Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Bekräftelse i relationer och känslomässigt beroende.

tänkomhaninteärkärimigDet här med att ge och få bekräftelse i relationer är en intressant grej.

Generellt i mina relationer med män har de varit väldigt dåliga på att bekräfta mig. Eller snarare, de har bekräftat mig när det passar deras intressen. De har bekräftat mig i början av relationen så att jag ska vara bunden till dem, eller när de känt sig osäkra på mitt engagemang. Däremot har det sällan funnits någon kontinuerlig bekräftelse av mig som person.

Jag tänker framförallt på en relation där jag i princip aldrig blev bekräftad, men däremot bekräftade honom exakt hela tiden. Han var även väldigt bra på att nedvärdera mig och få mig att känna mig underlägsen.

Jag frågade; varför säger du inte att du tycker om mig? Varför frågar du inte om jag vill följa med? Varför frågar du inte om hur jag har det? Då svarade han med att jag ju ”visste” att han tyckte om mig, och att han inte behövde fråga om hur jag hade det eftersom jag ju berättade själv om det var något jag ville ha sagt och liknande. Även om jag aktivt uttryckte att jag ville att han skulle bekräfta mig mer så valde han att inte göra det, för han ansåg inte att det var nödvändigt. Vad jag behövde för att känna mig trygg spelade honom ingen större roll, det var hans tolkning av situationen och vad som var nödvändigt som fick råda.

Samtidigt ansträngde jag mig en massa för att bekräfta honom, för att han skulle känna sig trygg och nöjd i relationen. Han fick konstant bekräftelse på sig själv och relationen från mig, medan jag fick väldigt lite av honom.

duärkrävandebekräftelseVad skapar detta för förhållande? Jo, ett förhållande där den ena parten konstant törstar efter kärlek och bekräftelse, men den andras behov är tillfredsställt hela tiden. Det skapar en situation där den personen som inte är tillräckligt bekräftad hela tiden måste underkasta sig för att få bekräftelse i relationen. Att aldrig få bekräftelse spontant från en person som ska älska en är oerhört sårande. Att alltid behöva underkasta sig för att få kärlek är kränkande och degraderande.

På sikt leder detta till att en får mindre kraft i livet i övrigt. Om en inte blir bekräftad i sin relation utan tvärtom utsugen och ständigt påmind om att en inte anses vara värd kärlek och bekräftelse så blir det svårare att göra saker för sin egen skull. Istället för att lägga kraft på typ en hobby eller relationer med vänner så måste en lägga all sin kraft på relationen. Detta gör att en blir isolerad, en förlorar kontakten med omvärlden och i viss mån kontakten med sig själv. Relationen och ens partner slukar en större och större del av ens krafter och förmågor, och det blir därmed också en mer central del av ens existens. Detta är såklart ett utmärkt sätt för män att säkra tillgång till kvinnor.

I relationer med män har jag liksom känt att jag försvunnit. Jag har lagt mindre tid på saker som är viktiga för mig, fått mindre energi till andra viktiga relationer och intressen. Vem jag är och vad jag vill ha blivit sekundärt i förhållande till hur viktigt det har känts att bibehålla relationen och få hans bekräftelse. Och ju mer jag kämpat för att få bekräftelse desto mer sparsam har den blivit, just eftersom syftet aldrig var att få mig att växa utan att göra mig beroende av honom.

gemigkärlekJag vill ha relationer där båda för rum att växa, och för att detta ska vara möjligt är det viktigt att en bekräftar varandra ömsesidigt. Bekräftelse ska inte vara ett medel som används för att få någon att bli emotionellt bunden till en eller känna skuld, utan det ska vara något en ger för att en tycker om en annan människa och vill göra denne stark och ge henne möjlighet att utvecklas.

11 kommentarer till Bekräftelse i relationer och känslomässigt beroende.

  • Jessica skriver:

    Jag ville bara säga tack, för att du har satt ord på de tankar och känslor jag haft så länge. Jag hamnar jämt i samma känslomässiga beroende och söker bekräftelse tills jag känner mig krävande och jobbig, ursäktar mig för att jag är så besvärlig och fortsätter sedan med samma bekräftelsesökande… Senast jag inledde nån slags relation, försökte jag undvika det här allt jag kunde, så jag förklarade helt enkelt i ett tidigt skede och sa; ”Snälla ge mig inte såhär mycket komplimanger och löften i början, om du inte tänker fortsätta på samma nivå hela tiden och hålla alla löften, för jag kommer bli beroende av det och om du plötsligt slutar ge mig såhär mycket uppmärksamhet kommer jag gå sönder.”. Vilket också var precis vad som hände, trots min bedjan. Han satt mig på en pedistal i början, så högt att jag knappt såg marken, och sedan lämnade han mig helt ensam däruppe. Flera gånger försökte jag förklara hur jag mådde och kände, och ursäktade mig med att jag ”egentligen inte var såhär jobbig och krävande”. Minsta lilla fint ord, eller att han helt enkelt svarade när jag skrev till honom kastade upp mig i skyn bland molnen, bara för att jag en liten stund senare skulle krascha hårt i marken igen. Nu sitter jag här, och även om jag är medveten om allt det här så vill jag ändå ha hans tomma löften och ord, påväg att ge mig in i samma destruktiva sprial igen. En gång till… Blir inte av med känslan av att ”jag borde veta bättre”. Men tack, för när jag läser din blogg inser jag att ”herregud.. Det är inte bara jag.” Och på något sätt känns det skönt att veta att jag inte är ensam.

  • Maya skriver:

    Åh Jessica känner igen mig i allt du skriver! Man vill liksom få dom där tomma löftena. Jag och mitt x hade en väldigt destruktivt förhållande där jag var kär och han bara svek mig så det var jag som gjorde slut för det mesta (trots att det var jag som var mest kär). Han ville försöka igen och jag tänkte den här gången blir det bättre då blir det som det var i början när han höjde mig till skyarna. Men så klart blev det inte bättre , utan bara sämre för varje gång. Han var kall och hade massa ursäkter varför vi inte kunde bli ett ”riktigt” par igen och att vi hade det bra som vi hade( vi sås umgicks hade sex osv fast jag kunde inte ställa krav tyckte han för vi var ju inte ihop på ”riktigt”) men jag ställde krav ändå och när han inte tog till sig det jag sa gjorde jag slut. Och så höll det å fram och tillbaks i 2 år. Tror inte han ens var kär i mig sista året han gillade nog bara bekräftelsen han fick från mig och mina fortfarande starka känslor för honom.

  • Tess skriver:

    Jessica du är definitivt inte ensam
    Känner själv igen mig i VARTENDA ord. Tycker ändå det var starkt att du kunde redogöra för redan i början av en relation hur du ville ha det! Jag har ofta inte kunnat sätta ord på vad jag saknar eller hoppas på.

  • Jessica skriver:

    Maya , det låter för bekant… Särskilt det där med ursäkterna om varför man inte kan bli ett ”riktigt par”. Ibland tyckte han om att berätta för mig om hur bra pojkvän han är när han faktiskt är i ”ett riktigt förhållande” med en ”riktig flickvän”, för att förminska det vi hade ännu lite mer och verkligen trycka på att jag inte var värd hela honom och allt han kunde ge, eftersom jag inte var på riktigt. Jag förstår inte varför de ändå ska hålla fast vid en, om de ändå inte vill ha en… Men de ska banne mig inte låta en gå.

    Tess, jag kände mig stark då, och modig. Jag tog tag i situationen och berättade om mina känslor från början…men eftersom det ändå slutade precis så som jag var så livrädd att det skulle sluta så känns det såhär i efterhand helt meningslöst att jag ens försökte. Du kanske kan sätta ord på det nästa gång?! Och förhoppningsvis har du någon som lyssnar och förstår, på riktigt.

    • Anonym skriver:

      Ibland tyckte han om att berätta för mig om hur bra pojkvän han är när han faktiskt är i ”ett riktigt förhållande” med en ”riktig flickvän”, för att förminska det vi hade ännu lite mer och verkligen trycka på att jag inte var värd hela honom och allt han kunde ge, eftersom jag inte var på riktigt.

      Åh Gud, jag får rysningar när jag läser detta! Glad att jag dumpade mitt ex innan han hann få möjlighet att trycka ner mig på det sättet, men det kändes allt som att han var på god väg dit.

  • Eva skriver:

    Känns så skönt att läsa inlägget och kommentarerna. Har också alltid känt allt det ni skriver. En märklig sak jag har tänkt på är hur snabba många killar är med att säga att han älskar en. Så jag frågar, hur vet du det, när vi bara träffats i några veckor. Jag bara vet…svarar han då, jag har sett tillräckligt av dig för att….bara veta…Man blir så trött, efter en och en halv månad tror han att han vet precis vem jag är. Naturligtvis är det ju dessa snubbar som gör halvslut efter ett tag eftersom han måste fundera tänka och vara själv eftersom jag inte var som han trodde… No shit liksom. Finns väl inget ord som blivit så urvattnat som Ä-ordet. Tyvärr.

  • Ida skriver:

    Jag känner också igen mig så himla mycket i alla kommentarer och hela inlägget!
    Särskilt i att bara ge av sig själv så mycket att det till slut inte finns någonting kvar av en, och när blev för jobbig blev jag dumpad och började om exakt samma procedur med en ny man. Till slut hade jag fan ingen aning om vem jag själv var för jag hade offrat så himla mycket av mig för dem och levde i princip bara för dem, det var liksom dem hela min värld kretsade runt. Det är en sån himla stor kontrast nu när jag hållt mig ifrån män ett tag vad mycket tid och framförallt energi jag har till att lägga på utvecklande saker, typ som att vara en bra vän och göra roliga och intressanta saker.

    Nu blev det kanske ett litet upprepande av ditt inlägg men vill bara understryka hur oerhört mycket jag känner igen mig i det. Är också så glad att ha hittat din blogg! Det är så stärkande att läsa dina inlägg och alla bra kommentarer!

  • En annan Ida skriver:

    Sitter med klumpen i halsen och känner bara, aah jag vill ge så mycket kärlek till er alla fina kvinnor!! Jag älskar er alla, trots att jag inte känner er så känner jag för er. Idag ältar jag som fan, är så sjukt arg på mitt ex som fick mig att kollapsa för en månad sedan. Fanny, tack för att du skriver om detta och delar med dig så öppet, du får oss alla att inse vårt läge som är så svårt att själv förstå när en befinner sig mitt inne i det destruktiva. Framför allt inse ens eget självvärde och öka ens självrespekt och förhoppningsvis lyckas se varningssignalerna när de först yttrar sig för att fly fältet medan en kan. LOVE!

  • Maya skriver:

    Jessica: Ja alla dessa ursäkter som man egentligen visste bara var för att slippa känslomässigt ansvar men ändå hålla kvar än.

    Åhh han vill liksom att du ska vara såå tacksam för att du har en så ”bra” fy fan för honom att han bra att du inte är med honom länge.

  • Maya skriver:

    Eva:Har också tänkt på varför många snubbar säger att man älskar än fort? mitt x sa det efter bara 2 veckor. Jag sa det tillbaks men hade det hänt i dag hade jag sätt det som en varningssklocka. Tycker det tyder på att han har ett kontrollbehov, vi känner inte varanda efter 2 veckor och om man kan tycka om någon så fort så kan också sluta tycka om någon lika fort.

Lämna ett svar till Tess Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv