Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Fanny

Rakblad

Jag tänker på rakhyvlar. Hur de introducerades i mitt liv när jag förstod att som kvinna ska man raka sig. Man ska raka bort håret under armar och ben och på fittan. Vissa rakade sig på armarna. På magen. På fötterna. Allt skulle bort.
Det är en ritual. Att ta bort de där förhatliga hårstråna. Att lägga sig i badkaret och låta huden mjukas upp. Att smörja in med raklödder och drag efter drag föra rakhyveln över huden, avlägsna allt oönskat. Att skölja ned blandningen av hår och skum i avloppet. Föra fingrarna över den nyrakade huden och tänka; såhär len vill jag alltid vara. Och sen göra det igen och igen. Varje gång toppen på de avklippta hårstråna vågade sig fram igen. För tänk om man låg där i sängen med sin pojkvän och han märkte att ens ben var sträva. Eller om man hade kjol och inga strumpbyxor och det syntes.
Det gjorde ont det där. Rakningen. Inåtväxta hårstrån och inflammerade hårsäckar. Det tog tid det där. Rakningen. Att mjuka upp och smörja in och ta bort. Ändå gjorde jag det pliktskyldigt år ut och år in. För att man skulle, man förväntades. Att inte göra det vore ett brott mot det normala, det som förväntades av alla kvinnor. Jag sa att jag gjorde det för att jag ”tyckte om känslan av nyrakad hud”. Jag gjorde det för att känna att jag hade rätt att, om inte älska, så i alla fall acceptera, mig själv.
Senare förstod jag att rakblad kan användas även på andra sätt. De kan dras över huden och få den att öppna sig, att blöda. Det gör ont såklart, det är det som är poängen. För det är skönt när kroppen man hatar gör ont. Eftersom kroppen är ens egendom och ska underkastas intellektet är det bara logiskt. Kroppen är natur och jag vill inte vara natur, alltså skadar jag min kropp. Jag tvingar in min kropp i underkastelse.
Om man gör så med ett rakblad får man reaktioner. Det passar sig inte att göra så med ett rakblad. Tänk va, att förstöra sin kropp på det sättet! Gör man så med ett rakblad undrar folk hur det är med en. De bekymrar sig. Det förstår att någonting inte står rätt till. Och det kan vara skönt ibland när det syns, även om det inte är meningen att det ska synas. Och det sägs ju att det är därför kvinnor gör det där. För att de vill bli sedda.
Jag äger inte längre någon rakhyvel. Jag ska aldrig mer använda ett rakblad på mig själv, varken för att skära bort hår eller för att skära upp huden. Jag straffar inte mig själv längre. Jag försöker att inte anpassa mig längre. Därför äger jag ingen rakhyvel. För jag vet inte vad jag skulle kunna använda den till.
Jag vill att min feminism ska vara ett rakblad tryckt mot patriarkatets pulsåder. En sylvass egg som skär genom den patriarkala väven av lögner och blottar verkligheten under; den verklighet som är förtryck, exploatering och överordning. Den verklighet som feminister kallar för patriarkat. Jag fantiserar om att dra det över väven av lögner, patriarkatets hud, och låta sanningen välla fram.

Feminism och kön

En vanlig och viktig diskussion inom feminismen är hur man ser på kön. Det är en viktig ideologisk fråga eftersom vår syn på kön leder till olika slutsatser angående vad patriarkatet är och hur det ska bekämpas.

Jag tänker inte att detta är en vetenskaplig diskussion så mycket som en ideologisk. Jag tror att kön bestäms av en mängd olika faktorer, såväl biologiska som sociala. Frågan i min mening handlar snarare om var vi lägger tonvikten i vårt teoribygge. Att se kön som socialt konstruerat leder till andra slutsatser än om man ser på det som biologiskt.

Sedan beror det också på vad vi menar med ”kön”. Jag tänker att det för det mesta handlar om uppdelningen av mänskligheten i män och kvinnor, men att ”kön” även innehåller andra aspekter och möjligheter. Vi har alla kroppar med könsdelar om dessa finns såklart oavsett samhällsbygge. Vi har behov och begär som könsvarelser; behov av intimitet, kärlek, bekräftelse, passion. Detta kommer också att vara ett mänskligt behov i alla typer av samhällen. Och detta kan vi kalla våra könade liv.

Uppdelningen man/kvinna tror jag är socialt konstruerad i den meningen att de allra flesta egenskaper vi ser (eller tror oss se) i de olika könskategorierna är någonting som kommer av samhällets organisering snarare än direkt från vår biologi. Detta innebär inte att skillnaden skulle vara mindre reell, de är i allra högsta grad en del av vår materiella verklighet och någonting vi alla på ett eller annat sätt måste förhålla oss till. Samtidigt tror jag att det finns en biologisk komponent i den meningen att mäns och kvinnors kroppar (generellt) har en stor skillnad; huruvida vi har en livmoder eller inte. Denna skillnad tror jag spelar en stor roll för patriarkatets utformning både i dess historiska grund men också dess nutida reproduktion. En stor del av exploateringen av kvinnor idag centrerar kring just detta, att våra reproduktiva förmågor exploateras. Många av patriarkatets ideer om vad kvinnor är och borde vara härleds också utifrån detta faktum.

Med detta resonmenag menar jag inte att hänfalla åt någon slags biologisk determinism. Det hade absolut kunnat se annorlunda ut utifrån dessa fysiska skillnader. Men det går inte att förneka att de har stor betydelse i hur patriarkatet har utformats.

Detta innebär emellertid inte att endast kvinnor med livmoder är utsatta för kvinnoförtryck, lika lite som en person ur arbetsklassen som inte förmår arbeta slutar vara utsatt för kapitalistiskt förtryck. En del i det patriarkala förtrycket är att kvinnor reduceras till sina reproduktiva förmågor och detta gäller ALLA kvinnor, de kvinnor som är för gamla, sjuka, degenererade, ovilliga eller lesbiska för att skaffa barn, eller som fötts i en kropp utan livmoder, blir ju drabbade i den meningen att de inte ses som riktiga kvinnor; den legitima platsen som tillmäts kvinnor i patriarkatet är inte öppen för dem. Detta slår oerhört hårt mot dessa kvinnor.

Att säga att någon har fått ”för lite kuk” är ett våldtäktshot

IMG_20160406_134558Jag får ofta höra att jag inte är någon riktig kvinna, att jag är något slags mellanting mellan en kvinna och en man, inte värdig mäns uppmärksamhet och så vidare. Trots detta blir jag utsatt för en stora mängd sexuella trakasserier. Män som tar på mig fast jag inte vill, män som skriver att jag ska straffknullas och så vidare. Hur kommer det sig att de är totalt fixerade vid att knulla med en person som de finner så fruktansvärt motbjudande.

Det är någonting med att inte vara en riktig kvinna som retar män så oerhört. En tycker ju att de hade kunnat låta mig vara ifred om jag nu är så förbannat äcklig, det är ju inte som att jag själv söker upp dem och tvingar dem att vilja ha sex med mig, eller ”straffknulla” mig. Varför kan inte män bara låta kvinnor de tycker faller utanför ramen för hur en kvinna ”ska” vara vara ifred. Antagligen för att de är fixerade vid att kontrollera kvinnor, uppenbarligen en uppgift som måste utföras i patriarkatet. Kvinnan som inte lever upp till hur en kvinna ska bete sig eller se ut ska straffas med det vapen som enligt den patriarkala ideologin är det mest kraftfulla; kuken.

Jag tror detta pekar ut vad sex egentligen handlar om för många män; makt. Det handlar inte om ömsesidig njutning eller kärlek, det handlar om förnedring. Inte konstigt att tjejer inte är så jävla taggade på att ha sex med män i första taget, när så många män har så oerhört nära till att dra till med den här typen av snack så fort en kvinna inte gör som de vill. Det är ju avskräckande som fan. Det kan ni tänka på när ni gnäller över att det krävs för många drinkar för att få en tjej i säng. Kanske hade det funnits ett mer ömsesidigt sexuellt intresse om det inte vore för att sex ses som ett sätt att kontrollera kvinnor.

Det är också på grund av detta som så många kvinnor är rädda för penisar, det är någonting som symboliserar makt i dagens samhälle. Att säga att någon har fått ”för lite kuk” är att implicera sexuellt våld, det är ett illa dolt våldtäktshot. För det är aldrig någon slags frivilligt sex det handlar om, det handlar om att män ska knulla kvinnor till lydnad.

Föreläsning: hur förtrycker alla män alla kvinnor och vad kan vi göra åt det

Detta är första utkastet till den föreläsning om feministisk historia, radikalfeminism och lesbisk feminism jag ibland håller. Den handlar i kort om hur alla män förtrycker alla kvinnor och vad vi kan göra åt det.

Just nu pågår det mycket diskussioner om vilka andra ideologiska perspektiv som feminism är förenlig med. Många frågar sig var F! står i ekonomiska frågor, folkpartiet har ”feminism utan socialism” som en slogan i valet och så vidare. Jag kommer argumentera för att en strävan efter att krossa patriarkatet inte är förenlig med ett liberalt perspektiv, och försöka formulera en idé om hur vi istället kan angripa frågan.

Först och främst måste vi fråga oss vad en ideologi är. Jag brukar tänka att en ideologi kan delas upp i två olika delar. Den första är verklighetsbeskrivningen; hur tänker en sig att verkligheten ser ut. Den andra är målet, vad vi vill med samhället. Ofta säger vi att en feminist är någon som vill att könen ska vara jämlika, men det är inte hela sanningen. För att kunna kalla sig feminist så bör en också tycka att vi lever i ett samhälle där kvinnor är strukturellt underordnade. Detta tycker de flesta som kallar sig feminister. Frågan sedan är hur vi anser att denna strukturella underordning ser ut. Detta är ingen obetydlig fråga, utan avgör i förlängningen vilka metoder vi använder för att bryta den.

Ofta ses feminism som ett tillägg till en grundläggande ekonomisk politik. Samhället ska vara organiserat på ett visst sätt, och sedan ska kvinnor och män ha samma möjligheter i detta samhälle. Ungefär som om det inte spelade någon roll för könsmaktsrelationerna hur samhället i övrigt är utformat. Jag menar att detta är ett liberalfeministiskt synsätt; det patriarkala förtrycket beskrivs i termer av ”fördomar” och ”diskriminering” eller kanske ”rester från tidigare”, något som för tankarna till att det skulle vara ytliga företeelser som skulle kunna motverkar med utbildning eller att kvinnor lär sig att ”ta för sig”.

Så vad beror detta synsätt på? Min teori är att det har sin grund i att en inom liberalismen anser samhället vara uppdelat i olika ”sfärer”; den offentliga där det politiska livet sker, den ekonomiska och den privata. Målet i liberalfeminismen är att kvinnor ska ha samma formella rättigheter som män i den offentliga sfären, det vill säga rätt till alla yrken, alla utbildningar och så vidare. Ibland kan det även ställas krav på lika utfall i någon mån, alltså representation. Men det finns inget intresse att se särskilt mycket närmare på vad som sker i den privata sfären. Det som hamnar i den offentliga sfären är det som anses vara politiskt, alltså det som vi kan påverka genom politiska beslut inom rådande system. Var gränsen går är absolut ingen självklarhet, men den grundläggande idén är ändå att det finns saker och ting som människor gör som inte kan eller bör påverkas politiskt.

Jag menar att patriarkatet måste ses som ett politiskt system, även de delarna som tar sig uttryck i den privata sfären. Alla system som handlar om makt, om överordning och underordning, är politiska. En av de främsta patriarkala strategierna är just att få det patriarkala förtrycket att framstå som opolitiskt.

Radikalfeminismen började fokusera på dessa frågor på 70-talet. Radikalfeministerna lyfte fram det sexuella förtrycket, alltså förtrycket av kvinnor som könsvarelser. Radikalfeministerna menade att det finns en grundläggande struktur som bygger på mäns förtryck och exploatering av kvinnor som inte är en fråga om ”diskriminering” eller liknande inom det rådande systemet, utan som utgör ett relativt fristående system. Mycket kan sägas om radikalfeminismens teorier och praktiker, men jag tror att det är viktigt att vi tar fasta på den radikalfeministiska idén att patrirkatet utgör ett grundläggande, politiskt system som bygger på mäns förtyck och utsugning av kvinnor som kvinnor.

Vad är då poängen med att kolla på den privata sfären? I den privata sfären så äger mycket av det patriarkala förtrycket rum, bland annat så reproduceras många normer kring kön där och mäns våld äger ofta rum i hemmet. Liberalfeminister brukar i viss mån tycka att detta är relevanta politiska frågor, till exempel kan de ställa krav på att misshandel i hemmet ska tas mer på allvar eller att våldtäktslagstiftningen ska skärpas. Detta är såklart relevant, men för att angripa patriarkatet tror jag även att vi måste se på det förtryck som sker på grund av frivillig underkastelse, nämligen den patriarkala utsugningen§. Inom ramarna för den privata sfären sker reproduktionen. Reproduktionen är alltså dels reproduktionen av själva livet. Detta innebär inte bara barnafödande och -fostrande, utan också den omsorg som vi ger till varandra för att orka med arbetslivet. Utan denna omsorg, som är en del av den praktik vi kallar kärlek, så skulle människor inte orka med sina liv.

Hur ser då denna struktur ut? En brukar tala om något som kallas obligatorisk heterosexualitet eller den heterosexuell matrisen. Detta innebär att människor i det här samhället delas in i kvinnor och män, två grupper som antas vara ömsesidigt uteslutande och kompletterande. Denna uppdelnings antas vara ett allmängiltigt och relevant sätt att beskriva människors genus och sexualitet. Sedan förväntas det att kvinnor och män ska bilda så kallade par, som ska vara den minsta enheten i samhället. Dessa par ska sedan bilda ”familj” och så vidare. Detta syns inte bara i vilka normer och ideal vi har utan även i juridiken, samhällsplaneringen och så vidare. Till exempel byggs bostäder i hög grad för just par och/eller familjer, det anses självklart att den som har gett upphov till ett barn biologiskt också är den som ska ta hand om det och så vidare, det var inte alls länge sedan samkönade par fick samma juridiska villkor som heterosexuella par och så vidare. Det finns även en stark norm om just tvåsamhet, det vill säga att de som har en tvåsam kärleksrelation och även väljer att leva sina liv tillsammans åtnjuter vissa juridiska rättigheter och har skyldigheter gentemot varandra som inte till exempel vänner har. Det finns helt enkelt ett färdigt kit som en förväntas organisera sitt liv efter om en önskar ingå i kärleksrelationer eller skaffa barn.

Nu tänkte jag ta upp den kritik som har riktats mot dessa idéer. En av liberalfeminismens största kritik av radikalfeministiska perspektiv är att radikalfeminister inte tycker att kvinnor kan välja själva. Jag tror att en kan göra en åtskillnad på fria val och medvetna val. I detta samhälle väljer vi till viss del saker och ting själva, men för att få tillgång till vissa saker så måste vi ofta underkasta oss patriarkala normer. Vi kan i viss mån göra val, men vi kan inte avgöra inom vilken kontext dessa val sker eller ha full kontroll över de konsekvenser valen får. För att få tillgång till olika fördelar i patriarkatet, till exempel social bekräftelse, trygghet, känsla av sammanhang och mening, måste vi underkasta oss patriarkala relationsformer. Vi måste ingå i relationer där vi blir utsugna. Vi kan välja, och det gör också många, att inte ingå i dessa relationer, men det är på bekostnad av något; att ingå i det etablerade samhället. Om vi väljer att inte ingå i sådana relationer kommer vi få kritiska frågor, bli uteslutna ur vissa sammanhang, känna oss utanför när andra pratar om sina normativa liv.

Vi lär oss att det är i den vi får tillgång till saker vi behöver; närhet, trygghet, bekräftande av oss själva som individer. I viss mån är det också så; att hitta dessa saker utanför den heteromonogama relationen är svårare, det är inte så vårt samhälle är uppbyggt. Vårt samhälle bygger kring att vi ska få dessa behov tillgodosedda primärt i de heteromonogama relationerna. Det är till exempel inte helt ovanligt att människor vittnar om att de blivit uteslutna från gemenskapen när de skilt sig, eller att de inte haft någon att prata med när deras vänner skaffat barn och de själva inte gjort det.

Dessa normer skapar en situation där faktiska män kan få makt över faktiska kvinnor och barn inom relationer och familjer. För att få tillgång till det vi vill ha så måste vi underkasta oss dessa normer, och faktiska kvinnor måste underkasta sig faktiska män, gå med på att leva i en relationsform som i majoriteten av alla fall är förtryckande, begränsande och utsugande. Detta innebär inte att en inte också kan åtnjuta fördelar av att göra detta, men själva spelplanen är patriarkalt riggad.

Hur vi organiserar vårt kärleksliv, vår omsorg om varandra, vår reproduktion, är centralt för hur samhället formas och fortlever. Patriarkatet är således inte en fråga om att kvinnor ”diskrimineras” på lösa grunder, utan är ett grundläggande maktförhållande som bär detta samhälle och som går igenom i alla människors liv. Patriarkatet syns inte bara när någon blir slagen i hemmet, utan det finns även i de lustfyllda delarna av våra relationer.

Utan patriarkala reproduktionsförhållanden och allt det gratisarbete som kvinnor utför skulle samhället inte kunna se ut som det gör idag. Den patriarkala exploateringen är en grundläggande materiell förutsättning för detta samhälle. Denna utsugning får sedan en rad effekter, som till exempel att kvinnor får lägre löner eller sämre tillgång till olika maktpositioner i samhället, men själva grunden för detta ligger enligt mig inte i ”fördomar” eller ”diskriminering” som flyger omkring löst i luften utan mål och mening, utan det handlar om att kvinnor konsekvent tvings ge mer av sig själva i relationer, och därmed får mindre över till sig själva.

Därför måste vi som feminister börja ta denna fråga på allvar och se över möjligheterna till att de som är förtryckta i patriarkatet kan organisera sig som klass, det vill säga som en gruppering som har en given del i produktionen, i det här fallet reproduktionen. Precis som arbetare kan organisera sig och har organiserat sig i egenskap av arbetare, så kan vi också organisera oss i egenskap av uppbärare i reproduktionen. Vi kan säga; att vi vägrar att delta i reproduktionen på de villkor som erbjuds. Att vi vägrar ta hand om män och peppa deras ego, att vi vägrar ge kärlek om det innebär underkastelse, att vi vägrar föda barn om det innebär att vi blir mer beroende av en man eller att vi får sämre ekonomiska förhållanden.

Idéer om att förtryckta i patriarkatet skulle kunna organisera sig som klass brukar ofta bli bortviftade med att det är något som aldrig har skett, och således inte heller något som kommer att ske. Jag menar att vi kan se många av de framsteg som skett i fråga om till exempel barnomsorg och familjepolitik i ljuset av detta; när det har förts kollektiv kamp har vi kunnat driva igenom till exempel offentlig barnomsorg, eller bättre villkor inom äktenskapet. Det har kanske inte alltid varit så uttalat, men det handlar ändå om att kvinnor har börjat kunna ställa och också ställt högre krav på förhållandena inom relationer och i hemmet.

En av klasskampens förutsättningar har alltid varit att se sig som en maktfaktor, alltså att peka på att en faktiskt fyller en ovärderlig roll i samhällsbygget och att hota med att inte bidra om en inte får tillgång till en större bit av samhällets goda. Här menar jag att feminismen ofta har ett problem i att vi ofta ser oss själva som enbart förtryckta. När vi gör det blir ropen på förändring tomma, för vi har ingenting att luta oss mot. Om vi istället ser till den makt vi faktiskt har som kollektiv, till allt det arbete vi faktiskt utför som samhället aldrig skulle klara sig utan, så har vi helt plötsligt en annan position att ställa krav ifrån.

Det finns också kritik mot denna idé som bygger på att skillnaderna i förtrycket vi utsätts för är större än likheterna. Jag tycker att en kan se att vi drabbas av samma struktur utan att för den sakens skull tänka att individens upplevelse skulle se likadan ut i praktiken. Det finns mycket som skiljer oss åt, men vi är alla underkastade detta system även om vi underkastar oss eller ställer oss utanför. Jag tror att vi måste söka efter praktiker för att förena vår kamp som ska bygga på erkännandet av dessa olikheter i våra positioner som förtryckta.

Feminismen kan alltså inte vara ett tillägg till en grundläggande ekonomisk politik, utan måste ses som en fråga om en grundläggande struktur i samhället. Vi kan inte skrapa på ytan, ifrågasätta ”normer” och ”diskriminering”, utan att försöka se det exploateringsförhållande som gömmer sig där bakom. Det patriarkala förtrycket är ingen slump, som det ofta framställs som av framförallt liberalfeminister, utan är en grundläggande maktstruktur. Jag menar att vi måste ha denna förståelse av patriarkatet och de många former av förtryck som äger rum inom dess ramar för att kunna angripa det i grunden. Detta innebär inte att det bara skulle kunna finnas en metod för kamp, men däremot att det är viktigt att fundera på hur saker och ting hänger samman när vi formulerar våra krav och strategier.

För att kunna nå ett samhälle bortom patriarkatet så måste vi inte bara sträva efter jämställdhet i det offentliga livet, utan även ifrågasätta själva kärleken och könsrelationerna, hur människor skapas till kvinnor och män och hur vi sedan organiserar våra relationer mellan varandra, och vad som sker i dessa relationer. Många säger att människor skaffar relationer, familjer och barn för att de vill, och det ligger säkert mycket sanning i detta. Den intressanta frågan är på vilka villkor detta sker. Vi kan, i alla fall formellt juridiskt, välja bort många av de relationer där förtrycket sker, men då väljer vi även bort andra saker.

Ofta när en lyfter fram dessa idéer så anklagas en för att vara egoistisk och kärlekslös, vilket som bekant är det absolut värsta en kvinna kan vara eftersom hela vårt värde ligger i att vi ska vara motsatsen; vårdande, omsorgsgivande, bekräftare av mäns ego, självuppoffrande och så vidare och så vidare. Det sägs också att många kvinnor faktiskt vill ingå i den typen av relationer som jag här har kritiserat. Det är säkert sant, men de som ger denna kritik utgår ifrån att själva slutmålet skulle vara att vi inte skulle bilda relationer, familjer och så vidare. Men detta är bara en möjlig metod för att nå slutmålet, som är att skapa förutsättningar för att sann kärlek ska kunna äga rum i detta samhälle. Det handlar inte om att var och en ska välja det som passar den bäst, utan om att förändra själva grundförutsättningarna för detta val. Idag är dessa grundförutsättningar just patriarkatets förutsättningar, och givet dessa finns det alltid en maktobalans som fördärvar kärleken.

Sann kärlek måste bygga på frivillighet, ömsesidighet och frihet. I dagens samhälle så är det inte så det ser ut. Kärleken är snarare något vi tvingas in i och där kvinnor som grupp är underordnade män. Kvinnor går inte in i kärleksrelationer på samma villkor, vi är varken fria eller jämlika, och därför kan inte frivillighet eller ömsesidighet heller existera.

Själva slutmålet bör vara att vi ska kunna älska, ge omsorg, bekräfta varandra och skapa liv på våra egna villkor. Att kunna få älska utan att underkasta sig, att kunna ge omsorg och kärlek utan att bli exploaterad. Helt enkelt; att kräva att reproducera, att ge av vår kraft, vår omsorg, vår bekräftelse, på våra egna villkor, för att det är vad vi vill göra. Att utveckla varandra. Ömsesidigt och frivilligt och inte för att det är vad som krävs eller förväntas av oss.

Att vara extremist

När jag skriver texter får jag ofta som motargument ”men majoriteten av befolkningen tycker inte som du”. Det finns så många problem med detta ”argument”, kanske främst det att det inte är ett argument.

När jag skriver en text skriver jag den inte för att jag tror att en majoritet ska hålla med mig, utan för att jag tycker på ett visst sätt och för att jag har skäl till att tycka så. Jag presenterar argument för mitt sätt att tänka kring en fråga, som till exempel i de två texterna om barnafödarpolitik jag publicerade för Nyheter24 för några dagar sedan. Det är texter som är väldigt radikala; de handlar om att kvinnor bör befrias från den börda det innebär att föda barn. På grund av dessa artiklar har jag fått stora mängder kommenterar som handlar om att jag är galen och så vidare. Givetvis anses mitt förslag vara galet utifrån den ideologi som råder för närvarande, men detta är i sig inte ett argument. Det går inte till kärnan av det jag skriver.

När jag publicerar en sådan text är jag väl medveten om att den inte kommer få medhåll. Det är liksom det som är själva poängen med att publicera en text om något; om alla höll med hade det varit totalt ointressant. Att ständigt påpeka det alla tycker är uppenbart, typ att det är tråkigt att kvinnor blir våldtagna, är inte särskilt radikalt i dessa tider.

Visst skulle en kunna vara en feminist som smeker patriarkatet medhårs. Bara skriva texter om att alla män inte är dåliga misshandlare, men att det finns några få onda män som sabbar. Skriva texter om att det visst går att vara lycklig i ett heterosexuellt förhållande. Visst skulle folk hålla med, men hur ideologiskt intressant är det att hävda det alla redan tycker. Som att vara för kvinnors rösträtt såhär ca 100 år senare. Alla håller med, men ingen tänker till, och så är vi där i status quo.

Det är så det är att vara extremist. Folk håller inte med en. Och i det här samhället är det en extremistisk hållning att vilja störta patriarkatets grundpelare. Vi får inte tro något annat, samhället är liksom inte på vår sida; hade det varit det hade det sett jävligt annorlunda ut.

Varför vi mår så dåligt när vi har det så bra

För några år sedan skrev jag det här reportaget för Sufs tidning Direkt Aktion. Tänkte att det var dags att återpublicera den.

Människor, och framförallt ungdomar, mår sämre och sämre. Detta förklaras ofta med att vi helt enkelt blivit bortskämda, och lösningen som föreslås är positivt tänkande. Psykisk ohälsa beskrivs som ett privat problem, frikopplat från samhället, trots att det egentligen är djupt sammanlänkat med det. Vi måste ta kontrollen över vår förståelse av vad som påverkar vårt psyke, så att det kan omsättas i politisk handling.

Människans psyke och samhällets utformning, och därmed också politiken, är nära sammankopplade. Vilken politik som förs påverkar psyket, dels på ett konkret plan genom att ändra människors materiella förutsättningar, men också genom att samhällsklimatet påverkar vårt sätt att tänka. Trots detta framställs människors psykiska tillstånd som något individuellt. Hur folk mår ses inte som en effekt av samhället utan som privata problem. Denna individualisering fyller en viktig funktion: så länge vi hindras från att förstå oss själva ur ett bredare perspektiv hindras vår kamp för förändrade livsvillkor.

I en värld där företagsamhet, entreprenörskap och driv ses som normaltillståndet måste avsaknaden av detta förklaras utan att det rubbar den nyliberala ideologins intellektuella grepp. Sjukdom används för att förklara det som inte passar in i den liberala beskrivningen av människan. En alltid självständig individ som fattar egna rationella beslut. Oförmåga, eller bara svårigheter med att anpassa sitt liv efter en krävande arbetsmarknad och prekär, eller osäker, livssituation blir ett uttryck för sjukdom. I den nyliberala verklighetsbeskrivningen kan en frisk person utan problem kryssa mellan behovsanställningar, provisionslöner och tillfälliga tredjehandskontrakt. Det är något man förväntas kunna hantera. Kan man inte det är det inte ett uttryck för mänsklighet utan för motsatsen: en defekt. Eller bara lathet och dålig karaktär.

Även om detta drabbar människor i alla åldrar så är det för de unga som nu kommer ut på arbetsmarknaden som individualiserandet av samhällsproblem har kommit att bli som mest påtaglig. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett omdiskuterat ämne och folk drar sig inte för att uttrycka sina åsikter. En vanlig teori är att ungdomar helt enkelt är lata och bortskämda. En som har denna syn på problemet till är psykiatern David Erberhard. I boken I trygghetsnarkomanernas land skriver han om hur ”dagens unga” blivit så bortklemade att de inte klarar av att ta några som helst motgångar. Han skriver bland annat om Jenny som kommit till St Görans akutmottagning efter ett självmordsförsök. Jenny själv beskriver sin historia såhär:

– Min pojkvän gjorde slut för tre dagar sedan och därför ville jag inte leva längre. Dessutom hade han och jag bestämt oss för att få barn förra våren. Men han lyckades övertala mig till att göra abort. Sen dess har allt urartat. Vi är båda inlagda på psyket nu.

Erberhard konstaterar att varken Jenny eller hennes före detta pojkvän har något arv av psykisk sjukdom i släkten eller har varit med om något trauma som skadat deras psykiska hälsa. Slutsatsen han landar i är att deras ”uppenbara oförmåga att hantera livets grymma villkor” beror på att de utgör ”typfall för en generation som inte klarar av att hantera livet på grund av sin rädsla för döden”. En rädsla som enligt honom beror på att de fått för mycket trygghet. Detta är en analys som återkommer gång på gång när ”dagens ungdom” diskuteras. Vi är bortklemade och bortskämda, oförmögna att arbeta och ”göra rätt” för oss. Detta styrks ofta med att vi lever i en tid där det materiella överflödet är större än vad det någonsin varit. Vi har datorer och smartphones, vi nöjesshoppar kläder och ägnar oss åt lättsamma och dyra nöjen som vi inte behöver anstränga oss för att få. Låt oss för argumentets skull anta att de är sant att ungdomar idag lever i ett större materiellt överflöd än vad generationerna innan oss gjorde. Det är ändå så att varje tid har sina egna problem.

Senkapitalismens problem är den ständiga osäkerheten. Osäkerheten sliter människor sönder och samman, tvingar dem att ständigt vara på helspänn och jakt. När fler och fler punkter i tillvaron bli flytande så blir de få fasta punkterna desto viktigare. När parrelationen faller samman så kan det vara förlusten av den sista fasta punkten i tillvaron. Förlusten av det man byggt upp en stor del av sin identitet och sina framtidsplaner kring. Osäkerheten skapar bräckliga levnadsförhållanden och dessutom en återgång till konservativa livsideal. I jakten på trygghet tvingas vi klamra oss fast vid de få saker som samhället fortfarande anser att vi får värdera och klamra oss fast vid, såsom parrelationer, oavsett om detta är bra för oss eller inte.

Samhällsideologin utformas för att få människor att acceptera osäkerheten. Vi matas med drömmar om allt vi kan uppnå och på samma gång uppmanas vi att inse den råa verkligheten: att vi kanske inte kommer kunna lyckas med allt detta. Om vi inte lyckas är vi helt enkelt är tvungna att acceptera det som en del av spelets regler. Vissa vinner och uppnår sina drömmar medan andra förlorar. För att vi ska acceptera förlusterna så måste vi matas med budskapet att även vi kan bli vinnare. Även om boken Det stundande upproret rör franska förhållanden så är beskrivningen av samhällets acceptans för detta synbart även här. I boken beskrivs hur skolsystemet skapar ”personer som accepterar konkurrens på villkoret att spelreglerna är lika för alla. Som förväntar sig att alla individer ska bli belönade för sina meriter i livet, som i en tävling”. Idén om konkurrens på lika villkor är det som gör att människor accepterar utslagning, eftersom den beskrivs som rättvis trots de smärtsamma effekterna.

För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.

Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.

Det finns ingen anledning för en frisk individ att inte prestera fullt ut, något sådant är endast ett uttryck för lättja. Den som är lat, eller arbetar mindre än vad hen skulle kunna om hen ansträngt sig till max, skuldbeläggs. Alla fritidsaktiviteter fogas in i arbetets logik: du får inte umgås med energitjuvar, du måste ”nätverka”, du måste ”ta hand om din själv” för att effektivt reproducera din arbetskraft. Att prioritera annat än arbete och framgång är inte acceptabelt, då är man en samhällsparasit. Vi ska leva för att arbeta.

På grund av detta skuldbeläggande kan sjukdomen rentav verka som en försvarsmekanism, ett sätt att återta kontrollen över livsrummet och ursäkta sig för att man inte lyckas uppfylla samhällets och arbetslivets krav på optimal prestation. Sjukdom är den enda ursäkt som acceptera. Därför måste samhället pressa in alla som inte kan prestera enligt kraven i sjukdomsbegreppet. Det finns inget annat utrymme för att inte leva upp till prestationskraven. Att människor helt enkelt är olika, presterar på olika nivåer och orkar olika mycket duger inte. Antingen klarar du av tempot eller så är du avvikande.

Sjukdomen har alltid varit ett sätt att förklara människor och beteenden som avviker från samhällsnormerna. Olika tider har olika ”innediagnoser”. Ett av de mest kända historiska exemplen är hysterin, en diagnos som ofta sattes på kvinnor som inte levde upp till samhällets krav på hur en ärbar kvinna ska bete sig under 1800-talet. Man kan tolka innediagnoser som ett sätt för samhället att förklara det som man inte vill erkänna som delar av människan. En av vår tids innediagnoser är utbrändhet. Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.

 

Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.

Vi mår sämre och sämre, och på något sätt måste detta såklart hanteras av samhället så att människor återigen kan komma ut i arbete. Tillfrisknandet måste gå så snabbt som möjligt så att produktionen fortsätter. Socialstyrelsen har i sina nya riktlinjer tagit ställning för Kbt-psykologin, men eftersom det råder brist på Kbt-psykologer så snabbutbildar man annan vårdpersonal i Kbt-psykologiska metoder. Ett arbete som man annars behöver flera års studier för att utföra anses det vara nog med fem veckors utbildning för att behärska.

Ofta framställs detta som ett krig mellan psykoanalysen och Kbt-terapin, där Kbt- terapin är effektiv och ytlig medan psykoanalysen är långsam och djupgående. Enligt en Kbt- psykologen jag talade med, som önskar vara anonym, är det inte riktigt hela sanningen.

 

– Kbt tar också tid trots att folk tror annorlunda. Det finns en bild av Kbt att det är en ”quick fix” men den bilden kommer av att det är det man vill ha politiskt. Kbt funkar inte ens så egentligen, det tar lång tid att lära känna personen och att förstå vad som driver denne. Men man pratar hela tiden om Kbt som en quick fix, att det är snabbt och ytligt. Inom vården vill man ju att allt ska gå snabbt och man vet att psykoanalys inte fungerar så, men det här Kbt verkar gå snabbt.

Vi har alltså gått från psykoanalys, där människans tankar och problem analyseras på djupet till en uppsättning metoder som kan läras ut på en månad. Detta är inte för att den psykologiska forskningen har visat att dessa metoder är bäst, utan det handlar om att politiken har ett krav på en effektivitet inom psykvården vilket psykologin sedan måste anpassa sig till. Detta leder till att helhetsperspektivet på människans psyke mer och mer fasas ut till förmån för att finna effektiva lösningar på isolerade problem. Förståelsen för människans psyke förändras troligen som en följd av detta.

 

Men det är inte bara den offentligt finansierade vården som vårdar våra psyken. Det har blivit en del i det rådande livsstilsidealet att gå hos en terapeut, på en mindfullnesskurs eller läsa en självhjälpsbok. Konsumtion som vägen till psykiskt välbefinnande marknadsförs aggressivt av livsstilsmagasin. Det hela motiveras med att samhället blir alltmer krävande, och istället för att kräva förändring av samhället så vänder man sig till konsumtionssamhället och ber om lösningar på problemen. Att låta de psykiska besvär som inte kan hanteras av psykologin istället hanteras av pseudopsykologin i form av självhjälpslitteratur och olika former av ”andlighet” är att låta konsumtionssamhället tränga in även i vårt innersta. Den självklara lösningen på ett problem är inte längre att söka stöd hos vänner, sin familj eller sin partner, sådant avfärdas av samma böcker och på samma kurser som energitjuveri. Istället ska vi söka oss till olika former av professionella substitut för detsamma.

Kanske borde vi ifrågasätta psykologin som lösningen på alla mentala besvär. Att man söker professionell hjälp är på ett sätt ett erkännande av det psykiska tillståndet som något sjukt, eller avvikande, som kan botas med hjälp av individuella åtgärder. Istället för att rikta in oss på att kräva en bättre psykvård borde vi kanske rikta in oss på att kräva en i stort bättre tillvaro. Många av de psykiska tillstånd människor lider av idag förklaras nog bättre av samhällsordningen än av individuella avvikelser. Med detta inte sagt att det inte finns psykisk ohälsa vars förklaring inte kan finnas i samhällets utformning.

När man diskuterar politiska lösningar på det ökade antalet deprimerade tonårstjejer, stressade arbetare och ökade självmordstal så nämns det ofta att psykvården måste bli bättre. Vissa förslag är rent föraktfulla i sin meningslöshet, som folkhälsoministern Maria Larssons ”nolltolerans” mot självmord eller obligatorisk livskunskap för ”unga tjejer” i grundskolan. Andra förslag är bättre, såsom ökad förekomst av kuratorer och psykologer i skolan, bättre övergång mellan psykvården för unga och vuxna och en i allmänhet bättre finansiering av psykvården. Vad alla dessa har gemensamt är dock att de behandlar symptomen och inte det grundläggande problemet: samhällets utformning. För inte kan det väl vara så att denna ökning av psykisk ohälsa som vi så ofta hör talas om beror på att människor bara blivit psykiskt svagare?

Givetvis finns det människor som behöver professionell hjälp med sin psykiska hälsa och för dessa måste det finnas en väl fungerande psykvård. Samtidigt får vi inte i vår iver att skapa detta vända blicken ifrån hur samhället i stort påverkar vårt psykiska välbefinnande. Det är inte konstigt att människor mår dåligt i ett samhälle där allt kan säljas och köpas, där man ständigt måste reproducera sin arbetskraft och sin anställningsbarhet, där man tvingas leva i ett tillstånd av ständig osäkerhet och på toppen av allt detta måste genomgå den hjärntvätt som kallas att tänka positivt.

Det gamla slagordet ”det personliga är politiskt” kan i en tid av individualism verkligen behöva en renässans, och var är då bättre att börja än i det psykiska tillståndet. Finns det något som är mer personligt än det? Vi behöver politisera våra liv, och i detta ingår att politisera hur vi mår. Vi måste söka svaret på vår ångest, våra känslor av menlöshet och maktlöshet, i samhällets utformning och sluta försöka lura oss själva att allt är som det ska vara, och att vi bara måste se det från den ljusa sidan.

Cynism och misstro är den enda rimliga inställningen i patriarkatet

Lyssnade på en av mina favoritartister Cornelis Vreeswijk. Han sjunger såhär:

Fullmånen, jag undrar, vad lyser den för,
nån mening ska det väl vara?
Den hänger i luften bara.
Men inte för att den stör
men inte gör den mig glad,
så Ann-Katrin Rosenblad.

För tänker man efter så är det ett lik
som lyser på oss om natten.
Där finns varken luft eller vatten.
Visst speglas den i vår vik,
men den ligger på Lit De Parade,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

Du håller min hand, sa Ann-Katrin
berätta varför du gör det.
Tror du att du får nånting för det?
Nej, karlar är ena svin
som svamlar om kärleks glöd.
Men månen är kall och död.

Cornelis vill ha det lite mysigt med Ann-Katrin men allt han får är cynism och misstro! Det är detta som gör Ann-Katrin så attraktiv! Hon har en mur omkring sig om Cornelis vill tränga igenom. Full av kvinnlig klokskap är hon och den vill Cornelis lägga beslag på. Problemet för honom är att han inte är jämställd med Ann-Katrin. Han kan inte nå fram för hon släpper inte in honom. Hon köper inte hans romantiska babbel, utan ser att det bara är dött och stelnat prat om döda stela ting. Visst är månen vacker, men det duger absolut inte för att förlåta manlighetens synder.

Det får mig att tänka på denna text jag skrev för ett tag sedan:

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Kortfattat: mycket romantik handlar om att män ska övertala kvinnor till att ingå romantiska relationer. Filmen tar sluta när mannen lyckats övertala kvinnan. Detta framställs som någonting gott,, och vi ser inte vad som händer efteråt, men en glömmer att cynismen har ett syfte; att inte bli sårad:

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Om en släpper cynismen blir det lätt såhär:

botasCynism är en av de bästa inställningarna vi kvinnor har. Det övergår mitt förstånd hur vi skulle kunna vara ocyniska i denna värld där vi ständigt utnyttjas. Den man som vill vara feminist och behandla kvinnor bra bör börja med att acceptera cynismen och låta kvinnor närma sig i den mån de har lust istället. Hela projektet att försöka ”bevisa” för en kvinna att en inte är ett svin är patriarkalt i sig.

Lesbisk pepp

åh kvinna, åh kvinna, du måste förstå
att världen är ditt ostron, du kommer ha ett sjå
att alla ladies i världen haffa
och tillsammans med någon för livet klaffa

du är en pärla i denna mannens värld
och snart kommer du i den lesbiska erfarenheten bli lärd
du är ett kap, en riktig Madame
och jag vill bjuda dig ner i denna lesbiska ankdamm

du kanske har stretat med män i ditt liv
eller så har du alltid haft kvinnor som tidsfördriv
i dina tankar, om inte annat
men se till att det inte blir avstannat

för att vara lesbisk, det är livets salt
och du sköna kvinna, jag unnar dig allt
av livet goda ska du bli mätt
när jag dig in i lesbiskheten lett

men ändå, ständigt, ett begär efter mer
och törsten i dina ögon jag ser
du måste få leva, du måste få gro
och i det lesbiska livet du ska finna ro

lesbiskpepp

 

Jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mitt jag

En grej jag är trött på att höra om psykisk ohälsa är ”jag är inte min sjukdom”. Nej, en är inte sin sjukdom i den meningen att det är allt en är, men nog fan är ens sjukdom en väldigt stor och viktig del av ens existens och det bör tas i beaktande.

Jag tycker inte om tanken på att avskilja mig själv i olika separata delar, där jag klassar vissa delar som ”jag” och andra delar som någonting som inte är jag, någonting annat. Jag ser inte min sjukdom som någonting ont som drabbat mig, något utifrån kommande, det är en del av mig som jag utvecklat, utvecklats med och utifrån. Att förneka hur stor del detta har i min självuppfattning är bara konstigt.

I ett annat samhälle hade vi nog inte betraktat sjukdom på samma sätt. Dels tror jag att folk hade varit sjuka mindre, för vi hade haft bättre vård och en mindre slitsam vardag, men också att mycket av det som sjukdom omöjliggör är saker och ting vi kanske inte skulle behöva göra. Vi skulle inte ha ett jobb som går ut på att attackera okända människor och pracka på dem värdelösa produkter, eller att vakna klockan halv sju varje morgon för att vänta på ett telefonsamtal som avgör ens inkomst. Detta är ju situationer som dels är sjukdomsframkallande men också såklart svåra att hantera i ett sjukdomstillstånd. Poängen med att skriva detta är att sjukdom alltid beror på samhällskontext. Beteenden som klassa som sjuka idag kommer kanske inte göra det senare. Då kanske det bara är så vi är. Vem är det som avgör vad som är sjukt? Ja, det är en ganska fånig fråga men tycker ändå den är viktig att ställa sig. Vad är det för beteenden som inte anses önskvärda egentligen.

Om jag ser på mitt eget tillstånd, framförallt ångest, så kan det ofta vara något som verkligen driver mig framåt. Jag brukar sällan tycka att ångest är särskilt jobbig som sådan, däremot sabbar den min vardag ibland eftersom den tar tid. Detta är ju ingen ovanlig sak att känna, jag vet att många med ångest upplever samma sak, men givetvis finns det många som också bara önskar fly den. Nå, poängen är att det inte bara är så enkelt som att någonting sjukt som i anormalt, besvärligt eller hur en nu vill beskriva det, måste vara dåligt enbart.

Att söka en vardag som är konfliktfri är för mig helt ointressant. Jag vill ha helt andra saker i livet. stimulans, personlig utveckling, kreativitet, kärlek. I många av dessa saker ingår ångest som en del. Att tro är att tvivla, att älska är att sörja och så vidare. Alltså; för att kunna vara i kontakt med livets vackra måste vi också ha kontakt med förlusten av detsamma, annars är det bara tomt. Jag ser ibland på mina tillstånd som sådana. Ångest är ofta ett friskhetstecken för mig, jag har ångest när det finns någonting att förlora, har jag inte det så är det bara en grå massa som omsluter allt, en vidsträckt horisont som breder ut sig åt alla håll.

Vilken är denna kärna vi söker? Jag tror i alla fall att ångest ingår i min. Det är en del av mig. Nej, jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mitt jag.

Arkiv