Ett ord jag stötte på i kurslitteraturen var ”reflexiv manlighet”, vilket betyder ungefär att en reflekterar över sin egen maskulinitet, jämställdhet och så vidare. Författaren menade på att detta eventuellt höll på att bli det dominerande manliga idealet. Den ”jämställda” mannen, eller åtminstone mannen som reflekterar kring jämställdhet som koncept. Detta är relativt nytt, innan har mäns makt tagits mer för given som naturlig och god, nu måste den motiveras med hänvisning till individuella egenskaper eller omständigheter.
Ofta talas det om den jämställda mannen som en lösning på feminismens problem. Den jämställda mannen som minsann tar sitt ansvar och som tar ut lika mycket föräldraledighet och så vidare och så vidare. Och det är ju bra, på sitt sätt. Problemet är att detta gör att det feministiska projektet står och faller med denna jämställda mäns goda vilja. Det blir helt enkelt väldigt heterosexuellt. Den kvinna som vill frigöra sig ska helt enkelt välja en man som är med på jämställdhetståget.
Och ärligt: varför skulle män vilja vara ”jämställda”? Det finns ingen vinning för dem i det. Den vinning som finns är att de kan framställa sig som bättre män och därmed få tillgång till kvinnor i en tid så jämställdhet som ideal råder. Men varför skulle män gå i täten för något slags förändringsarbete på området? Det vore bara korkat. Jämställda män anpassar sig snarare efter kvinnors krav på dem, mer än att de själva driver på en förändring.
Ofta talar de så kallade jämställda männen om hur mycket de själva upplever att de tjänar på jämställdheten. Typ de får mer närhet till sina barn, de prioriterar familjen mer och jobbet mindre. Frågan är om de inte helt enkelt väljer de delar ur jämställdheten som passar dem. Att prioritera jobbet lägre låter väl jättebra! De får mer tid till sig själva och diverse ”projekt”. Vardagen blir mindre stressig! Gud så skönt!
Frågan är om det verkligen är ”jämställt”, många kvinnor ”prioriterar” ju knappast familjen högre utan sliter ut sig både på arbetet och hemma. De har inte utrymme att välja. Kvinnor som går ner på deltid gör det inte för att ”ta hand om sig själva” utan för att dubbelarbetet tynger dem för mycket. Lägg till att kvinnodominerade yrken ofta är mer slitsamma.
Många män förhåller sig också till bilden av den jämställda mannen utan att faktiskt leva upp till det. De är för jämställdhet i teorin, men det fungerar inte riktigt för dem i praktiken. Detta är en vanlig förklaringsmodell. Ingen vill säga emot jämställdhetsidealet, men det kostar på att leva upp till det. Detta förklaras med att det helt enkelt inte passar dem personligen. De är för jämställdhet i teorin, så länge det inte kostar något.
Och det är väl just det som är poängen: jämställdhet kostar för män. När feminister försöker sälja in jämställdhet som någonting som män ska tjäna på så döljs denna kostnad och således också intressekonflikten. Det är inte så att vi bara råkat bli tilldelade olika roller, utan dessa roller hänger ihop med hur mycket arbete vi utför, vår status och vår makt.
För den som vill läsa mer så är Rosa – den farliga färgen av Ambjörnsson och Kvinnor, män och alla andra av Rydström och Tjäder två boktips.
Bra skrivet och tänkvärt!
Har en fråga:
”Frågan är om de inte helt enkelt väljer de delar ur jämställdheten som passar dem?”
Vilka delar av jämställdheten anser du att mannen väljer bort framför det han föredrar, så att säga?
Är genuint nyfiken och undrar eftersom jag hela tiden försöker utdvidga mina uppfattningar om könsnormer/strukturer.
Tack på förhand!
/Mvh
Tycker att jag tar exempel på det. Till exempel att få mer tid med familjen utan att den totala arbetsbelastningen ökar.
Håller med dig mycket i stort och tror detta är en rimlig förklaring, men tycker ändå det är lite konstigt att anta att män inte kan ha ett genuint intresse av jämställdhet därför att det inte gynnar dem, det går ju att vara intresserade av saker trots att det inte gynnar en själv därför att en bryr sig om andra. Sen tycker jag inte att män ska vara ledande i den feministiska rörelsen eller att de ens är särskilt viktiga för rörelsen i stort, men jag tror ändå att det går att vara man och ha ett genuint intresse för ett post-patriarkalt samhälle.
Fast om det finns män som mår bra av att ta hand om hem och barn i större utsträckning är det väl positivt? Det gör att kvinnor får mer egen tid. Det finns olika typer av män. Jag föredrar typen som är mer som kvinnor men enligt dig existerar inga sådana män antar jag. Min upplevelse av dessa män är att de mår bra när alla runt omkring dem mår bra. Därför har de en naturlig känsla för jämställdhet och rättvisa. En intressant gemensam nämnare för i stort sett alla män jag attraherats av är att de vuxit upp med kvinnor, utan någon nära manlig förebild…
Vad är det du försöker få fram egentligen?
Att det visst finns vinning i jämställdhet för vissa män och att det gynnar även kvinnor. Sen är jag inne på grejen med kvinnliga män som jag ser som ett alternativ till din idé om att omrikta sina begär till kvinnor. Huvudsaken är att den förtryckande mannen förlorar sin status i och med att kvinnor slutar åtrå honom.
Fattar inte vad en ”kvinnlig man” är.
En man som är social på samma sätt som kvinnor generellt är. Alltså känslig för andras behov mm.