar till omgivningen. Men hur mycket kritik ska en människa behöva ta? Hur ”perfekt” måste en va för att duga liksom. Jag tycker att just UnderbaraClara gör mycket som är bra. Kan inte det vara nog. Måste vi kräva så förbannat mycket av varandra hela tiden?

  5. Hej
    Jag tycker också att det finns något som skaver i att man har en blogg där man gör ett urval i vad man publicerar och samtidigt åberopa att man är en person och inte perfekt när man får kritik. Nä man är kanske inte perfekt men man kan välja vad man visar upp och det man visar upp måste man kunna stå för.

    Men! Samtidigt! Jag har följt Niotillfem i säkert 8 år. Och hon får massa skit för saker som folk lägger på henne. Hela hennes kommentarsfält fylldes av människor som var ”besvikna på henne” och tyckte hon var ”vidrig” när hon la upp sin första vlog. Varför? Jo för hennes dialekt lät stockholms-överklassig.
    Och jag har också läst hur hon fått kritik för hur hon stängde igen dörren och låste då en hög narkoman förföljt henne hem. Utan att hon beskrivit hur hon förstod att det var en narkoman antog folk att det berodde på hennes klassförakt och att hon dömt honom efter kläderna. Hon förklarade själv sedan att det var på grund av hans uppförande och ansiktsuttryck. och är inte det normalt beteende? om någon förföljt mig hem hade jag också fått panik, även om jag skulle vilja vara en modig människa som frågat hur det var med hen.

    Jag fattar liksom att hon inte pallar. Det är jättehemskt att få negativa kommentarer. och hon får massa, hela tiden. och sjukt hård kritik på saker som alla gör eller saker hon inte ens gör. hon kan liksom aldrig ta till sig kritiken och leva efter den för det är på allt hela tiden.

    Bloggare får också alltid sån här kritik:
    1. Du är inte personlig nog. Du visar en alldeles för perfekt bild, jag får komplex, du ger alla komplex när du gör så. Jag vill se dig bakis, jag vill se dig i pyjamas, jag vill se dig göra något dumt!! Du är en dålig förebild! (senast såg jag en sådan kommentar på Elsa Billgrens blogg)
    Samtidigt som de får den här kritiken:
    2. Du är inte god nog. Du syndar. Du borde vara vegan, du borde vara mer normbrytande, du borde inte handla på H&M. Du borde inte visa upp bilder när du är full eller när du röker. Du är en dålig förebild.
    Det är två helt oförenliga krav att leva med.

    förlåt för lång kommentar.

    1. Detta är en bra poäng, tycker jag. Det handlar inte bara om att någon lever på sig själv (allvarligt talat, vem gör inte det, egentligen?) och därmed skall kunna ta den skit hen bett om; det handlar också om hur vi som konsumerar någons själv förhåller oss. Det är ju, ärligt talat, jävligt svårt att göra oss nöjda. Antingen är Underbaraclara för tjock, eller också är hon för smal. Antingen är hon för mycket hemmafru och lyxhustru, eller så är hon en dålig mor som jobbar så mycket hemma istället för att finnas där för sitt barn. För snygg eller för ful, för fixad eller för ofixad, för präktig eller inte präktig nog. Ibland tror jag att det handlar om att vi själva entusiastisk höjt upp någon på piedestal, och sedan blir besvikna när hen inte lever upp till våra förväntningar – och att vi när vi blir besvikna plötsligt tycker att felet inte har något alls att göra med att vi kanske hade orealistiska förväntningar, utan bara att göra med att kändisen vi upphöjde ”lurade” oss.

      Sedan undrar jag varför könsfördelningen när det gäller detta är så skev. Eller ja, det är inte som att jag sitter på hårda data, men det är min upplevelse. Kvinnliga kändisar av olika slag får på ett HELT annat sätt än manliga kändisar kritik för att de är dåliga förebilder för att de …/för att de inte … Jag menar, hur många gånger hör vi folk förkasta Tommy Körberg för att han var en shitty farsa till sina första barn (han har ju suttit i TV och beskrivit detta och alla bara ”oooooh, insiktsfullheten!”), förkasta Alex Schulman för att han aldrig kan hålla käften stängd, förkasta random manlig skådespelare för att han röker etc.? Hur många manliga kändisar som lever på sitt utseende får schavottera för att de antas ge folk ätstörningar? Hur många manliga kändisar som inte lever på sitt utseende får schavottera för att de är överviktiga och därmed ”hyllar fetma”?

      Är man kvinna bara ”du måste vara perfekt för annars kan vi inte se upp till dig, men du får inte vara för perfekt för då känner vi inte igen oss i dig – och i samtliga fall är det DITT fel!!1111”.

      1. När det gäller Niotillfem var det ju faktiskt så att hon fick en hel massa skit när hennes förhållande sprack (jag minns inte om det var ett avslutat förhållande, en sprucken förlovning eller et sprucket äktenskap) – FÖR ATT HENNES FÖRHÅLLANDE SPRUCKIT. Folk kunde inte tycka nog om hur hon skulle ha lagat förhållandet, fått det som inte funkade att funka, vilken dålig förebild hon var som inte kunde hålla ihop sitt liv osv. osv. (Vad fan är det att skriva till en människa som just berättat att hennes förhållande gått i putten, oavsett kändisstatus?

        Jag bara undrar.) Hur ofta händer det manliga bloggare? ”Nu tappar jag respekten för dig, när du inte kunde hålla kvar din man/inte kunde jobba mer på ditt förhållande/osv.”

  6. Det du beskriver tycker jag låter helt jävla fruktansvärt.

    Vara förebild och tänka på vad en förmedlar.

    Det låter som om du vill vara konsekvent(?). Men vem fan pallar vara detta hela tiden?

    Och jag förstår inte alls varför du sätter dessa krav på dig själv?

Lämna ett svar till Jennie Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *