De finns bättre och sämre feministiska strategier.

Ganska ofta kan jag uppleva att feminism reduceras till ett sätt att tänka för att en ska kunna känna sig lite mer nöjd med sig själv. Väldigt mycket feministisk textproduktion handlar om att kvinnor ska få göra/välja vad de vill utan att bli skuldbelagda för det.

Jag håller såklart med om den här grundläggande tesen, skuldbeläggande är aldrig positivt. Samtidigt tycker jag ofta att resonemang om hur ett beteende fungerar i relation till patriarkatet, såväl att det kan vara ett resultat av det som att det kan vara förstärkande, ofta avfärdas som just skuldbeläggande trots att det inte är det som är poängen.

Detta har jag märkt av specifikt i diskussioner angående sexualitet. När jag skriver om hur sexualitet och begär påverkas av patriarkatet och upprätthåller det är det många som invänder att de minsann inte alls känner så inför sina relationer och begär och att deras begär minsann är naturliga och att de kan vara bra feminister ändå och så vidare. Jag vet liksom inte vad jag ska svara på detta, det är väl skönt för dem att känna så antar jag, men det gör det inte mindre sant att samhället är organiserat enligt heteronormen och att detta hänger ihop med patriarkatet.

Mitt syfte med att skriva om detta är inte att skuldbelägga någon som organiserar sitt liv heterosexuellt, men däremot att ge ett synsätt på hur detta fungerar i en bredare samhällskontext och hur det är både ett resultat av och ett upprätthållande av patriarkatet. En kan såklart ha en annan åsikt om detta än mig, men det är i sådana fall en teoretisk fråga och inte en fråga om att någon känner sig skuldbelagd. Det är två separata frågor, den ena handlar om hur mina formuleringar får människor att känna och den andra om deras innebörd. Jag anstränger mig för att inte formulera mig på ett skuldbeläggande sätt, men jag kan inte censurera idéerna som sådana för att någon kan ta illa upp över dem.

Givetvis kan det vara jobbigt att få detta påtalat för sig, det är inte roligt att höra att det ena eller det andra beteendet förstärker patriarkatet. Jag tänker att den som känner så bör undvika den typen av sammanhang snarare än att kräva anpassning efter sina behov. Människor har olika livssituationer och olika förmåga att ta till sig saker och ting. Samtidigt tror jag att det nästan alltid är jobbigt och smärtsamt att komma till vissa insikter. Det är smärtsamt att se sig själv som ett resultat av detta skitsamhälle, det är smärtsamt att se sin ofrihet. Det finns inget sätt att tillgodogöra sig dessa insikter som inte gör ont, för det handlar om att det en tänkt och tyckt om sig själv rycks upp med rötterna.

Jag tänker på när jag själv fick upp ögonen för dessa idéer och att det var oerhört smärtsamt och jobbigt. Samtidigt var det en stor frigörelse i det, smärtan och sorgen tog mig framåt och fick mig att omvärdera mycket av det jag innan tagit för givet. Jag fick verktyg för att förstå mina relationer på ett helt annat sätt än tidigare och också för att frigöra mig från en massa mönster. Jag är väldigt tacksam för detta, och därför vill jag också föra vidare dessa idéer.

Det är skillnad på att känna sig skuldbelagd och på att bli skuldbelagd. Som kvinna känner en ofta skuld för att en inte gör det ena eller det andra, det är för att vi har blivit tillsagda att vi ska vara alla till lags. Detta är såklart en inställning en tar med sig in i feminismen. En har en förförståelse av alla budskap som att det är något en förväntas göra för någon annans skull.

Det finns en klyscha som ofta upprepas, nämligen att det inte går att vara en mer eller mindre bra feminist. Detta är såklart sant, för det är inte en fråga om vem en ”är”, utan om praktiker och vilka konsekvenser de har. Jag tror genuint att det finns bättre och sämre sätt att organisera sitt liv på ur ett feministiskt perspektiv. Detta innebär inte att kvinnor som lever på ett visst sätt är sämre feminister, men jag tror att det är viktigt att ständigt sträva efter frigörelse utefter sina egna villkor. Detta är ett projekt jag själv vill underkasta mig, och jag vill inspirera andra att också göra det.

Men det som ska driva oss är inte skuld, utan egenintresse. Det handlar inte om att offra sig för något slags högre gott, utan om att ta fram strategier för frigörelse helt enkelt för att det ligger i vårt intresse. Vi är inte feminister för någon annans skull, utan för vår egen. Vi solidariserar oss med varandra för att andra kvinnors frigörelse även är vår egen frigörelse. Vi kämpar tillsammans och för varandra för att frigörelse endast kan nås kollektivt.

6 reaktioner till “De finns bättre och sämre feministiska strategier.”

  1. Oavsett om en önskar nå jämställdhet från olika stigar & i olika ögon stämmer ju vad du skriver, om att det finns bättre & sämre strategier & det behöver en vara medveten om för att någorlunda nyktert & ärligt inför sig själv fatta beslut gällande vad en prioriterar. Jag är exempelvis fullt medveten om att flertalet främst sexuella prioriteringar som jag har ej är jämställdhetskampen i stort (med alla inriktningar inräknade) till gagn. Mina begär är allt för uppmuntrande till våld & sexism för att vara en stor fet feministisk kram & just nu är jag OK med det för att den sexuella dynamiken är betydligt viktigare för mitt välmående än en värld fri från våld & sexism (just sexism är ingenting jag brukar problematisera öht. men det är ju få feministiska inriktningar där det inte problematiserar så ändå relevant).

    Bara för att en är intresserad av jämställdhet betyder det givetvis inte att allt som en gör är gott för just _den_ kampen för en är så mkt mer komplex.

    Däremot tycker jag att det är viktigt att människor som kritiserar sådana prioriteringar som ex. jag gör är medvetna om att jag _är_ medveten, det är allt för vanligt att meningsmotståndare tror att en bara lallar omkring & slickar patriarkatet i röven totalt aningslöst bara för att en inte har samma perspektiv & har fattat samma beslut om vad som önskas prioriteras. Från dig, Fanny, kan jag inte erinra mig den attityden men det är vanligt i detta kommentarsfält.

  2. En intressant frågeställning: Vad händer med världen den dagen patriarkatet faktiskt krossas (tror den dagen kommer även om det dröjer).Den dagen kvinnor sitter på all makt. Och kanske ännu mer intressant: Vad händer med männen då? Blir det ombytta roller rakt av? Kvinnor som presidenter och män som prostituerade och strippor? Känns som vi, i alla fall i västvärlden, kommit en liten bit på väg i den riktningen och det känns ändå lovande mitt i allt. Vore intressant att höra dina kloka funderingar kring detta Fanny.

    1. Jag tror väl iofs inte att det kmr bli så att kvinnor sitter på all makt ist och ser inte alls hur vi har kommit en bit på den vägen.

  3. Nåja, det finns ju ändå ett antal kvinnliga presidenter och makthavare och många manliga strippor. Så visst har det hänt en hel del på den fronten. Men om man ändå leker med tanken att kvinnor sitter på all makt. Vad tror du skulle hända då med världen?

  4. Så rätt ja tack tack. Ser detta hos typ alla stora feministbloggar som diggar F! Identitet före samhällsförändring

Lämna ett svar till Sara Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *