Det här med att jag är medelklass.

Ibland undrar folk hur jag ser på min egen klasstillhörighet i den politik jag engagerar mig i. Jag är ju någon slags medelklass.

Trots att jag är medelklass så kan jag ha ett objektivt intresse i ett kommunistiskt samhälle. Även medelklassen exploateras ju av kapitalet, även medelklassen får sina livsmöjligheter kringskurna och så vidare. Att jag är kommunist handlar inte om typ ”medlidande” eller liknande utan om att jag ser att det ligger i mitt intresse att avskaffa kapitalismen. Det finns en idé om att medelklassen tjänar så himla mycket på rådande system som jag tror är problematisk. Medelklassen förlorar också på högerpolitik, medelklassen blir också utsatta för fråntagande. Givetvis inte i lika hög grad, men fortfarande såpass mycket att vi har ett intresse i samhällsomvandling.

I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över. Det finns ingen klass som arbetar och en som suger ut, utan det finns bara en stor medelklass och de som råkar hamna utanför. Genom denna retorik skapas idén om att medelklassens intressen kolliderar med till exempel en mer generös välfärdspolitik, även om det i själva verket är något som medelklassen också skulle vinna mycket på.

Jag tror att det är ett stort problem att vi talar om medelklassen på det sätt vi gör idag, eftersom det framställer klasskonflikten till att egentligen handla om medelklass vs arbetarklass istället för överklass vs arbetarklass. Stora delar av den så kallade ”medelklassen” är i själva verket privilegierad arbetarklass och då är det ett problem att dessa grupper ställs emot varandra istället för att se vad vi har för gemensamma intressen. Jag tänker helt enkelt att det är ett sätt för kapitalismen att splittra motståndet, ett sätt som funkar jävligt bra.

Sedan spelar det såklart roll vilken bakgrund en har. Med min bakgrund har jag en massa perspektiv som kan vara problematiska i en vänsterkontext. Det jag själv har upplevt varit mest problematiskt har varit en viss idealism och en tendens att ställa mig över andra i egenskap av ”bildad”. Detta är något jag jobbat väldigt mycket med sedan jag började identifiera mig som vänster och insett vilka problem det leder till. Just idealismen tycker jag är viktig att se eftersom det är något som ofta används för att trycka ner människor med färre möjligheter att följa ”goda” ideal.

Det är såklart också så att jag har mer att vinna på nuvarande samhälle än vad många andra har, vilket kanske gör mig mindre benägen till att kämpa i vissa situationer. Det är svårare att ge allt om en har något att förlora, helt enkelt. Detta är såklart svårt att göra ogjort och jag vet inte heller om jag tycker att det finns någon poäng med att ”avsäga” sig sina privilegier, däremot så tycker jag att en kan använda dem på ett bra sätt. Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.

Det kan alltid vara lockande att använda sina privilegium för att vinna fördelar och ställa sig över andra, och jag tänker att det är detta en måste syna och kämpa emot. Att jag har mina privilegium är en sak, men det som fäller domen är hur jag använder mig av dem. Här försöker jag att alltid vara självkritisk. Jag ser problemet med att en person med min bakgrund tar så mycket plats inom vänstern, samtidigt tror jag att fördelarna överväger nackdelarna så länge jag är medveten om min position och försöker använda den på ett konstruktivt sätt.

Jag försöker helt enkelt använda min position på bästa möjliga sätt för att sprida de ideal jag tror på, samtidigt som jag försöker att se och förstå min egen position och hur den påverkar min syn på världen.

21 reaktioner till “Det här med att jag är medelklass.”

  1. Jag förespråkar inte altruism men att diskutera om politik från vänster ur ett ”jag har själv att vinna på det här”-perspektiv är extremt problematiskt tycker jag. Nina Lekander sa en väldigt smart sak när hon intervjuades i programmet ”min sanning” om hela konceptet Kommunism. Hon sa kontentamässigt Jag gillar inte idéen där till och med socialdemokrater, som Mona Sahlin, går ut med att det ska vara något att vinna personligen på att rösta åt vänster. För mig handlar vänsterpolitik om att se över sig själv och till ett helt samhälles bästa. Givetvis kan det bli bieffekter i detta som leder till att du som person gagnas, men det bör aldrig vara den grundläggande tanken
    Emil Jensen säger liknande; att det är jätteskrämmande att så många röstar utifrån vad som gagnar DEM bäst.

    Så fort man är inne och går i de tankebanorna blir jag skeptisk. Även fast jag är vänsterpolitisk själv.

    1. Tror verkligen inte att det går att forma en politisk rörelse utifrån altruism, hur fint det än må låta.

      1. Men jag säger ju att jag inte heller tror på altruism. Men solidaritet. Solidaritet bygger fortfarande på att du jobbar för vad som verkar bäst för den stora massan och fler människor än för dig själv, att inte arbeta efter principen av sin egen vinning.

        1. Solidaritet som jag använder ordet är att en utgår från ett gemensamt intresse och kämpar för det tsm. Dvs ngt en själv vinner på.

          1. Jo, men är det verkligen nödvändigt då att faktiskt trycka på just den punkten ”egen vinning”. Jag tycker det är ett rent liberalt uttryck, jag får liksom liberal-vibbar direkt av det.

            1. Tja, jag tycker att idealism är liberalt. Jag tycker det är skitviktigt att trycka på egen vinning, för jag anser att politik handlar om intressekonflikt. Tror verkligen inte att en kommer få många anhängare utan att peka på detta.

              1. Är inte det lite att prata emot dig själv? Du anser i den feministiska kampen att folk måste förstå den feministiska ideologin och att den inte behöver urvattnas, utan folk måste förstå mekanismen, men här är det viktigt att använda en retorik för att få folk att förstå budskapet och ta till sig det. Vad är skillnaden. Uppriktig fråga, ej raljerande.

                  1. Du tycker inte att det är problematiskt att du i din feministiska syn och ideologi inte alls ser ett retoriskt syfte i att försöka vinna folk till den, utan att främst män bara ska ta och förstå feminismen som den är medan det i det här fallet som också är inom den politiska är viktigt att prata så folk tar till sig ditt budskap?

    2. En annan sak jag funderat på angående ”jag har att vinna på det här” motiveringen till solidaritet: Alltså när 1% utsuger 99% så funkar det ju strålande för att alla (förutom 1%) vinner på att ändra på systemet. Men i andra sammanhang där 99% utsuger 1%. När en stor grupp vinner på att förtrycka en minoritet. Hur ska solidaritet motiveras då?

  2. Roligt att du beskriver mig. Har ett företag som utför arbetarjobb – men med god lön. Har viss bildning på universitetsnivå, men kände mig inte hemma där. Skulle tjäna på högerpolitik i plånboken, men aldrig i hjärtat – röstar vänster trots att det strider mon mina pengar.

    Det finns ideal som vi alla tjänar på, och det är inte ”vem dör rikast?”.

    1. Men alltså, du förlorar ju också på t.ex. nedskärningar i det sociala skyddsnätet, så tror det är viktigt att tänka på det också.

  3. När du skriver såhär rationellt och, som så ofta, med självinsikt undrar jag om du inte känner dig usel ibland? Inte på det sättet som att patriarkatet trycker ner dig utan mer självtvivel? Du är så sjukt rationell tvivlar du ibland? Jag kan få såna komplex av dig.

    1. Förstår inte riktigt frågan tbh? Klart jag känner mig usel, men brukar försöka göra ngt åt saker jag känner att jag behöver ändra på.

      1. Mer att dina instinkter alltid verkar vara väldigt goda och solidariska i grunden dvs det du vill är det som är det bästa för alla och jag undrar om det händer att du ibland instinktivt reagerar själviskt. Dvs kan du nån gång uppleva en konflikt rörande vad du vill och vad du tror är bäst för samhället eller harmoniserar detta alltid?

  4. Hur ser du folk som pratar för arbetarklassen men själva tillhör ex överklassen eller medelklassen, är det samma sak som män som pratar för kvinnor inom feminismen?

  5. ”I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över.”

    Du har helt rätt att storkapitalet har ett stort intresse i just medelklassen, och att eliten föredrar att medelklassen ser till sina högst individuella begär.

    Däremot ÄR medelklassen jäääävligt inflytelserik, i alla fall teoretiskt. Nästan all samhällsutveckling har historiskt sprungit ur en medelklassen(idag innanförskap), och det är just därför som eliten måste se till att hålla medelklassen egocentrisk och oengagerad.

    Naturligtvis har det kommit hjältar ur samhällets underklass(idag utanförskapet/prekariatet), men de flesta av dessa har fullt upp med att försöka klara sig för dagen. Det har också kommit ut viktiga personer som utbrytare ur överklassen, t ex Olof Palme, men det är högst ovanligt eftersom överklassen mest lever i en egen bubbla av tillgångar med föga intresse för gemensamma drömmar och mål.

    Medelklassen har däremot möjlighet att först se till sina behov, sedan också utbilda sig och formulera sina egna idéer. Exakt som du säger: ”Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.”

    Så, jag är egentligen inte oense med vad du skriver, men betonar bara att vi från medelklassen HAR det största ansvaret, då vi tillsammans sitter på den potentiellt största makten att förändra samhället.

    1. Jo, absolut. Men på samma sätt ser jag på t.ex. mäns ansvar. De har mer ansvar för jämställdhet, men det är naivt att förvänta sig att de ska eftersträva den.

      Tkr dock inte nödvändigtvis att medelklassen har mest makt. Arbetarklassen är fortfarande de som utför de viktigaste uppgifterna i detta samhälle vilket kan ge otroligt mycket makt om en organiserar sig. Samhället är ju dock uppbyggt för att arbetarna inte ska ha makt, men det är ju det som måste brytas.

Lämna ett svar till Sara Schmenus Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *