Det är så intressant. En får hemskt hemskt gärna vara lesbisk, så länge det är just en fråga om ens personliga preferenser eller val. En får gärna välja bort män så länge det handlar om att en personligen inte står ut för män eller är rädd för män eller whatever. Men när en säger: jag tror det finns en poäng i att leva mansfria liv. Jag tror det finns en poäng i att allokera våra emotionella resurser mot kvinnor istället för mot män. Jag tror det finns en poäng i att försöka leva ett liv där en är så oberoende av män som möjligt såväl socialt som ekonomiskt, då är det plötsligt ett problem.
Nej, jag är inte lesbisk för att jag har ”valt” det politiskt, däremot har feministiska sammanhang, systraskap och så vidare hjälpt mig att komma fram till att jag skulle må bättre av ett liv utan män. Dessa kvinnor, som har hjälpt mig att nå denna insikt, har själva valt bort män ur sina liv. De har kunnat ge mig emotionellt stöd, engagemang. De har kunnat ge mig ett perspektiv på tillvaron som inte präglas av män, ursäktande av män och så vidare.
Många kvinnor har en längtan bort från män inom sig, något en märker när en börjar prata om sådant. Hur ofta hör en inte ”jag önskar jag var lesbisk”, eller raljerande om ”karlar”. Hur ofta ser en inte kvinnor som lever upp när de umgås med sina vänner, men ser ständigt obekväma och spända ut i sällskap av den man de lever sina liv med. Hur ofta ser en inte svallande vänskapsförälskelser som prioriteras bort för relationer med män. Det finns frön till detta överallt, det jag vill göra är att göda dem.
Nu när jag själv har lämnat många relationer med män så har jag märkt stora förändringar i mitt sätt tänka på tillvaron. Jag tycker inte längre att mäns åsikter är intressanta. Jag upplever inte att jag behöver bry mig om män. Jag upplever att det är mycket lättare att ta mina egna och mina medsystrars upplevelser på allvar. Detta är såklart en gradvis process som även kan infinna sig när en har relationer med män, men ju mindre män har makt i ens liv desto friare kan en bli i tanken.
Innan gav jag väldigt mycket av mig själv till män, som sällan ger särskilt mycket tillbaka. Nu när relationer med män inte är en stor del av mitt liv så behöver jag inte göra detta. Detta gör det mycket enklare för mig att ge av mig själv till de som jag vill ge till, och som kan ge tillbaka. Jag kan ge av mig själv till medsystrar som behöver stöd i sina liv istället för att ge till män som bara suger ut. Jag kan inspirera andra kvinnor till att lämna destruktiva relationer och sluta leva för och genom män, något jag gör och kommer fortsätta att göra.
Detta är ett (jag kursiverar eftersom vissa älskar att tolka in att detta skulle vara det enda) sätt att bygga systraskap och solidaritet mellan kvinnor. Det är ett sätt att göra oss mindre utelämnade till män, och därmed bättre kunna kämpa för våra intressen utan att ständigt behöva ta hänsyn till vad männen vi har relationer med tycker och tänker om saken. Det gör att vi kan lägga vår kraft på att hjälpa andra kvinnor som behöver stöd, och ge dem såväl social som materiell trygghet.
Åh Fanny, du inspirerar mig så himla mycket. Är nog inte där du är än på länge, och tror kanske inte jag kommer välja just din väg, men har börjat omvärdera hur viktigt män _egentligen_ är och har varit för mig. Är trött på hur jag blivit behandlad av män, och ledsen för att jag inte kunde se hur illa jag blev det.
Jag ska gästposta på kvinnohat om just att ha relationer med män, får jag kanske sno ditt ”Snubbminnen”? (med credd av dig också då såklart) Tycker det är så himla intressant öppning.
Så fint att läsa! Låter som ett jättebra tema. Sno vad du vill!!
Det är väldigt intressant/tragiskt hur heteromonogamin är så otroligt hårt fastetsad i oss. Trots att man förstår allt det du skriver om; hur svårt det är att leva jämställt med en man och hur farligt det kan vara, hur relationer med kvinnor är så mycket mer värda osv, är man ändå fast i tankesättet.
Jag har själv ”valt bort” män, lite som du, men ändå drömmer jag om traditionella monogama förhållanden, fast med kvinnor istället.
Jag tror att det finns en poäng i en mansfri värld. Jag hoppas att vi kvinnor en dag får så mycket makt på ledande positioner att vi kan avskaffa den manliga rösträtten. Tänk att få uppleva den dagen! Avskaffandet av manlig rösträtt är nyckeln till en bättre framtid och det känns inte längre som en utopi med kvinnor på allt fler ledande positioner i samhället.. Även om det kommer att ta tid att nå dit, männen kommer att kämpa emot med näbbar o klor. Först när männen är jämställd djuren, och vi i lugn och ro kan ta diskussionen om män verkligen behövs, så kommer vi att få en värld i harmoni.
ALLTSÅ. Wow. Så galet hälsosamt. Jag har verkligen tagit till mig mycket du skriver och ser inte alls så stor skyldighet mot män som tidigare, typ att vara trevlig eller känna att jag behöver förklara något för någon som beter sig på ett sätt jag inte gillar. Bättre än: jag känner absolut inte någon tacksamhet för att någon ger mig en komplimang eller dylikt, har börjat be folk sluta recensera mitt utseende eller hålla sina tankar om mig för sig själva. Jag ser tydligare nu hur fast vissa av kvinnliga vänner är i sitt skyldighetstänk mot män. Om någon kass man blir arg (typ raggningsförsök a la krogsituation) och vill förolämpa mig så ser jag det som att jag ”genomskådat” den personens värdelöshet och har väl hellre vunnit än förlorat på att bli kallad jävla fitta eller bitter, medans många vänner blir ledsna eller känner sig dåliga.
Hoppas jag kan slå mig helt fri någon solig dag.
Hur tänker du kring det här i relation till mångas vittnesmål om att som rasifierade ickemän ha fått mer stöd från, eller känt sig bekvämare med, rasifierade män? Eller ickemän med funktionsnedsättningar som upplever funkofobi som ett större problem i relationer än sexism? Osv. liksom. Jag är helt med på att ditt och många andras liv blir lättare utan män. Män har skadat mig mycket. Men för att ta mig själv som exempel så har andra än män skadat mig med bifobi och rasism. Klart att bisexuella män och rasifierade män utsätter mig för sexism, men tänk om jag då väljer att försöka ena mig med andra bin eller andra rasifierade trots sexism, istället för med andra ickemän trots bifobi och rasism? Jag skulle gärna leva utan män, men det skulle kräva för mycket uppoffringar för mig. Jag vill gärna ”välja bort” vita och monosexuella (eller iaf heteros) också, men hur många blir kvar då? Hur blir det för de som utsätts för ännu fler förtryck än jag? Menar inte att det ena är bättre än det andra, bara att man måste förstå att olika personer känner solidaritet med olika grupper. Och jag tror att det är det som många reagerar på med detta resonemang. Du som kvinna utsätts ju för sexism, men du vet ju inte hur det känns att utsättas för exempelvis rasism. Man måste ha förståelse för att vissa som utsätts för flera förtryck kan komma att välja att alliera sig med sina rasifierade vänner hellre än sina kvinnliga. Vissa gör tvärtom, vissa gör både och.
Jag uppfattar det som att det är hennes poäng, men Fanny kan ju inte skriva om hur det är att utsättas för rasism så hon skriver om det hon vet. Det är våra personliga prioriteringar och för någon som blir rasifierad får det väl en liknande effekt att välja bort vita relationer. Fattar verkligen hur du menar men det är ju ingen som tvingar en att välja bort just män, bara en uppmuntran till de som känner att det finns ett värde i det
Jag tycker att det här är väldigt intressant ur aspekten att det visar hur förtryckta verkligen inte tillåts ta till några verktyg för att varken bryta eller undkomma sitt förtryck. Oavsett hur en försöker angripa sin position som förtryckt så kommer resultatet bli upprördhet.
Nej, vi ska stanna där vi är, vi ska helst inte gnälla om situationen och vi ska absolut inte slå tillbaka. Tänk, det låter misstänkt likt situationen jag minns från att vara mobbad i grundskolan.