En grej som jag har noterat på sista tiden och som irriterar mig är beteendet vissa har när de ska ta plats i en kamp som inte är ”deras”. Det går ju väldigt mycket diskussioner om hur en är en bra allierad och så vidare, och det är ju rimligt såklart.
Jag har observerat tre fenomen:
- Människor som gör en stor jävla affär av att de minsann inte tar plats eller tolkningsföreträde. Har verkligen sett folk skriva saker i stil med ”jag tänker vara tyst om dessa frågor nu för jag är inte berörd” och liksom slår sig för bröstet för att de sitter och håller käften. Hur är detta att hjälpa utsatta??? Jag fattar ju såklart tanken om att en inte ska berätta om andras situation eller att en inte ska skriva samma saker som en massa från den utsatta gruppen redan skrivit, men det är fan fånigt att tro att en är någon jävla jesus för att en inte gör någonting. För det är ju faktiskt precis vad det handlar om.
- Människor som kräver att andra ska utbilda dem om deras problematiska beteende. Typ ”om jag gör såhär är det problematiskt eller inte”. För vems skull gör en detta? Jag tänker att det handlar mycket om att avsäga sig ansvaret för sina egna handlingar. Dessutom reduceras ofta frågorna till att typ lyssna på någon artist eller liknande. Som när män frågar mig om deras val av film är sexistiskt. Sanningen är att jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte om vad den här mannen kollar på för film!!!!!! Varför ska jag sitta och engagera mig i detta? Det är så fruktansvärt jävla ointressant och det handlar ju i slutänden inte om feministisk kamp utan om att en man vill känna att en feminist har välsignat hans livsval. Om någon annan kritiserar honom så kan han kanske säga ”men en feminist tyckte det var okej”. Det är så jävla orimligt att tycka att feminister ska engagera sig i att recensera ens beteende. Det blir ett jävla individualiserande av strukturella problem som flyttar så oerhört mycket fokus från det som är viktigt.
- Människor som läxar upp andra med argumentet att de hört någon från en utsatt grupp säga något. Ja, det är rimligt att föra utsatta gruppers talan men om en gör det utan egen analys i botten blir det ganska konstigt. Om ens enda argument är ”jag hörde en person med tolkningsföreträde säga det” så kanske en ska tagga ner lite. Detta kan också vändas emot folk som faktiskt själva tillhör gruppen, något jag fick erfara en del när jag kom ut som lesbisk och heteros skulle berätta för mig om vad andra lesbiska tyckte och tänkte, ungefär som om vi inte kunde ha inbördes meningsskiljaktigheter. Sen kan en ju också fråga sig varför dessa människor inte har brytt sig om att skaffa en egen analys av dessa fenomen, utan bara hänvisar till vad andra personer säger. Kan det ha att göra med att en faktiskt i grunden inte riktigt bryr sig? Sedan kan en också fråga sig hur urvalet görs av vilka åsikter en väljer att lyfta fram, eftersom utsatta grupper inte är homogena. Risken finns ju att personen väljer det som passar den egna agendan.
Alla dessa grejer har en sak gemensam, och det är att de innebär ett frånsägande av ansvar. En behöver inte ha en egen analys för då tar en tolkningsföreträde, och istället trakasserar en utsatta personer med en massa ovidkommande frågor för att en ska känna sig som en Bra Person™. En är också en Bra Person™ om en inte uttalar sig, och detta måste såklart påpekas hela jävla tiden. Det bästa vore kanske om en slutade fokusera så jävla mycket om att vara moraliskt oantastlig och kavlade upp ärmarna.
Och det är ju svårt att missa ironin i att folk tar upp plats i en diskussion för att förklara att de minsann inte tänker ta plats 😉