Tentaplugg och relationstankar.

Befinner mig för närvarande hos min mormor på landet för att plugga inför en kommande tenta. Det finns för mycket som lockar i Uppsala för att jag ska kunna koncentrera mig där just nu. Det är ju underbart att ha roligt och meningsfull social samvaro, men samtidigt är det frustrerande att inte ha så mycket tid som jag brukar ha.

Jag tycker att det är jätteintressant vilken respons jag fått på inlägget om omsorg, det känns som att det finns ett behov av att prata om detta. Många känner igen sig i stora delar, andra tycker att jag är helt fel i min beskrivning. Vissa tycker att det finns drag av igenkänning men att det jag beskriver verkar på tok för extremt. Om jag ska dra paralleller till min egen erfarenhet så känner jag igen mig jättemycket i det där att vara den som gör det lilla extra. Framförallt så fick jag väldigt sällan frågor om hur jag hade det i livet även om min partner var medveten om att jag kämpade med en depression. Förklaringen var att jag ju ”berättar själv om det är något”.

Visst lyssnade hen om det var något jag hade på hjärtat, men poängen var att hen aldrig frågade. Detta gjorde att jag kände det som om hen inte brydde sig om mig annat än när hen blev tvingad att göra det. Det var extremt smärtsamt att alltid behöva ta initiativet till att prata när jag upplevde att det var något jag behövde prata om och det ledde också till att jag gick omkring och bar på en massa saker för att jag inte hittade något vettigt sätt att ta upp dem på. Jag däremot frågade ofta hur hen mådde. Kanske tyckte hen att det var jobbigt av mig att tjata, men jag tror ändå att det betydde något att bli påmind om att jag fanns där om hen ville prata.

Väldigt mycket i relationer handlar om att visa att en bryr sig och finns där, både när det gäller vänner, familj och kärleksrelationer. Det går inte att bara utgå från att den andra parten vet det, utan det är ofta något en måste påminnas om, i alla fall i början av en relation. Jag var absolut inte tillräckligt säker på hens känslor inför mig för att kunna räkna med att hen skulle finnas där, och det faktum att det alltid var jag som fick initiera samtalen gjorde mig såklart än mer osäker. Denna osäkerhet gjorde i sin tur att jag söka efter bekräftelse mer och mer, vilket i sin tur skapade en situation där jag var sjukt klängig och efterhängsen, vilket skapade irritation och än mer osäkerhet. Och så var karusellen igång.

Under all denna tid så definierade jag mig själv som problemet i vår relation. Det var jag som var för krävande och så vidare. Även om jag ibland fick en känning av hur det hängde ihop, mitt närhetssökande och hens avståndstagande, så kunde jag inte komma ifrån känslorna av skuld och skam inför mig själv och min så kallade brudighet. Jag kände mig svag och misslyckad som inte klarade mig själv.

Sånt här tar sig såklart olika uttryck för olika människor. Jag skulle nog säga att jag är, eller i alla fall var, ovanligt bekräftelsesökande, vilket såklart förstärkte det hela. Vad jag däremot vet är att jag aldrig kommer att gå in i en sådan relation igen. Jag försöker också att inte analysera så jävla mycket kring människors agerande. Detta är svårt, för det är verkligen inlärt hos mig att alltid vrida och vända på alla små signaler, men jag försöker tänka att den som upplever något som problematiskt troligen säger det. Det är i vilket fall som helst inte min uppgift att hålla på och vara steget före i alla jävla relationer.

Omsorg.

Tänk en vanlig dag i ett heterosexuellt pars liv. Tänk att kvinnan går upp lite tidigare för att hinna göra sig fin. Tänk att kvinnan frågar om han sovit gott, om han mår bra, om han vill ha kaffe (som hon såklart kokar), vad han tycker om det som står i tidningen. Tänk att det är kvinnan som torkar upp smulorna på bordet efter att de avslutat frukosten. Tänk att hon avbryter sig i sminkningen och ropar ”vänta” när han ska gå utanför dörren så de hinner pussas innan, tänk att hon borstar av lite smuts från hans jacka.

Tänk att hon tänker på honom hela dagen på jobbet. Funderar på hur han har varit mot henne och varför. Är han sur? På lunchen träffar hon en väninna för att diskutera det hela. Skickar ett gulligt sms där hon skriver att hon älskar honom. Får till svar en smiley. Funderar på vad det betyder. Går lite tidigare från jobbet för att hinna handla på hemvägen. De har slut på mjölk, men det har han såklart inte märkt. Han skulle nog handla om hon bad honom, men han tänker inte på det självmant. I affären så ringer hon och frågar om det är något särskilt hon ska köpa. Han låter irriterade på rösten och säger bara kort ”nej” innan han avslutar samtalet. Hon hinner klämma in ett ”puss” innan han lägger på luren, något som inte besvaras. Hon tänker att han trots allt hatar att prata i telefon och att hon nog är jobbig som ringer hela tiden.

Hon lagar maten idag. Egentligen är det hans tur men han har mycket på jobbet och han måste få hinna träna efteråt. Ha sin egentid. Hon lagar mat som hon vet att han tycker om, inte den hon själv helst vill ha.

Han kommer en halvtimme senare än vad som var avtalat. Tur att hon ringde för att kolla hur han låg till, för annars hade maten kallnat. Han hade nog inte ringt. Hon har varit hungrig länge men hon vill att de ska äta tillsammans för att hinna prata om hur de har haft det. Vid middagsbordet är det hon som styr konversationen. Hon ställer frågor som han svarar på och berättar kanske något om hur hon har haft det. Kanske frågar han pliktskyldigt ”och du då” efter att hon har frågat. Om hon inte pratar eller får honom att prata så är det tyst vid matbordet. Efteråt tar hon disken. Han hade säkert gjort det om hon frågat, men han tar inte initiativ till det och hon tänker att han nog är trött.

Sen kollar de på tv. Egentligen vill hon läsa en bok men hon vill också vara nära honom. Hon försöker prata om vad som händer i programmet men han bara hummar. Hon vill att han ska se henne, lägga märke till henne. Fråga henne hur hon har det och hur hon mår. Men det gör han inte. Han utgår kanske från att hon berättar om det är något särskilt, eller så tänker han bara inte på det alls.

När de lägger sig så frågar hon hur det är med honom, säger att han verkar lite frånvarande. Han mumlar att det är okej. Ger henne en pliktskyldig puss på munnen, sedan vänder han sig bort. Hon vågar inte fråga mer för att hon inte vill att han ska bli irriterad, men oron över att något är fel gnager ändå i henne långt efter att han har börjat snarka. Hon går igenom allt hon gjort under dagen och undrar om hon gjort något för att han ska bli irriterad. Oroar sig för att han ska tycka att hon är jobbig när hon pratar med honom. Oroar sig för att han inte tycker om henne som han gjorde innan.

Tänk sedan att detta upprepar sig dag efter dag. Att det alltid är hon som anpassar sig, som gör små tjänster, som analyserar, som tar initiativ till samtal, som gör sig fin och så vidare. Tänk på all den extra tid hon lägger ner för att förhållandet ska fungera. Tänk om hon plötsligt skulle sluta med denna omsorg, skulle förhållandet ens fungera då?

Jag menar inte att alla relationer ser ut såhär, men jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i i alla fall delar av den här beskrivningen. Att vara den som tar initiativ till samtal, som visar omsorg, som ger bekräftelse spontant, som ser till att saker finns hemma (även om det kan vara han som står för själva inköpet). Allt detta är sådant som kräver energi, och om en dessutom inte får gensvar så kan det vara väldigt känslomässigt uttömmande.

Fatshaming deluxe.

Flinkenberg har skrivit ett av de mest osmakliga inlägg om tjocka människor jag någonsin läst. Nu har hen tagit bort det eftersom folk blev så upprörda, men det finns en cachad version här. Inlägget heter Några sanningar från en före detta tjockis och redan där känner jag att det bådar illa. Människor som har varit tjocka och sedan, efter viktnedgång, ser det som sin plikt att förklara för andra tjocka hur de ska göra är alltid ruskigt jobbiga. Inlägget tar sin utgångspunkt i att Flinkenberg har läst en Aftonbladet artikel där en deltagare från Biggest Loser ”gråter ut” om att hen kommer dö på grund av sin övervikt inom två år. På denna information reagerar Flinkenberg såhär:

Det är faktiskt helt ofattbart. Det är ofattbart att du har så dålig karaktär att du hamnat i denna tragiska sits. Det är också ofattbart att du bara ger upp i förväg och redan nu konstaterar att du ska dö.

Det är fascinerande hur Flinkenberg, som självutnämnd bantningsexpert, tror sig veta allt om denna persons karaktär och hur mycket hen har ”försökt”. Jag vet inte, men jag tänker att den som ställt upp på att vara med i det fruktansvärda tv-programmet Biggest Loser har försökt ganska mycket. Det är liksom inte dit en går för att försöka gå ner i vikt första gången. Jag tror inte att någon skulle välja den förnedringen om de inte var jävligt desperata.

Well, I got news for you, Åsa: du är inte sjuk, du har dålig karaktär. Så enkelt – eller så svårt – är det. Du måste sluta skylla ifrån dig och skärpa dig. Du har en fru och en son, ta tag i din slappa attityd till kost och sluta sitt och vänta på din gastric bypass-operation och tro att samhället och precis alla andra ska hjälpa dig att lösa ett problem som i sanningens namn faktiskt bara är ditt.

Well, I got news for you, Flinkenberg. Fetma är visst en jävla sjukdom och det är liksom inget omtvistat utan det är vad vetenskapen på området säger. Det är inte så att du ”bara” kan gå ner i vikt. För vissa personer är det nästintill omöjligt att göra det på egen hand. Jag tror inte att någon vill göra en gastric bypass för att det är bekvämt på något vis, det är något en tvingas till som en sista jävla utväg när inget annat har fungerat. Du vet absolut ingenting om den här personens ”attityd till kost”. Du vet ingenting om den här personens liv så sluta låtsas att du gör det.

Jag använder så här kraftiga ord för att jag själv har varit sån. Jag känner igen mig i era undanflykter, försök inte lura mig.

Vad Flinkenberg missar är att hen är en person. Du är inte representativ för resten av jordens befolkning. Din kropp fungerar inte som alla andra människors kroppar gör. Flinkenberg skriver att hen som mest vägde 90 kilo, alltså 34 kilo mindre än vad personen hen skriver om gör. Flinkenberg drar inte slutsatsen att det kanske kan vara en bidragande orsak till att det är svårare för den här personen att gå ner i vikt. Flinkenberg tänker inte på att det kan finnas genetiska orsaker till att folk helt enkelt har olika lätt för att hamna i matmissbruk, lägga på sig kilon och förlora dem igen.

Och istället för att belasta vår sjukvård med era självorsakade åkommor borde ni käka mindre portioner, ut och röra på er och ge plats åt såna som inte har VALT att hamna på sjukhuset, nämligen sådana som får cancer, är med om bilolyckor eller annat och verkligen behöver vård.

Ungefär som om någon vill väga 124 jävla kilo och behöva genomgå en gastric bypass för att inte mista sitt liv. Som om det inte redan var skambelagt nog med fetma i samhället för att motivera till att gå ner i vikt. Som om det överviktiga behöver är att bli mer skuldbelagda och få höra ännu en gång att det är deras eget fel.

Det värsta med hela inlägget är dock nästan ”ursäkten” som Flinkenberg har lagt upp i efterhand när kritiken blev för mycket för hen.

Jag vill också poängtera att detta inlägg inte är riktat som ett hån mot överviktiga eller ”tjockisar” generellt, jag har själv varit överviktig, utan min frustration bygger i att höra kraftigt överviktiga som riskerar sin hälsa säga att det inte är deras fel att de hamnat i den sitsen, utan skyller den utvecklingen/situationen på andra faktorer.

Vad Flinkenberg nu menade men inlägget låter jag vara osagt, då jag inte kan veta vad som pågår i hens sjuka hjärna. Däremot undrar jag hur en människan kan tycka att det är okej att öppet håna, bespotta och skuldbelägga en person som har ångest för att hen snart kommer att dö till följd av en sjukdom. För fetma är faktiskt en sjukdom. Jag undrar verkligen hur hen kan anse att problemet är att hen ”tolkats fel”. Detta handlar inte om att hen blivit misstolkad. Oavsett om hens ton varit ”hård” eller inte så gör det det inte mindre sant att han ansett sig ha rätten att offentligt håna en person som är döende och skuldbelägga den här personen ännu mer.

Det finns ett gäng självutnämnda bantningsgurus, varav Zytomierska är en, som liksom inte kan låta bli att ha åsikter om andra människors kroppsform, deras liv och deras karaktär. Trots att de helt saknar vetenskapliga belägg för sina ståndpunkter (källan är alltsom oftast att de själv gått ner i vikt på det sättet) så hindrar det dem inte från att bråka ut dem i tid och otid. Av någon anledning anses det okej för vilken idiot som helst att uttala sig om ett sjukdomstillstånd utan att ens konsultera den aktuella forskningen på området. Inte heller drar de sig för att göra generella utlåtanden om personers karaktär endast på grunden att dessa personer är tjocka.

Jag är sjukt glad att jag inte är överviktig. Inte främst för tillståndet i sig, utan för att så många tar sig rätten att komma med sina helt oombedda åsikter om ens person, vad en borde göra och så vidare. Även om det inte riktar sig mot en personligen så har folk ofta en massa idéer om överviktiga som övergripande grupp. Uttalanden som att det ”bara är att träna mer och äta mindre” upprepas så ofta så att de liksom blir sanning.

Sluta upp med denna fatshaming. Det är genant hur ni tror er veta allt om vikt och överviktiga människors liv och karaktär. Vidrigt.

Om tröst och att upprätthålla illusioner.

Apropå det jag skrivit om att vara glad för rätt saker så ställde  frågan hur jag brukar göra när mina vänner är ledsna över saker jag inte tycker det är rimligt att vara ledsen över, och jag tänkte förklara lite hur jag tänker kring detta nu. En tydligt exempel kan vara att bli dumpad eller illa behandlad av en person som en har eller har haft en relation med och sedan komma och be om tröst och råd.

Jag tycker givetvis att en ska trösta en vän som är ledsen och jag skulle faktiskt säga att jag är väldigt duktig på att göra just detta. För mig är det viktigt att mina vänner känner att de kan komma till mig med sina problem och att jag tar dem på allvar. Jag inser såklart att en inte bara kan resonera bort de jobbiga känslor som är relaterade till tvåsamhet, jag har försökt göra det själv många gånger och vet att det funkar synnerligen dåligt och oftast bara leder till att en känner mer skuld och skam än vad en gjorde innan. Jag vet att sånt tar tid och att det måste få ta tid, att en måste få älta sina känslor fram och tillbaka och inte bara kan göra sig av med de en egentligen tycker är ”fel”.

Vad jag däremot brukar försöka undvika, som jag har noterat är ganska vanligt, är att inge hopp om att föremålet för känslorna ska ”komma tillbaka”, bättra sig eller att det ska komma någon ny, mycket bättre, partner. Jag tycker att det är viktigt att bygga sin självkänsla och mening i livet utanför tvåsamheten, och därför brukar jag inte heller anföra nya tvåsamma relationer som lösningen på tvåsamhetsrelaterade problem.

Jag tänker mig att det kan vara väldigt skönt för någon som är hjärtekrossad att höra att det finns ”fler fiskar i havet” och så vidare, och det kan vara ett enkelt sätt att trösta någon på. Däremot tänker jag att det bara är att upprätthålla myten om Den Rätte, som jag i sig tror är djupt destruktiv. Då föredrar jag att försöka trösta dels genom att lyssna och bekräfta känslorna (vilket en såklart alltid ska göra), men också genom att peka på allt annat meningsfullt i livet utöver tvåsamheten.

Illusioner kan vara lättande att tro på. Det ger människor något att leva för och tro på. En av de mest frekventa illusionerna i vårt samhället är just den om den perfekta tvåsamheten. Att en skulle kunna hitta ”den rätta” och sedan leva lyckligt efter det, att det är allting en behöver i livet. Även om de flesta nog vet, rent intellektuellt, att det inte är så det fungerar så när vi illusionen med vårt handlande. En viktig del av denna process är hur sorgen efter att ha blivit hjärtekrossad alltid ska lösas med att ingå i en ny relation av samma typ. När en tröstar en sorgsen vän genom att säga att det kommer fler så reproducerar en det mönster som skapade sorgen till att börja med: att lägga en såpass stor del av sin trygghet, självkänsla och lycka i en enda relation.

Jag tycker inte att en ska säga det som är enklast för stunden om det bidrar till att upprätthålla samma destruktiva mönster. Jag står för det jag tror på i alla situationer, även när det kommer till att trösta människor. Den som vill ha någon som säger att allt kommer bli bra bara de skaffar en ny partner kan gå till någon annan, mer tvåsamhetsvurmande, person.

Varför är det så viktigt för andra att jag är positiv?

En grej som ofta sker när en uttrycker sin ångest över rådande samhällsbygge är att folk tycker att en ska vara lite mer ”positiv”. Detta motiveras med att en mår bättre om en är positiv, inte med att det faktiskt finns skäl att vara det. Det hela lindas in i någon slags omsorg om mig, vilket jag har svårt att begripa eftersom detta brukar vara människor som aldrig har träffat mig och som därmed inte borde bry sig sådär skitmycket om hur jag har det.

Jag har såklart inget emot att tänka positivt om det finns skäl att tro att samhället utvecklar sig i en positiv riktning, men det ser jag absolut inte att det gör idag. Personer som tycker jag borde tänka positivt om samhället brukar sällan själv ha några exempel på saker som faktiskt går framåt, i alla fall inte omfattande nog för att genast vägas upp av motsvarande bakslag. De tycker ändå att jag ska vara positiv för att det är ”bra” att vara det.

Varför är det så viktigt för andra att en till dem helt orelaterad person på internet är positiv? Om det handlar om att de blir neddragna har de alla möjligheter i världen att bara ta bort mig från sitt flöde, om det handlar om att de tycker jag har fel så kan de argumentera för sin sak istället för att upprepa detta ”tänk positivt”-mantra. Det kan ju rimligtvis inte heller handla om att de tycker att jag är bortskämd och gnäller över småsaker eftersom dessa reaktioner typ aldrig kommer när jag talar om min egen situation, som jag brukar nämna i ganska positiva ordalag, utan bara när jag talar om betydligt större grejer.

Vissa ser det som sitt uppdrag i livet att få andra att vara positiva bara för sakens skull och detta har jag så otroligt svårt att begripa. Jag ser inget, alltså absolut inget, skäl till att vara positiv inför världen idag. Jag förstår inte varför jag skulle lura mig själv att tro att allt är bra, och jag förstår framförallt inte varför andra personer är så jävla måna om att jag gör det. Okej om det var typ min mamma, men detta rör sig om totala främlingar!

Jag vägrar anpassa mig efter någon jävla ”tänk positivt”-anda, bara för att det råkar vara det rådande samhällsidealet idag. Det finns grymt många anledningar till att inte vara positiv, och jag tänker inte ignorera dem för att det eventuellt skulle kunna få mig att må bättre (vilket jag för övrigt tvivlar på). Personerna som tjatar om att andra borde vara positiva borde börja fundera på varför de själv har valt att vara det. Om det nu finns goda skäl för det så får de gärna berätta om dem för mig, men om det bara handlar om att de ”mår bättre” av att inte tänka på allt som är jobbigt och kefft så måste jag tyvärr säga att jag föredrar att inte ägna mig åt självbedrägeri framför falsk lycka.

Tipsa mig om nihilism.

Bilder likt dessa delas ganska frekvent bland dagens ungdomar. Nu syftar jag inte bara på själva formen (som jag för övrigt tycker är ganska pretentiös), utan också på innehållet. Nihilismen. Uppmaningen att skita i allt, inte bry sig, att ”ha kul”, YOLO! och liknande. Jag skulle säga att vi har ett nihilistiskt ideal i samhället. Människor uppmanas till att inte värdera saker och att vara beredda att kasta bort relationer, platser och sammanhang så fort dem inte ”ger” en någonting lägre (ofta handlar detta om att det relationerna ska ”ge” en är framgång). Vi uppmanas till att på olika sätt ”rensa ut” i våra liv. Jag tycker ofta att en stöter på olika ”tips” om hur en ska optimera sitt liv så att det ska vara så energieffektivt som möjligt, alltså så att en inte ska slösa engagemang på saker som inte är ”givande”.

Jag har en tanke om hur detta hänger ihop med kapitalismen, entreprenörsandan och så vidare som jag tänkte utveckla så snart jag får tid att sätta mig ner och skriva ordentligt (tyvärr något det varit ont om de senaste dagarna). Men innan dess så skulle jag vilja be er om hjälp med att hitta sådana här bilder eller andra exempel på det jag skriver om. Troligen så stöter ni på det då och då, så ha gärna detta i bakhuvudet och pinga mig när det händer.

Äganderätt.

Ibland blir jag så trött på mänskligheten (eller ja, typ hela tiden). Alltså, jag ska inte komma och säga något om jakt i sig för jag äter själv kött då och då, och tycker väl överlag att det är ett vettigare sätt att skaffa fram det på än djurhållning som den ser ut idag. Däremot så undrar jag hur en är funtad när en berättigar det hela med att älgarna har ätit av ens skog. Som om hen hade haft mer rätt till skogen än älgarna i någon egentlig mening. Som om det vore ekvivalent att äta av ”någons skog” och att döda. Oavsett så är det ett jävligt märkligt perspektiv på äganderätt vissa har.

Till labilitetens försvar.

Mycket i detta samhälle handlar om att en ska vara stabil. Både på ett personligt plan men också på ett politiskt. Att pendla snabbt mellan olika sinnesstämningar, vara oberäknelig och så vidare definieras alltsom oftast som ett problem (och dessutom ofta som ett kvinnligt kodat sådant).

Jag hade min första kontakt med detta problem då jag var 16 år gammal och började äta minipiller. Från att ständigt ha pendlat mellan glädje, ilska, sorg och andra sinnesstämningar så gick mitt liv in i en mer eller mindre grå dimma. Jag orkade inte göra så mycket, inte träffa lika mycket folk och så vidare. Det sjuka är att jag definierade detta som något positivt. Detta på grund av två saker:

  1. Det var bekvämt. Även om jag överlag mådde sämre så visste jag hur jag skull känna. Jag fick inte några oregerliga utbrott eller gråtattacker, jag blev inte plötsligt sjukt rastlös och så vidare.
  2. Den andra och viktigaste aspekten var sorgligt nog hur andra människor upplevde mig. Jag inbillade mig att folk i regel tyckte jag var en jobbig person att att de skulle gillar mig mer om jag var lite ”nedtonad” (det vill säga lätt deprimerad). Alltså, vissa tyckte nog jag var jobbig men de personer som jag umgicks med och som värderade mig tyckte ju om mig för den jag var och gillade mig såklart inte mer för att jag blev en blek kopia av detta jag.

Jag noterade alltså att min sinnesstämning blev förändrad av tabletterna och misstänkte också att det var till det sämre, men valde ändå att fortsätta på grund av att jag värderade att vara stabil framför att må bra. Det kändes viktigare för mig att min omgivning skulle tycka att jag var lätt att ha att göra med. Jag ville hellre behaga den breda massan än att bibehålla de drag som visserligen kunde uppfattas som jobbiga men som också var och fortfarande är en del av min charm. Så jag fortsatte med tabletterna.

Sedan kanske ett halvår senare så slutade jag med dem av andra skäl, som jag inte minns. Jag kommer ihåg hur jag hade någon lång och indignerad utläggning om nåt i skolan och hur en av mina klasskamrater (som jag innan diskuteras just pillerna med) sa ”har du slutat med p-pillerna eller?”. Och då förstod jag att den där lusten för att diskutera och delta och energin som pumpade i mina ådror var det som var vinningen i instabiliteten. Även om den gör mig oberäknelig och säkert också jobbig i vissa personers ögon så är det en väldigt stor del av vem jag är och det är också de starka sinnesstämningarna som driver mig till mycket.

En stor del av att bli vuxen handlar om att en ska lära sig att på olika sätt hantera sin känslor. Som barn och som tonåring får en vara utåtagerande, arg och ledsen. Det förväntas av en. Som vuxen ska en dölja dessa känslor och hålla dem i det privata. En förväntas även tona ner på sitt samhällsengagemang, även om detta förväntas ske något senare. Jag skulle såklart inte vilja leva i samma känslomässiga kaos som när jag var tonåring men jag vänder mig samtidigt emot detta att en ska ta avstånd från olika yttringar av känslor en faktiskt känner. Det är skillnad på att faktiskt nå en ökad känslomässig stabilitet och bli bättre på att hantera sina känslor och på att hålla dem inom sig.

Som vuxen förväntas en alltid kunna lägga band på sina känslor. Framförallt negativa känslor som ilska och sorg. Istället för att ge uttryck för sina känslor direkt så gör många det indirekt genom att distrahera sig från dem genom konsumtion, droger eller liknande. Nu menar jag inte att alla sådana praktiker fungerar såhär, men jag är helt övertygad om att de fyller en stor funktion när det kommer till att undertrycka känslor och skapa stabilitet.

Jag tänker att någon slags grundläggande förändring av ens liv eller person per definition måste vara instabil eftersom det handlar om att röja undan vissa fundament i ens liv och ersätta dem med nya. Att till exempel frigöra sig från olika typer av heteronormativa och patriarkala strukturer handlar om att ta bort en stor del av det man definierar sig själv utifrån, eftersom det är såpass inlärt i oss. Detta är en omvälvande process för var och en som ger sig in i den och det är klart som fan att en inte kommer kunna gå igenom den ”stabilt”. Det är uppslitande och jobbigt, helt enkelt.

En kan även dra paralleller mellan detta och kravet på stabilitet inom politiken. Det är något som har blivit väldigt centralt i den politiska debatten de senaste åren, detta att en vill ha stabilitet (främst ekonomisk sådan) och inte för stora förändringar. Ett bra exempel är att socialdemokraterna har motsatt sig att ta bort en massa omstridda skattereformer regeringen infört med det enda argumentet att människor ”inrättat sin privatekonomi efter detta”. Stabiliteten blir alltså viktigare än att ha någon slags linje om vilken riktning en vill att samhället ska röra sig i, och i slutänden handlar det också om att en prioriterar stabilitet framför progressivitet.

Jag tror att stabilitetskravet i grunden är något som hindrar utveckling och upprätthåller status quo, både på det personliga planet och det politiska (i den grad de nu kan åtskiljas). Jag tänker inte längre eftersträva stabilitet i min person eller mina känslolägen utan vill känna ge mig hän åt de känslostämningar jag har.

Känslosamma män är inga jämställdhetskämpar.

Något som har blivit mer eller mindre konsensus i debatten om jämställdhet är utsagan att ”män måste bli bättre på att visa/prata om känslor”. Känsliga män i offentligheten, som vågar berätta om hur de känner och vågar gråta och så vidare, hyllas som jämställdhetshjältar. Det talas om den ”nya manligheten” som ska vara mer känslig och därmed anta de positiva sidorna av kvinnligheten: att kunna visa känslor. Till exempel #killgruppen är ett utmärkt exempel på detta.

Jag tycker att det saknas något i den här analysen. Jag tycker egentligen inte att män överlag är särskilt mycket sämre på att prata om sina egna känslor än vad kvinnor är. Det finns dessutom gott om populärkulturella representationer av män som har och visar känslor. Den stenhårda machotypen som sägs vara ideal är egentligen inte så otroligt vanligt förekommande som vissa verkar vilja påskina.

Vad män däremot ofta saknar är förmågan att förstå och bry sig om andras känslor. Min erfarenhet är att män gör detta i betydligt mycket mindre utsträckning än kvinnor. Jag har mången gång varit i situationer där jag har behövt förklara känslomässiga signaler som jag tyckt varit fullkomligt uppenbara inför män som över huvud taget inte begripit dem.

Jag menar inte att män inte bryr sig egentligen, däremot är män inte i samma utsträckning fostrade in i att försöka se och tillfredsställa andras behov, vilket såklart formar ens agerande gentemot omvärlden.

Om vi vill att män ska bli mer ”känslosamma” i ett led för att uppnå ökad jämställdhet så räcker det inte med att män blir bättre på att prata om sina egna känslor, utan det krävs även att män blir bättre på att se och bry sig om andras känslor. Annars rör det sig inte om jämställdhet utan endast om att få män att må bättre. Det kan i och för sig vara legitimt, men om det är det som är fallet så tycker jag att en ska vara ärlig med det och inte maskera det som jämställdhet.

Om trevlighet och feminism.

Diskussion uppstod under inlägget om feminismens fördelar, och frågan var om jag anstränger mig för att vara otrevlig för att jag anser mig ha ”rätt” till det. Svaret är att nej, det gör jag inte.

Jag har ett något ambivalent förhållande till trevlighet. Å ena sidan är jag en notoriskt otrevlig person på det sättet att jag inte fejkar intresse eller gillande för personer som jag inte känner så inför. Samtidigt så värderar jag att människor ska känna sig bekväma och inkluderade i mitt sällskap och att de ska märkas att jag uppskattar dem. En grej jag verkligen ogillar är människor som har den där egenskapen att de får det att kännas som en tävling om en ska bli accepterad av dem eller inte. Sådan vill jag under inga omständigheter vara.

Jag har väldigt svårt för den typen av feminister som liksom sätter prestige i att vara otrevliga och att världen inte ska få berätta för dem hur de ska vara. Jag tycker att det är viktigt att behandla sina medmänniskor med respekt. Det klassiska exemplet som alltid kommer upp är ju krograggning, där vissa feminister verkar argumentera utifrån att män som kommer fram till dem på krogen på något sätt kränker deras personliga sfär, och att de då kan behandlas hur som helst. Det håller jag verkligen inte med om. Jag tycker inte heller att en har någon skyldighet att prata med andra, men en kan göra ett avvisande på ett snyggt och respektfullt sätt.

Vad jag framförallt syftar på när jag talar om att vara ”lättsam att umgås med” är den typen av beteende som handlar om att smörja det sociala maskineriet. Sådant kan vara att i en grupp människor skratta med i ett sexistiskt skämt eller acceptera att bli förminskad för att inte skapa dålig stämning. Det kan också vara att fortsätta prata med en person som behandlar en respektlöst för att en inte vill uppfattas som grinig och tråkig. Kvinnor lär sig väldigt mycket detta socialt: vi ska utgå ifrån vår omgivnings behov och tillfredsställa dessa framför att tillfredsställa våra egna. Detta gör att många kvinnor socialt servar män, accepterar att de beter sig som svin och så vidare helt enkelt för att de är mer inriktade på att tillfredsställa deras behov än sina egna.

Jag har ingen fallenhet för att vara ”lättsam att umgås med” utan är tvärtom ganska grälsjuk, opponerar mig alltid då jag upplever saker som fel eller orättvisa och så vidare. Innan så såg jag detta som en negativ egenskap, men idag tycker jag att det är något bra.

Vidare så undrades det om jag förväntar mig att bli bemött likadant som om jag vore en person som var lättsam att umgås med. Nej, det gör jag under inga omständigheter. Jag är fullt medveten om att min vägran att acceptera sexism för att göra umgänget mer lättsamt kommer att leda till att folk tycker att jag är en tråkig bitterfitta. Men grejen är att jag är helt jävla okej med detta, precis som att jag är okej med att vissa inte kommer vilja ligga med mig eftersom jag inte rakar fittan. Grejen är den att jag vill faktiskt inte heller ha samröre med personer som tycker att det är fullt normal social interaktion att vara ett sexistiskt svin, och därför ser jag det som orimligt att jag skulle tillfredsställa dessa människors behov.

Det handlar om att vägra bidra till dessa uttryck genom att inte på något vis spela med i att de skulle vara okej. En behöver inte alltid aktivt opponera sig, men att inte ge personer som ägnar sig åt sådant bekräftelse tycker jag är en rimlig förhållningsregel. De kanske hittar någon annan brud som kan skratta åt deras sexistiska skämt. Min förhoppning är såklart att så många som möjligt ska sluta spela med i detta, för då är jag ganska säker på att dessa personer skulle få sig en funderare och faktiskt sluta.