Har läst lite av kommentarerna till och kring Lady Dahmers inlägg om psykisk ohälsa.
Så skönt för dig att du kunde vara det duktiga psykfallet! Tråkigt för andra som inte var lika duktiga som får ta all den där skiten från dig. Tråkigt för andra som kanske behöver stöd och hjälp och vila att du kommer och ba ”jamen jaaaag jobbade faktiskt arslet av mig trots att jag ville dö”. Det är ju säkert något som gör att människor i regel får det enklare att få hjälp och stöd när de mår dåligt.
Jag tänker att det är en form av internaliserat självförakt. Att en föraktar de delarna hos en själva som är ”svaga” och ”sårbara” så mycket att en hatar dessa delar av andra människor också. Om en jobbar med att förneka sig själv saker så ligger det väl kanske nära till hands att även göra det mot andra. Kanske för att normalisera sin egen situation, jag vet inte.
En annan grej jag tycker är intressant är hela den där ”jamen andra har ju klarat detta och detta” eller ”det finns folk som har det värre”. Ja, det finns folk som har det värre. Det finns folk som tvingas till saker de inte klarar av för att de inte har något annat alternativ. Det finns folk som är för sjuka men som tvingas ta ett jobb för att överleva. Är det ett ideal? Idealet borde väl vara ett samhälle där alla har möjlighet att ta hand om sig själva först och främst istället för att slita ut sig.
Men det är såklart ”fint” och ”bra” att bara köra på och leva upp till samhällets ideal trots att en vill dö. Det kanske till och med är lite extra bra, för att detta samhälle ÄLSKAR människor som lider sig igenom tillvaron men ABSOLUT INTE under INGA OMSTÄNDIGHETER klagar över sin situation. Det är ju så himla bra och bekvämt för då kan en ju få det till att denna situation är okej trots allt, även för de som ”klagar”. Det finns ju de som inte klagar minsann!
Det som fick mig frisk var att vila ut mig, att förändra min situation (vilket jag hade möjligheter att göra, vilket är ett fett privilegium som tyvärr ganska få har i detta samhälle men som definitivt fler borde ha), att släppa skuld och skam inför min psykiska ohälsa och att ta saker i min egen takt. När jag försökte tvinga mig själv till att göra saker för att vara ”duktig” så mådde jag ENBART sämre. Ännu värre när människor i min omgivning försökte pressa mig till det för att jag minsann var frisk nog, en sådan incident ledde till att depressionen förvärrades ganska rejält och jag var helt passiviserad i flera veckor.
Kanske hade jag kunnat ”kämpa” och vara ett duktigt psykfall, men då hade jag nog inte mått särskilt bra idag heller. För saker och ting måste få ta tid, läka ut och förändras.
Känner igen det där med självföraktet mycket gällande mig själv och hur jag har varit tidigare, var väldigt liberal politiskt och jag tror att jag pratade på ett föraktfullt sätt om folk som inte klarade av saker så att ingen skulle tro att jag var sådan, trots att jag innerst inne gärna hade kämpat mindre för att jag mådde så dåligt av det. På senaste har jag låtit det ta sin tid och känner att jag mår betydligt mycket bättre nu än jag gjort tidigare, jag tror att dina texter om psykisk ohälsa har hjälpt mig väldigt mycket där.