Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Dikter

Till Emma

Jag en spya av ljus
Och du en knappnål
Jag skulle finna
Men inte ville
Förnimma
Ville inte ens finnas
Jag ett nålsöga
Att tränga igenom
Du en krigarinna
Krigarkvinna
Stark nog att finna styrka
Trots kräksjuka och försök att juridiskt yrka
Din kärlek
Bort
Från mig

IMG_3775

Kommunistdikt

Teoretisera mig baby
Gör om denna kontextlösa kropp
Till en del till ditt hopp
Om ett vackrare liv jag vill dela ditt saliv och jag vill dela slemhinnor menskopp upplaga av det andra könet ritblock vinglas leopardmönstrad tröja blygdläppar Med
Dig
Radikalisera mig baby
Gör mitt kött till hö till kamp
Färga röda fanor med mitt blod
Och låt mig stiga upp i den
Vara ett
Med
Den
Låt mig då känna andas se förändringen det omedelbara brottet med det förflutna som vi nu står inför och som min kropp min hud berör som mitt kvinnokön förgör
Och skriv in mig
I
Historien
Med dig

IMG_20160220_113314

var har jag lagt min gud

var har jag lagt min gud
fråga inte var jag hade den senast
för jag minns inte
eller jo, jag minns
jag minns en
en
enda
sak
och det var; att han lade sin hand uppå mig att han lade sitt väsen bart för mig att han gav mig tillträde till mitt inre att han trängde min in i ditt sinne att han gav mig kraft att en gång för alla
älska
dig
var har jag lagt min gud
han är stor och helig och lite osäker ibland men han är faktiskt min och jag vill gärna ha tillbaka honom för jag älskar honom och jag tror nej jag vet att han älskar
mig
vad har jag gjort av min gud
jag vet han finns där någonstans jag känner det jag vet det och jag tror på honom

jävla
mycket
för han la sin hand på mig och han sa; jag älskar dig det var ingen
mened
nej absolut inte det var den största sanningen för stor att greppa då och jag minns jag minns den handlingen den hand

läggningen
var har jag lagt min gud
fråga inte var jag hade den senast
för jag
jag minns
eller jag vet jag känner hans händer om mig i mig i mina andetag i varje hjärtas slag som när det en tror sig glömt finns där fanns där i fickan på köksbordet i fösterblecket
hela tiden
jag undrade; var har jag lagt min gud
och jag fick svar eller jag hade svar jag hade det hela tiden i mig om mig i varje steg jag tog varje streck jag drog på vita papper vitare än vitt varje gång jag kysste din panna varje gång jag vägrat stanna så var han
alltid
därar har jag lagt min gud
fråga inte var jag hade den senast
för jag minns inte
eller jo, jag minns
jag minns en
en
enda
sak
och det var; att han lade sin hand uppå mig att han lade sitt väsen bart för mig att han gav mig tillträde till mitt inre att han trängde min in i ditt sinne att han gav mig kraft att en gång för alla
älska
dig
var har jag lagt min gud
han är stor och helig och lite osäker ibland men han är faktiskt min och jag vill gärna ha tillbaka honom för jag älskar honom och jag tror nej jag vet att han älskar
mig
vad har jag gjort av min gud
jag vet han finns där någonstans jag känner det jag vet det och jag tror på honom

jävla
mycket
för han la sin hand på mig och han sa; jag älskar dig det var ingen
mened
nej absolut inte det var den största sanningen för stor att greppa då och jag minns jag minns den handlingen den hand

läggningen
var har jag lagt min gud
fråga inte var jag hade den senast
för jag
jag minns
eller jag vet jag känner hans händer om mig i mig i mina andetag i varje hjärtas slag som när det en tror sig glömt finns där fanns där i fickan på köksbordet i fösterblecket
hela tiden
jag undrade; var har jag lagt min gud
och jag fick svar eller jag hade svar jag hade det hela tiden i mig om mig i varje steg jag tog varje streck jag drog på vita papper vitare än vitt varje gång jag kysste din panna varje gång jag vägrat stanna så var han
alltid
där

IMG_20151210_115319

Lesbisk pepp

åh kvinna, åh kvinna, du måste förstå
att världen är ditt ostron, du kommer ha ett sjå
att alla ladies i världen haffa
och tillsammans med någon för livet klaffa

du är en pärla i denna mannens värld
och snart kommer du i den lesbiska erfarenheten bli lärd
du är ett kap, en riktig Madame
och jag vill bjuda dig ner i denna lesbiska ankdamm

du kanske har stretat med män i ditt liv
eller så har du alltid haft kvinnor som tidsfördriv
i dina tankar, om inte annat
men se till att det inte blir avstannat

för att vara lesbisk, det är livets salt
och du sköna kvinna, jag unnar dig allt
av livet goda ska du bli mätt
när jag dig in i lesbiskheten lett

men ändå, ständigt, ett begär efter mer
och törsten i dina ögon jag ser
du måste få leva, du måste få gro
och i det lesbiska livet du ska finna ro

lesbiskpepp

 

denna plats

1. denna plats. när var jag här senast. det var när vi fortfarande var tillsammans. de där sista dagarna, så ödesmättade. jag visste vad som komma skulle men jag ville inte acceptera det. jag ville hålla kvar vid det sista som var vi. de sista små halmstråna. men jag kramade dem så hårt att de bröts i handen på mig.

2. platser har aldrig känts i mig. när jag står här tänker jag; vi var här tillsammans en gång. men jag känner det inte. jag känner
ingenting.

3. jag känner; tomhet. ensamhet. övergivenhet.

4. jag tar tillbaka; jag känner visst. jag känner; bristen på känslor.

5. att känna men samtidigt inte känna. att veta; jag borde känna. att veta vad en borde känna men att inte förmå sig. det är för stora känslor. det är för mycket för att en ska orka. en skjuter dem ifrån sig. bort bort. bort från mig. rör inte vid min hud.

6. samtidigt; viljan att tränga in. tränga bort eller tränga in. det är en stor fråga. en viktig fråga.

7. fly eller flyga. så skulle den också kunna formuleras, den där frågan.

8. jag vill flyga, men jag vill flyga bort. och jag vill flyga in. jag vill flyga in i solen likt Ikaros. men mina vingar ska inte smälta. eller ska de det? jag vet inte. jag längtar till döden. eller nej. jag längtar till vilan. just det, så är det. vila. kommer jag kunna finna vila i något annat än döden? kommer jag att kunna ligga lugnt och stilla någon annan gång? jag vet inte. det har inte skett hittills.

9. jag tänker på de där vaxvingarna. jag tänker att de smälter om mig, att de innesluter mig, att de blir en andra hud. och jag tänker; vad är det här för hud. så mjuk och formbar. jag skulle kunna vila då. jag skulle kunna dö då.

10. jag prövade att läsa. jag prövade att meditera. jag prövade att låta gudstron fylla min kropp. men någon vila fick jag inte. vad jag fick var; mer bekymmer. mer tankar. åh baby, kommer de någonsin att sina?

IMG_20151123_211441

Dikter

jag försökte att inte dränka dig i ord
med tal med prat
detta eviga babbel
om ingenting
intet
men jag visste inte hur
att göra
jag ville exponera alla sprickor i huset
i hopp om att de skulle växa samman
jag ville dra fram alla troll i ljuset
och se dem spricka
upp
tusen fjärilar flyga ur deras bröst
nattfjärilar
och jag jag pratar alltid för mycket
och jag jag låter dig drunkna i floden
av ord
och du andas in dem likt vatten och jag ser
att dina lungor inte orkar
inte klarar mer
av ordIMG_20151016_222903

jag är rädd att orden aldrig ska ta slut
jag är rädd att jag kommer behöva fortsätta tala
snabbt tvångsmässigt
aldrig kunna bara
hålla
käftIMG_20151016_232626

rädd att be dig om
det självklara
jag kan be dig om allt annat
om texter bilder tankar
att du ska
komma in i mig
älska mig villkorslöst
för evigt
men aldrig detta enkla;
att du ska
se mig i min särskildhet
att du ska säga visa;
jag bryr mig
att jag ska få;
finnas med dig
ha en plats
hos dig
IMG_20151016_232014

och du gjorde mig till
en av alla kroppar
du blandade ut mig
med tusen andra
lät mig simma i detta hav
av stelnade lik
till jag
simmade bort från mig själv
tills jag
lämnade mig själv
och jag
jag flydde
på ditt bevåg

Ensamhet-för-två

Och vi laddade upp och vi laddade ur.

Upp och ur. Upp och ur. Och kontakten laddningssladden den for in och ut. In och ut. In och ut. Och jag gav upp en stilla suck när den lämnade mig för det var det enda som penetrerade mig numera. En gång hade dina fingrar penetrerat mig. En gång hade de strålat i mig. De hade varit elektriska innan vi började laddas med elektricitet.

Vi laddade varandra känslomässigt och med el. El som kom ifrån kontaktuttaget där vi båda två satte varsin sladd kopplade till en grenkontakt. En kontakt för två. Kontakt mellan två. Kontakt mellan oss två. Det vill säga; kontakt mellan två kroppar. Det vill säga; kontakt mellan två generella kroppar. Det vill säga: kontakt mellan två kroppar i allmänhet (absolut inte i synnerhet). Och sedan; vår kontakt med kontakten, med grenuttaget, som förmedlade kontakten med samhället, med samhällskroppen.

Vi hade precis blivit inventerade diagnostiserade.
Vi hade blivit diagnostiserade som avvikande. Vi hade båda haft våra gamla felaktigt bristande fingertoppar kvar. Dessa fingertoppar som hade haft kartor, min en virvel din mer ett hav. Ett oändligt hav. De hade bränts bort, bytts ut. Först bränts bort sen bytts ut. Som för att utradera allt. Ingen skulle kunna se sin individuella karta bland mängden av kasserade fingertoppar. Ingen skulle kunna plocka upp en av alla dessa hudflagor och tänka ”det fanns en (människa) som hade denna karta på sin fingertopp. Som rörde en annan hud med denna fingertopp. Som präntade in detta mönster på en annan hud”.

Innan hade fingertopparna varit det som avslöjat oss men nu fanns det ingenting att avslöja längre. Och ändå; denna ständiga rädsla för just avslöjandet. Odefinierat som ett mörkt moln som sakta närmade sig över himlen. Ett malande malande ljud.

Vi var inte som alla andra och det var också allt vi var. Vi var den tomma mängden. En av alla miljontals kroppar-inte-som-andra. En av alla avvikelser.

Paret är den sista utposten. Den sista tomma reliken över det som en gång kallats mänsklighet. Det som var kvar av köttskalet när alla känslor tankar intryck hade flytt det. Ett symboliskt band mellan två, en kontakt. En grenkontakt. Kontakt mellan oss två men det kunde lika gärna ha varit någon annan. Hade jag sörjt om du lämnade mig? Troligen inte. Och jag sörjde detta faktum. Jag sörjde bristen på sorg.

Vi var maskiner.

Maskiner.

Jag vet inte hur jag ska förklara det men; vi var maskiner, vi var robotar, vi var datorer. Vi var effektiva snabba rena.

Del för del hade bytts ut mot metall och plast. Vi var perfektion. Och ändå; något som skaver. Just det. Det var perfektionen som sådan som skavde. Det var vårat själva vara som skavde vårt varande som perfekta. Ofelbara. Helt och hållet utan rynkor veck streck. Så jävla rena. Så äckligt jävla rena. Den typen av renhet som bara lockar till låga smutsiga scener.
Förstörelse.
Besudlande.

Nedsmutsande.

Vi ville besudla varandra. Allt vi vackrast ville var att besudla varandra. Smutsa ner denna rena rena rena obönhörligt olidligt rena yta med blod svett och tårar. Men jag svettades inte längre och jag grät inte och jag blödde inte för sådant sysslar en inte med som perfekt.

Det var; dödsdriften.

Hur smutsar en ner någonting så rent? Hur perverterar en det perfekta. Det är som ett vitt pappersark, en vet inte var en ska börja. Varje penndrag blir fel, och det kommer för evigt finnas kvar som det första penndraget. Det enda penndraget.

Och jag tog på din hud och jag tänkte vad är det här för hud. Vad är det här för hav. Vad är det här för smärtsamt mänskligt som jag rör vid som jag låter mina fingertoppar glida över. Vad är det här för ocean att drunkna i.

Var har jag lagt min kropp bara svara mig var har jag lagt den. Den var på det stora hela inte så bra men den har så att säga ett visst affektionsvärde, jag har ändå levt i den.

Och du svarade:
Jag vet inte riktigt baby men jag tror du kanske förstår att din kropp den byttes ut bit för bit mot plast och metall och jag tror kanske att det var så. Du blandades ut bland andra kroppar. Dina köttslamsor dina inälvor blandades bort. Inte ens du skulle känna igen dem längre. Du skulle inte känna igen det som en gång varit du men jag vet inte riktigt baby jag spekulerar bara här men du skulle kanske komma att tänka att du äcklades ja att du äcklades av att det där varit du en gång,
Och du svarade:
– Du skulle inte känna igen ditt eget hjärta och skulle du det skulle du äcklas av åsynen. Framförallt skulle du äcklas av att det levde. Du skulle äcklas av dess slag, denna tidens klocka mot döden. Du skulle äcklas av döden, för döden är livet.
Och du svarade:
Du skulle äcklas av att det levde men ändå där inne; längtan. Längtan efter något levande. En längtan så stark att du till slut skulle skjuta den ifrån dig med dina robotarmars fulla kraft. Livet alltså. Existensen alltså. Varat alltså.

Vi var; brist.
Vi var; förlust.
Vi var; för lust.

Vi var: ensamhet-för-två. En isoleringscell att dela. Ett desperat försök att hela. Ett ögonblick att vela. Ett ursinnigt kelande. Ett stilla stelnande.

– Baby rör vid min hud rör vid det enda mänskliga som finns kvar av mig innan även denna ska bytas ut.

Jag ville sluta andas men det gick inte. Sluta andas just för att jag förnekats din andning. Men lungorna gick på automat. Och även om en slutade så skulle det bara vara att koppla på igen, in igen. Jag tänkte ”kommer lungorna vara nästa att plockas bort, bytas ut mot nya robotlungor. Eller kanske kommer de rentav plockas bort helt. Eller kommer det vara mitt hjärta som fortfarande slår för dig. Eller kommer det vara mina revben som håller detta bankande hjärta instängt i bröstets korg, bur”.
Just det, bur. Så tänkte jag. Mitt bröst är en bur och mitt hjärta är en fågel som inte vet någonting annat än fångenskapen. En fågel rädd att flyga. Ett hjärta som bar en rädsla för att älska; att rädas att göra det en är ämnad att göra.

Den totala perfektionen är intet. Att inte finnas. Att inte leva. Total stillhet. Likgiltighet. Likgiltighet är motsatsen till allt som lever. Likgiltig; som ett hav (fast jag visste inte hur ett hav såg ut. Mitt språk var dött, stelnat, utan referenspunkter. Det fanns ingen nod jag kunde dra en linje till, ingen erfarenhet jag kunde knyta an till. De nya liknelserna var alltför brutala. Jag kunde inte använda dem. De handlade om; olika hårda kalla material, olika brutala kantiga former, olika obönhörliga stumma ytor. Kalla stumma hårda kalla brutala kantiga. Material som saknade återkoppling. Former som saknade redundans. Former som passade perfekt in i sina tilltänkta håligheter, helt utan tomrum. Material en kunde drunkna i, sjunka ner i, omslutas av. Som var fullständigt klara. Åh denna klarhet detta ljus som gör så förbannat ont. Inga toner kunde fortplanta sig i den, ingenting kunde resonera i den, resonera med den). Nå, ursäkta. Ett hav. Just det. Så var det. Det var som ett hav. Och bilden av havet är starkare än de bilder jag har av saker jag sett. Vad har jag sett? Vita väggar. Silverfärgade rör. Tomma stumma fönster. Speglar. Havet är mitt. Det är bara mitt. Jag har inte pratat med dig om havet. Jag ska inte prata med dig om havet. Aldrig ska jag prata med dig om havet. Det är för stort. För allvarligt. För äkta. Du har inte heller sett havet. Men jag är rädd för att ditt inre hav ska vara vackrare än mitt.

Vi var
Intet
Vi var
Ingenting
Våra kroppar var
Ingenting

Och jag sade:
Besudla mig baby för jag kan inte leva med denna rena kropp. Min hud bränner baby för den är så ren. Jag orkar inte med denna rena hud baby. Jag orkar inte denna blanka hårda yta som är mitt skinn.
Och du grät. Eller; du ville gråta men det kom inga tårar. Dina tårkanaler var bortplockade. Inte ersatta med något nytt.
Bara
borta.
Borta.
Slängda på
historiens soptipp. Arkiverade på ett museum över människans svaghet och brister. Begravda i en massagrav, sammanblandade med miljoner andra kroppar, täckta av andra kroppar. Så nära varandra men ändå så
ensamt.
Tanken på att även om din kropp ligger där bredvid mig så kommer den bara vara en i mängden av kroppar, även inför mig. Även min egen kropp kommer att vara en i mängden av kroppar, även det inför mig själv.

Min kropp. Jag äger min kropp. Jag får göra vad jag vill med den. Det är det som är smärtan; att få göra vad en vill med sin kropp och så göra; detta. Varför är detta vad jag gör med min kropp? Jag skulle kunna göra allt, vad som helst. Och just för att jag är fri att fånga allt så låter jag handen hänga lamt utmed sidan. Just för att jag är fri att beröra din hud så låter jag bli. Just för att jag vet att om jag gör det finns ingen annan förklaring än denna;
Jag vill.
Jag
vill.

Och jag sade:
– Jag längtar till att även min själv byts ut så jag slipper veta att jag är utbytt.
Och jag sade:
– Jag längtar tills mina läppar aldrig nuddat dina.
Och jag sade:
– Om du inte kan besudla mig baby då vill jag att du aldrig någonsin ska ha lagt din hand på mig.

Arkiv