Barnförtrycket.

wpid-img_20140625_214242.jpg”Vuxen är inte en ålder – det är en livsstil”, brukar jag tänka.

I vårt samhälle finns det en dikotomi som är viktig, och det är idén om vuxen/barn och oberoende/beroende. Den vuxna människan antas ha makt och kontroll över sitt eget liv och också vara kapabel att bestämma själv hur hen ska leva det. Barnet däremot antas vara djupt beroende av vuxna människor i sin omgivning och inkapabel att fatta beslut rörande sitt eget liv.

Vuxnas tolkningsföreträde framför barn är nog det absolut mest accepterade och institutionaliserade tolkningsföreträdet. Till exempel: om ett barn har kontakt med myndigheter måste hens vårdnadshavare underrättas om inte mycket speciella omständigheter föreligger. Ett barn som rymt hemifrån kan med tvång tas tillbaka till hemmet och så vidare. Barn anses inte vara kapabla att fatta sina egna beslut utan måste tvingas till ”rätt” beslut av sina föräldrar.

Barn är i relation till sina föräldrar väldigt rättslösa. Samhället är oerhört blåögt inför det faktum att barn faktiskt far illa i hemmet. Det finns en idé om att det bästa för ett barn nästan alltid är att bo tillsammans med sina föräldrar och inte någon väldigt särskild omständigheter föreligger, eftersom det anses finnas något speciellt med kärleken mellan förälder och barn. Emellertid är ”kärleken” mellan förälder och barn ofta väldigt lik ”kärleken” i heteromonogama relationer; parten med makt, föräldern, försöker passa in barnet i en viss mall och använda barnet för att upprätta sitt personliga livsstilsprojekt. Barnen ska bli ”bra”, det vill säga lyckades samhällsmedborgare, snarare än lyckliga. Såhär är det såklart inte i alla familjer, men jag tycker mig se det i mångas relation till sin familj. Det är inte den där villkorslösa kärleken alla pratar om, utan det är en kärlek som är mycket grumlad av förväntningar och krav.

Men framförallt tror jag att vuxna människor gärna ställer sig i motsats till barnet för att själva känna sina självständiga, oberoende och mogna. Alla människor är såklart, i själva verket, djupt beroende av andra, men i vårt samhälle finns det en idé om att vuxenblivande handlar om att släppa detta beroende. Människor som inte blir ”oberoende”, det vill säga typ skaffar sig ett jobb, en bostad på ”egen hand” och så vidare, anses inte riktigt bli vuxna. Vuxenblivandet handlar om att anpassa sig efter samhällets normer om vad en ”lyckad” vuxen individ är, inte så mycket om att finna sig själv och frigöra sig.

Det som vi ofta kallar oberoende handlar egentligen om makt. Den som har makt över andra, till exempel genom pengar, kan ofta tro sig vara oberoende eftersom hen inte är uppenbart underkastad andra välvilja. I relationen förälder – barn så kan föräldern ofta i högre grad uppleva denna känsla av oberoende, medan barnet är så uppenbart underkastad föräldern att det inte går att inbilla sig något. Det är svårt att någon kärlek ska kunna gro ur denna brutala maktobalans, minsta lilla maktmissbruk från förälderns sida kan innebära ett oerhört trauma för barnet då denne är så oerhört utelämnad.

Jag önskar att vuxna och framförallt föräldrar i högre grad kunde inse att de också är beroende av sin omgivning och att barn också är kapabla att fatta egna beslut om livet. Det kan förvisso vara så att människor behöver stöd och vägledning, men att tvinga någon till något med dennes vilja är sällan en positiv grej oavsett ålder. Av någon anledning finns det en idé om att just barn och ungdomar bör tvingas till saker trots skrik och tårar, något en knappast skulle utsätta en vuxen människa för. Detta socialt accepterade och institutionaliserade kränkande av barns integritet måste upphöra.

6 reaktioner till “Barnförtrycket.”

  1. Jag känner igen mig enormt mycket i det här, speciellt i att mina politiska värderingar bara skulle vara en fas för att jag råkar vara 14 och inte 31. Min pappa bortförklarar att jag är vänster med att skolbarn brukar vara det, men sen brukar de bli höger när de börjar arbets och inser att det är Moderaterna som är det ”riktiga” arbetarepartiet.

  2. ”Det är inte den där villkorslösa kärleken alla pratar om, utan det är en kärlek som är mycket grumlad av förväntningar och krav.”

    Det är så jävla sant! Har inte upplevt mkt villkorslös kärlek från mina föräldrar, möjligtvis från min syster (men så är ju vi också mer jämlika). Sen det där att det är Så Jävla Svårt att slippa umgås med sin familj. Släkten (typ kusiner och dyl) går ju ofta att undvika är min upplevelse, men det är ju såklart olika beroende på ens släkt, men den nära familjen tycker jag kan va rätt svår att inte behöva vara med. Och det suger ju om en faktiskt tycker att de är otrevliga och att det är jobbigt att umgås med dem.

    Och ang det där med att vara oberoende. Jag känner att de är viktigt att känna mig oberoende, mycket för att jag är rädd typ. Rädd för att jag ska fucka upp nånting (asså vad som helst, glömma söka CSN och inte ha pengar, glömma betala hyran och bli vräkt mm). Och då känns det viktigt att försöka spara pengar, skaffa mig en utbildning så att jag kan tjäna ok etc. Men det är ju sorgligt att jag går runt och är rädd..:-/ då är det ju viktigare att vi bygger ett samhälle där en får hjälp och stöd om det skulle behövas.

  3. Före 2011 behövdes tom föräldrars underskrift för gymnasieval. Hur sjukt var inte det? Ett val som påverkar hela framtiden kunde i praktiken göras av föräldrarna! Sedan hela den här ”mitt hus mina regler”-grejen där föräldrar kan fortsätta bestämma över vuxna barn, bara för att de kan och tror sig veta bäst. Det kanske de gör i vissa fall men jag tror att människor måste få begå sina egna misstag och lära sig av dem.

  4. Jag har märkt att många föräldrar-barn relationer kan uppvisa likheter med destruktiva kärleksrelationer. Det pratas numera mycket om mönster och tekniker som den ena parten i en kärleksrelation kan tillämpa för att förringa den andra och dess känslor, som t.ex. att avfärda någons ilska med fraser som ”du överreagerar” och ”sluta vara hysterisk”. Det kan däremot bli slående när man kommer på att ens föräldrar har använt samma tekniker mot en själv, men att man aldrig har reagerat eftersom man från början har lärt sig att aldrig ifrågasätta auktoriteter, som i detta fallet är ens föräldrar.

    Vissa människor som jag pratat med, tycker att jag överdriver när jag berättar att jag inte riktigt har förlåtit mina föräldrar för att de var väldigt strikta med vilka kläder jag fick ha på mig och vilka jag inte fick ha (att diktera för ens barn hur det ska se ut är tydligen en riktig klassiker). Jag blir då oftast tillsagd att jag inte ska vara arg över sådana småsaker som hände någon gång i tiden, men dessa personer glömmer då oftast hur kränkta de hade känt sig om de själva hade blivit utsatta för sådana ”småsaker” i vuxen ålder.

  5. Asså TACK!
    Har funderat över detta mycket. Egentligen är det helt sjukt att man på vissa ställen (badhus och caféer) Kan förbjuda barn tillträde. Detta försvarar många med vidriga generaliseringar och tyvärr är den såpass socialt accepterad att ingen reagerar. Men en skulle lika gärna kunna sätta ett förbud mot ”svarta” eller mot ”invandrare”, det är exakt samma sak och princip. Det bygger enbart på fördomar och en åsikt.

    Dock är vi så långt ifrån att faktiskt realisera denna åldersdiskriminering… Förhoppningsvis kommer även denna aspekt börja diskuteras när vi kommer längre fram i jämställdhetsdebatten.

Lämna ett svar till Malin M Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *