Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Människor

Personlighetsmyten.

För ett tag sedan så snackades det mycket om det här med att vara introvert. En massa människor ”kom ut” som introverta, skrev om hur det är att vara introvert och så vidare. Det teoretiserades en massa om hur introverta människor ”är”, vad de får för för- och nackdelar i livet och så vidare.

Jag skulle säga att jag är en utåtriktad person. Jag tycker om att träffa människor och har inga problem med att snacka. Det är möjligt att detta ger mig fördelar i samhället. Däremot så gör det inte all social samvaro till någon jävla dans på rosor. Att gå på en arbetsintervju och sälja in sig själv är fortfarande en pina, att vara på något jävla mingel där en ska vara trevlig och skratta åt sexistiska skämt likaså. Även för mig kan det bli för mycket även av den typen av umgänge jag uppfattar om trevligt och givande. I vissa perioder i livet (typ nu) orkar jag med väldigt lite över huvud taget.

De flesta personer har många olika behov. En har behov av såväl social samvaro som vila. Visst ser balansen mellan dessa behov olika ut, men att det skulle finnas en speciell ”personlighetstyp” som ”trivs bäst” ensam eller med andra är ett väldigt endimensionellt sätt att se på vad en människa är. Människor är komplexa varelser och går inte att sammanfatta med ett gäng personlighetsdrag. En person som får mycket social stimulans kanske föredrar ensamhet när hen får välja, en person som ofta är ensam kanske längtar efter social stimulans. Detta handlar inte om att personligheten är annorlunda, utan om olika livssituationer.

Det går lite av en trend i att diagnostisera sig själv. Många vill placera sig själva i ett fack, tala om hur de ”är”. De kanske är introverta, högkänsliga, superempatiska eller något i den stilen. Med detta följer det sedan med ett antal mer eller mindre underbyggda antaganden om vad detta innebär för deras liv. De kanske kommer lyckas bättre i karriären, kanske kommer de att bli missförstådda eller vad vet jag.

Frågan är varför. Vad är syftet med att fokusera på otroligt mycket på sin ”personlighet”. Jag antar att det ger en slags känsla av samvaro. Människor som definierar sig med något speciellt personlighetsdrag kan samlas och diskutera vad detta innebär för dem. Många känner sig nog utanför i samhället och vill hitta någon slags källa till det, och där kommer dessa personlighetsdrag lägligt till pass. Sedan är det ju också ofta som så att varje sådant här personlighetsdrag liksom bär på en dold fördel, gör en till en lite bättre människa. Introverta framställdes till exempel som ovanligt intelligenta människor.

När en talar om olika ”personlighetstyper” på det här sättet förhåller en sig alltid till en norm. Normen är i många fall människan som liksom klarar allt det där som samhället vill att vi ska klara. Normen är en person som utan problem glider igenom livet. Frågan är var denna normperson finns. Svaret är nog: ingenstans. Det finns en massa saker ingen människa orkar med, det spelar ingen roll vilken ”personlighetstyp” du har. Alla människor kan bli socialt utmattade, ledsna över småsaker och så vidare, det handlar framförallt om omständigheter och inte om vem du ”är”. Olika människor har olika trösklar i givna situationer, men även detta har ofta sin förklaring i övriga omständigheter i livet och inte i något slags ”jag”.

Jag tror att det är farligt att vi skissar upp den här normen som en människa som faktiskt existerar. Den här människan existerar inte, snarare är det arbetsköparnas våta dröm vi jämför oss med. Människan som klarar allt med ett leende på läpparna. Vilka intressen är det som tjänar på att vi inbillar oss att den här personen faktiskt finns, att det är någon vi bör jämföra oss med? Ja, det är knappast oss själva i alla fall. Det normativa supermänniskoidealet är ett sätt att hålla oss på plats. Skapa ett innanför och ett utanför, skapa illusionen av att det finns en grupp personer som det här samhället liksom är perfekt för, som inte lider av att leva i det. Olika grupper av människor som på olika sätt skiljer sig från detta ideal tvingas hävda sig på andras bekostnad: ”nej, jag passar kanske inte in i den här mallen, men jag är jävligt bra på detta istället”. Det blir en konkurrens mellan olika personlighetstyper, där alla ständigt hävdar att deras egen är den bästa. Där alla ständigt försöker utmärka sig, vara lite speciella, skilja sig från en tänkt mängd.

Hela idén om att det finns ett beständig ”jag”, en hård kärna som är ”du”, är individualistisk. Det handlar om förklaringsmodeller. Hur förklarar en olika händelser i ens liv, olika känslor en känner? Handlar det om att en ”är” på ett visst sätt eller handlar det om vad som sker omkring en. Svaret är såklart lite av båda delarna, men beroende på vilken förklaringsmodell du väljer att fokusera på så avgörs skillnaden mellan individualism och vad som kan ligga till grund för kollektiv handling. Vi lever uppenbarligen i ett samhälle där den individualistiska förklaringsmodellen står högre i kurs, frågan är vad det gör med oss?

Personlighetstester finns i princip överallt, det finns alltid någon ny grej en kan kolla. När vi söker arbeten fokuseras det mycket på just personlighet, och vi tvingas alltid tänka i termer av vilka vi ”är”, våra personligheter, när vi tipsas om hur vi ska gå till väga för att få jobb. Vi måste alltid utvärdera oss själva, helt i linje med att det är individen som är roten till allt ont som sker denne. Får du inget jobb? Sök svaret i din personlighet! Ta reda på hur just du ska kunna sälja in dig själv! Det är en slags massindividualisering som pågår.

Faktum är att de flesta människor inte är så jävla speciella. De flesta är inte rasande intelligenta, hypersociala eller oerhört empatiska. Detta är inget problem, de flesta människor kan nämligen bidra med något under rätt omständigheter. De flesta kommer gå genom livet utan att göra underverk, men de kommer säkert att kunna bidra med något om de får chansen. Problemet är att vi lever i ett samhälle där alla måste vara så jävla speciella hela tiden, något som helt enkelt inte stämmer. Att ständigt tvingas sälja in sig själv, att ständigt tvingas lyfta fram sitt jag, är något som sliter sönder människor. Att ständigt tvingas inta denna bedömande utifrånposition i fråga om sig själv.

Jag förstår att en kan känna en törst efter att förklara saker som händer i ens liv, men jag tror inte att detta snack om ”personligheter” är en lösning. Snarare bör vi titta utanför oss själva, på samhället, på det som tvingar oss att ständigt utvärdera vilka vi ”är”. Svaret är väl egentligen att vi inte ”är” någonting mer än vad vi tillåts bli i det här samhället, och just nu lever vi i ett samhälle som är ruskigt dåligt på att förlåta inte bara det som faktiskt är avvikelser från normen utan även de ”brister” och begränsningar som vi alla går omkring med. Det har inget med ”personlighet” att göra, det handlar främst om att vi lever i ett jävligt hårt och kallt samhälle där ingen människa får finnas till på sina egna villkor.

Om att inte förstå.

Lady Dahmer skriver om det här med ångest och hur svårt det är att förklara det för någon som inte är där själv. Jag har på senare tid insett att jag har en ångestproblematik som jag haft under en stor del av mitt liv. Jag har insett att de där känslorna av hopplöshet som bara trycker över bröstet, tomhet som inte har någonstans att ta vägen, inte var någon ”fas” jag gick igenom när jag var ung, utan att det tvärtom är något som återkommit och kommer att återkomma med jämna mellanrum, troligen under resten av mitt liv.

En grej jag har noterat är att jag kan ha oerhört stor oförståelse inför mig själv. I stunder då jag inte har ångest kan jag tänka att det ”bara” är att göra det ena eller det andra, saker som blir ogörbara när ångesten kommer. Men det är hemskt lätt att glömma hur svårt det kan vara, för efter att ångesten släppt så är jag lika oförstående inför mig själv igen. Varför gjorde jag inte bara det ena eller det andra? Varför kunde jag inte bara ”skärpa till mig”. Men ju mer tiden gått desto mer har jag insett att det som framstår som en barnlek en stund kan vara helt omöjligt en annan.

Jag tänker på en text om detta skriven av Marielle som innehöll det här stycket:

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Och jag tänker på det här med att tro sig förstå. Att tro sig veta hur det är. Att säga att en begriper hur en annan människa känner. Den inställningen öppnar dessutom ofta upp för banala lösningsförslag i stil med att en ska ”rycka upp sig”, något som personen kanske backar upp med att hen själv minsann också har mått dåligt och då var det bara att göra så, helt utan förståelse för att alla människor har olika förutsättningar.

Om det är något jag lärt mig av att själv ha ångestproblematik och att ha vänner med ångestproblematik är det att det finns saker som en inte förstår. Om jag till och med har problem med att förstå mig själv, hur ska jag då kunna förstå någon annan? Efter att ha möt en massa oförstående människor som gett mig olika ”tips” på hur jag ska göra med det ena och det andra så har jag förstått vilket osympatiskt bemötande det är, och undviker det därför själv.

Att erkänna för sig själv och andra att en inte förstår tror jag är väldigt viktigt för att kunna bemöta människor med ångestproblematik på ett bra sätt. För i den stunden så känner en sig ofta så himla himla ensam, och ensamheten känns betydligt mycket värre om en är omgiven av människor som tror att de kan erbjuda en lösning fast de i själva verket inte har en aning.

Jag tror inte att det hjälper någon att få moralkakor om vad en borde göra och hur en borde tänka, det som hjälper är snarare förståelse, och en grundsten för detta är att kunna lyssna och ta till sig utan förutfattade meningar om hur en annan borde känna, tycka och tänka.

Förtryck är kärlek. MVH föräldraskapet.

480968_397959943614111_1255057523_nDen här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.

Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.

Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.

Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.

Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.

Om konflikter och makt i heterorelationer.

En grej som ofta tas upp som exempel på att det egentligen är kvinnor som ”bestämmer” i relationer är att kvinnan alltid får ”som hon vill” dels i hemmet och dels i öppna konflikter. En massa män kallar sina flickvänner och fruar för ”regeringen” och det finns en massa humor som bygger på att kvinnor är så satans dominanta och att männen aldrig får som de vill i relationer.

När det kommer till att få som en vill i hemmet så är en stor faktor att män tenderar att vara väldigt initiativlösa där. Jag menar, det är väl klart att den person som tar mest initiativ också får som den vill med vilken dag det ska städas och vilka gardiner det ska vara och gud vet allt. Min erfarenhet är dessutom att när en försöker få respons så brukar den vara jävligt lam, det vill säga över huvud taget inte innehålla någon feedback mer än ”okej”. Herregud, jag hade tyckt det var helt underbart om någon bara kom och bestämde vilken mat som skulle lagas och när det skulle städas och så vidare, så jävla skönt att slippa ta ansvar över hushållet!

När det kommer till öppna konflikter är det lite knepigare. Nyckeln ligger i att se vilka konflikter som uppstår och varför de uppstår.

En grundläggande ingrediens i hur patriarkatet upprätthålls i heterorelationer är det ojämna rollövertagandet. Ett rollövertagande är när en lever sig in i hur en annan person uppfattar en situation, och däribland en själv. I relationer tenderar kvinnan att göra dessa rollövertaganden oftare än vad mannen gör dem. Detta gör att kvinnan i stor grad anpassar sig utan att någon slags öppen konflikt behöver uppstå. Om mannen till exempel agerar lite surt så analyserar kvinnan själv varför och anpassar sig.

Mannen gör inte detta i samma utsträckning vilket leder till att kvinnan oftare måste ta upp det som tynger henne direkt med honom, istället för att han tyst anpassar sig efter henne.

Detta leder till att kvinnan ofta väntar med att ta upp saker om hon inte känner att de är jävligt angelägna. Då har hon kanske gått omkring och burit på det där är flera veckor och det är klart att det leder till en massa ilska. Då kanske han ”ger med sig” för att han inte orkar ta konflikten på riktigt. Hon ”får som hon vill” för att slippa gå till roten med problemet.

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Det går inte bara att se till vem som tar upp och ”Vinner” de öppna konflikterna, utan en måste även se till vad som göra att vissa konflikter måste vara öppna och vilka konflikter som aldrig blir öppna och varför.

Om ”hälsointresse” och hälsohets.

Lady Dahmer har skrivit jätteintressant om hälsohets. Jag har själv skrivit om detta ämne innan.

Jag har en ganska lång historia av ätstört beteende. Jag har både svultit mig själv, spytt upp maten, hets- och tröstätit och, sist men inte minst, varit ”hälsointresserad”. Den hälsointresserade perioden var nog den som höll i sig allra längst av allt detta, detta på grund av att jag inte insåg att det jag ägnade mig åt var sjukt. När jag inte åt på flera dagar, eller hetsåt för att sedan spy upp maten av pur ångest, så gick det ju liksom inte att undvika att inse att jag var sjuk. När jag istället åt ”hälsosamt” så tänkte jag att jag helt enkelt bara var intresserad av att må bra och så vidare.

Detta var givetvis inte sant, det var minst lika mycket en fråga om utseende som innan, det var bara förpackat i ett socialt accepterat och ofta även aktivt uppmuntrad retorik. Jag var ju inte ätstörd, jag vara bara mån om min hälsa. Kanske lite överdrivet ibland, men fortfarande på den friska sidan.

Att svälta sig eller spy upp maten anses sjukt och tragiskt i de allra flesta sammanhang, och är något som en ”ska” växa ifrån. Det är liksom inte fräscht att svälta sig eller spy upp sin mat. Att vara hälsointresserad däremot är status, eller i alla fall accepterat. Att äta mycket sallad, att strunta i snabba kolhydrater, att skära ner på fettet och så vidare. Det uppfattas inte som sjukt och konstigt, utan tvärtom som nyttigt och duktigt

När jag själv hade kommit över detta ”hälsointresse” hamnade jag i en kontext där många var väldigt ”hälsointresserade”. Jag minns hur timtals diskussioner kunde kretsa kring just ”hälsa”, men det var tydligt att det i själva verket bara var ett annat sätt att tala om vikt och bantning. Det som sades vara ”hälsosamt” var ofta egentligen rena bantningsmetoder. Folk åt, och undvek att äta, helt orimliga saker med ”hälsa” som svepskäl. Samtidigt drack och röktes det en hel del. När jag påpekade att varken alkohol eller cigg är särskilt hälsosamt så bemöttes det ofta med undanflykter eller tystnad.

Detta skapade såklart en extremt stor laddning kring mat, som gick ut över alla i sällskapet. Jag minns att det var några personer som alltid höll på och velade något överjävligt kring minsta lilla godisbit eller glass och liksom skapade ursäkter inför oss andra och sig själva. Att de skulle ”kompensera” eller ”unna sig” och gud vet allt. Detta skapade såklart känslan hos alla de andra som åt, ofta betydligt mycket mer, att det var något smutsigt och fult med det. Om en själv har ätit dubbelt så mycket som en person som sitter och gnäller en massa om sitt matintag, eller om en väger mycket mer än någon som ständigt klagar på hur tjock hen är, så känns det såklart som att det är en själv som blir kritiserad också.

Jag hade lyckligtvis hunnit skapa ganska stor insikt kring detta innan jag kom in i detta sammanhang och drog dessutom ibland till med mina före detta ätstörningar för att få dem att sluta tjata, men andra personer hade inte samma motståndskraft och blev väldigt påverkade. Inte påverkade på det sättet att de faktiskt blev mer hälsosamma, utan påverkade som i att de kände mycket mer skuld och skam inför mat. Även personer som var uttalat ointresserade av både banting och hälsa började göra ursäkter för sig, för att slippa pikar.

Jag minns att det ledde till ett antal konflikter att jag konfronterade medlemmar ur den ”hälsomedvetna” gruppen med att de egentligen inte var intresserade av hälsa, utan bara viktnedgång. Ofta handlade det om att jag skulle ”låta dem” och inte ”lägga mig i”, att de skulle få ”äta som de ville” och så vidare. För min del får alla äta som de vill, men grejen här var att de dikterade alla andras förhållningssätt till mat med sitt eviga tjat om mat och ”hälsa”. Det liksom dominerade alla jävla samtal, allt umgänge. Det blev inte heller bättre av att vi ofta fikade eller åt lunch tillsammans, sammanhang där mat står i centrum.

Ibland när ätstörningar diskuteras så menar folk att det är ”psykologiskt”, vilket alltså vill säga att det står utanför den sociala kontexten. Men ett laddat förhållande till mat skapas och upprätthålls väldigt ofta i en grupp. Om en umgås mycket med personer som pratar om sådant så börjar en såklart tänka i samma banor själv. Om en umgås med människor som ständigt uttrycker ångest inför sin vikt och sitt matintag så få en såklart lätt idén om att det är något värt att skämmas över. Även om folk inte börjar svälta sig eller kräkas så kan en få en väldigt laddad och smärtsam inställning till sitt eget ätande, vilket inte är trevligt för någon.

Det är av dessa skäl som vi måste börja tala om det socialt accepterade ätstörningsbeteende som kallas ”hälsointresse”. Visst kan folk få vara intresserade av hälsa, och det kan såklart också få diskuteras då och då. Problemet är när hälsa blir ett annat sätt att diskutera vikt och när det får människor att känna sig dåliga eftersom de inte är tillräckligt ”hälsomedvetna”. Det kan skapa osunda förhållningssätt till mat hos folk, och dessutom fördjupa och trigga igång ätstörningar hos den som redan har det.

Ideal.

045Ibland kollar jag på den kultur och de leksaker som min lillasyster konsumerar, och det är alltid nedslående. Många av filmerna och böckerna som erbjuds henne kretsar kring kärlek, ramberättelserna kring många av leksakerna är kärnfamiljsliv, heterosexuell och tvåsam kärlek eller konsumism. Hon har badats i dessa värderingar sedan födseln, och då är min familj ändå inte överdrivet normativ på dessa områden. Sedan tänker jag på att hon troligen kommer att utsättas för samma värderingar, men i vuxnare form, i reklamer, tv-serier, musik och filmer under hela sitt liv. Det är detta som står till buds för den som inte aktivt anstränger sig för att skapa sina egna värderingar.

Jag fascineras av människor som på allvar tror att det inte spelar så stor roll att vi på daglig basis socialiseras in i en kultur där vi uppmuntras till att värdera dessa saker, se dem som oumbärliga byggstenar i livet. Hur kan en tro att detta inte påverkar individen på djupet? Hur kan en tala om några slags ”fria val” i en kultur där vi på daglig basis matas med ideal om hur vi ska leva våra liv?

Det var alltid jag som var problemet.

Jag har ju skrivit en hel del om mina erfarenheter från relationer. För några dagar sedan fick jag frågan ”du har jag kritiserat ditt ex en massa, har du tänkt på vad du gjorde fel?”. Och jag blir liksom så full i skratt av denna fråga, för den förefaller så absurd när jag tänker tillbaks på vårt förhållande.

Om det fanns något jag gjorde i vårt förhållande var det nämligen att tänka på vad jag gjorde fel. Alla de konflikter vi hade skyllde jag i slutänden på mig själv. Även om jag då och då avkrävde förändring från honom så definierade jag mig själv som det grundläggande problemet, och hade dåligt samvete för att det blev han som fick hantera det. Även om jag kunde vara arg på saker han gjorde så fanns det alltid en sträng av dåligt samvete inför min egen ilska.

Helst hade jag velat förändra mig själv i grunden, men det var inte alltid det gick. Därför blev jag problemet som han fick hantera. Och jag hade så jävla dåligt samvete för detta, för att han blev tvungen att hantera mig. Och jag var tacksam för att han stod ut med det enorma problem som var jag.

Det är först på sista tiden som jag börjat förstå vad han gjorde fel, inte bara i sin hantering av Problemet, mig, utan också på sina alldeles egna meriter. Men vad jag främst börjat begripa är vad vi konstruerade tillsammans, i samspel med varandra, och vad det ledde till för problem hos både honom och hos mig.

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer. Och jag är helt övertygad om att den vägen inte är att tänka mer på hur jag utgjorde Problemet, för som jag ser det nu var en stor del av problemet mitt ständiga sökande efter Problemet i mig själv.

Ojämlikhet i bekräftelse behöver inte vara ojämlikhet i kärlek.

En vanlig respons jag fått på mitt inlägg om omsorg har varit att det jag beskriver verkar vara en relation där parterna känner olika stark inför varandra, och där mannen är mindre kär. Jag utesluter inte att det kan vara en möjlig uppkomst till den här typen av mönster, däremot tror jag att det är långt ifrån den enda eller ens den vanligaste förklaringen. Jag tror att det har betydligt mycket mer att göra med hur de olika parterna konstruerar sin relation.

Först och främst är kärlek en högst kontextbaserad känsla. Visst kan en vara kär i en person alldeles oavsett, men känslorna skiftar i intensitet och karaktär beroende på vilken relation en har till denna person. För min del så får konflikter känslorna att svalla upp, lika så osäkerhet. När allting tuffar på i en relation och jag känner mig trygg så är känslorna inte alls lika intensiva. Jag tror att detta är en erfarenhet jag delar med många.

En viktig sak att tänka på tycker jag är att det tillfredsställer ett känslomässigt behov att veta att en är eftersökt och att veta att en har tillgång till en annan person. Genom att skapa distans till en person som försöker skapa närhet kan en skapa en situation där en får väldigt mycket av denna bekräftelse, samtidigt som den andra personens tömmer sig på känslomässig energi. Att vara den som skapar distans, som är upptagen, som har ”bättre för sig” kan alltså i sig vara en bekräftande position.

Det kan lätt upplevas så att det är den mer bekräftelsesökande som är mer ”kär” eller ”beroende” av den andra personen, men det är inte alls med nödvändighet så. Det kan lika gärna vara så att den andra har ett lika stort bekräftelsebehov, men att detta behov ständigt blir tillfredsställt just på grund av detta distansskapande. Det kan också vara så att den andra har mer annat i sitt liv (i Det kallas kärlek så tas det upp hur mannen ökar sina fritidsaktiviteter efter att förhållandet ingåtts, medan kvinnan minskar dem) och att relationen därför blir en proportionellt mindre viktig del, utan att känslorna för den sakens skull i sig är mindre starka.

Jag tror att det är otroligt viktigt för hur kärleken till en person upplevs hur en konstruerar relationen, och jag tror att de ”äkta känslorna” egentligen är en ganska liten del i detta. Detta är även något som har fungerat för mig när jag applicera det i mitt eget liv. Jag försöker söka relationer som inte konstrueras på det sätt som innan visat sig vara väldigt destruktivt för mig.

Låt folk ha sina matvanor i fred.

Jag har alltid varit ganska stor till växten. Inte så att det är eller har varit ett problem, men såpass att jag har stuckit ut jämte de andra, mycket spädare, tjejerna i klassen. Jag var under hela låg och mellanstadiet ”lite större”, jag blev lång snabbt och utvecklade bröst tidigt. Även när jag inte alls var särskilt stor i förhållande till någon annan så hängde denna självbild kvar.

Något som ofta diskuterats hemma är mina matvanor. Jag har alltid fått beröm, högst oklart, för att jag inte är kräsen, äter ordentligt och så vidare. Detta i förhållande till min lillebror som är kräsen som få och smal därefter. Jag har alltid fått höra att det är så roligt att bjuda mig på mat eftersom jag tycker om att pröva nya saker. Jag har blivit jämförd med mina betydligt mer kräsna, om mycket smalare, kusiner.

Även om det alltid, eller nästan alltid, nämnts i positiva termer så har detta ständiga tjat satt griller i huvudet på mig. Att får höra att en är stor i maten samtidigt som en känner sig tjock är inte är asschysst kombo.

Från att ha varit roligt och gott blev maten fruktansvärt laddad. Jag svalt mig, jag hetsåt otroligt mängder godis, jag spydde, räknade kalorier, åt uteslutande sallad i flera veckor och så vidare. Jag drog på mig magproblem och sömnproblem (som jag gudskelov blev av med när jag började äta normalt igen). Dessutom så krävde det otroligt mycket tankemöda. Såhär i efterhand blir jag helt förundrad över att jag orkade hålla på.

Nu har jag kommit bort från allt detta, och det efter många år av kämpande. Jag kan äta utan skam, ofta med god aptit och för det mesta även nyttigt. Jag äter fortfarande mycket, men jag tycker inte att det är ett problem och vet med mig att jag blir alldeles för hungrig annars. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli lika smal som när jag var tre år yngre och alltid tänkte på mat. Jag tycker att det är värt det. Jag mår hellre bra än kommer i mina favoritjeans.

Överlag umgås jag numera med människor som inte kommenterar min matvanor, något som är otroligt skönt. Men när jag hälsar på släkten så händer det ibland att det återigen blir ett samtalsämne. Hur mycket jag äter, vad jag äter, hur snabbt jag äter och så vidare och så vidare. Till exempel en sådan sak som att jag måste äta mellanmål kan vara ett ämne värt att kommentera. Numera kan jag hantera detta. För det mesta hummar jag bara lite frånvarande. Men det påminner samtidigt om en uppväxt där det alltid skulle kommenteras.

Jag menar inte att detta var enda skälet till mina ätstörningar, men jag tror att det var en bidragande orsak. Dessa ätstörningar gjorde att jag under 5-6 år inte kunde njuta av mat. Och det var paradoxalt nog detta som de som alltid kommenterade mina matvanor tyckte var så positivt. Att jag kunde njuta.

Att kommentera andras matvanor, speciellt om dessa andra är barn, är ett jävla ofog. Oavsett om det är negativt eller positivt så skapar det en laddning kring mat. Det skapar den obehagliga känslan av att en är bevakad, att någon övervakar värderar det en stoppar i munnen. Det skapar ett ansträngt förhållande till mat som kan föranleda ätstörningar, även om en aldrig någonsin säger något elakt eller tillrättavisande. Hur lockande det än kan vara, snälla gör det bara inte. Låt folk få ha sina matvanor i fred.

Arkiv