”Du har inte upplevt riktig kärlek”.

Ibland sägs det till mig att jag inte har upplevt riktig kärlek. Jag undrar i mitt stilla sinne: vad är riktig kärlek, och var hittar en den?

Det är mycket möjligt att det finns någon för mig som är ”den rätta”, och att jag bara inte funnit hen. Detta verkar dock gälla ganska många. De allra flesta par separerar, många kvinnor delar mina erfarenheter av manligt agerande. Det verkar alltså vara ganska ovanligt att en upplever vad dessa personer menar vara ”sann kärlek”, många går genom hela livet utan att hitta den och ödslar under siden oändligt mycket tid på olika män i tron att de hittat den eller förhoppningen om att den ska gå att finna där.

Men grejen är, att ”sann kärlek” framställs inte som en kul grej som händer ett fåtal, det framställs som en obligatorisk grej som måste hända för alla. Kvinnor lär sig att längta efter den sanna kärleken med varje fiber i sin kropp, och sträva mot den på alla möjliga vis, att offra en massa olika saker för att kanske kanske kunna uppleva den sanna kärleken en dag.

Poängen är att jag inte är intresserad av att gå omkring hela livet och vänta på ”den rätta”. Jag är inte intresserad av att anstränga mig till det yttersta i relationer med en massa olika män för att han kanske kanske kan vara den rätta för mig. Jag är inte intresserad av att gå omkring och nära illusionen om den sanna kärleken för mig själv, för jag vet hur mycket jag redan lidit av den och jag vill inte lida mer. Jag vill fokusera på annat i livet, saker och ting jag vet att jag kommer att kunna få, istället för att förlita mig på slumpen. För de är ju det ”den rätta” handlar om: slumpen, en slump en ska arbeta jävligt hårt för att sätta upp gynnsamma förutsättningar för, precis som Charlotte i SATC alltid gör. Hon går omkring som på nålar i den ständiga förhoppningen att just han där på gatan ska vara den som hon ska kunna spendera sitt liv tillsammans med. Och kanske träffar hon honom en dag, men frågan är om det är värt mödan.

Jag har lättare att stå ut med tanken på att den rätta kanske kan finnas, men att jag inte kommer anstränga mig för att hitta hen, än att jag kanske kommer anstränga mig till max för att hitta någon som inte finns. I det tidigare scenariot kanske jag går miste om något, men jag kommer får möjligheten att göra en massa feta grejer istället, i det senare scenariot så kommer jag att ha offrat oerhört mycket för en utopi.

Och jag tror genuint att den sanna kärleken är en utopi. Jag tror inte att den rätta finns, utan jag tror att det uppstår en massa problem i alla heteromonogama relationer, problem som jag helst lever utan. Vissa kanske tycker det är värt det, andra inte. Jag har bestämt mig för att jag inte tycker att det är det. Jag tror aldrig att kärleken kommer vara så fantastisk att den är värd allt som en förväntas offra för den.

Just nu lever jag i en relation med en man,  men jag inbillar mig inte att det handlar om att han är ”den rätta” för mig. Vi har råkat möta varandra i rätt skede i livet och omständigheterna har fört oss samman. Vi delar mycket, men han kan inte vara allt för mig, och jag tror inte heller att det finns någon annan som kan vara det. Jag behöver en massa olika människor i mitt liv, en massa olika sätt att fylla det med mening på. Detta är egentligen självklarheter, men sorgligt nog så inbillas kvinnor ofta att kärleken står över andra mål en kan ha i livet, eftersom kärleken beskrivs som så oerhört fantastisk. I själva verket är kärlek som de flesta andra softa grejer; kul, men verkligen inte oproblematiskt eller Det Enda. En av livets aspekter som en kan välja, men som en också kan välja bort.

13 reaktioner till “”Du har inte upplevt riktig kärlek”.”

  1. Jag har alltid tyckt att det här med den STORA kärleken verkar så sjukt jobbigt. Är livrädd för att bli passionerat förälskad och gå runt och tänka på nån dygnet runt så jag inte kan äta och sova och allt vad det talas om. Jag föredrar att träffa nån som är fin att umgås med och vara tillsammans så länge det känns bra. Att tro att kärleken ska vara himlastormande jämt verkar ju totalt ologiskt, klart folk gör slut på löpande band när man tror på det och sen upptäcker att det blir bråk om disken – oh no, vårt förhållande är inte perfekt!
    Det där är också en störig grej för jag tycker att det finns en föreställning om att i ett perfekt förhållande är allt alltid ljuvligt, om nåt krånglar så är det fel på förhållandet och då måste man göra slut och leta vidare efter den perfekta kärleken. Skitdumt.

  2. Hur kan folk tro att dom har en sådant insikt i andras känsloliv? Hur kan dom prompt ”veta” att någon inte har upplevt äkta kärlek?
    Och hur bedömer man en kärlek som äkta?

    Jag anser att det är individuellt och högst personligt när det kommer till den typen av känslor. Men ändå ska folk vara där med sina pekpinnar och kommentera och tycka saker om en individs förhållande. Om ena parten bor långt bort måste dom prompt påpeka ”åh det måste vara jobbigt” eller ”jag skulle aldrig orka med ett långdistansförhållande”.
    Låt folk ha sina känslor ifred. Var glad för dom.
    Personligen har jag börjat inse fördelarna med att i början ha ett hemligt förhållande. Det kan vara skönt att få ha känslorna och relationen ifred.

  3. Det här har man fått höra till leda som singelkvinna genom åren – ”du har bara inte hittat Honom än”. Alternativt tror folk att man per automatik är lesbisk, för det är ju närmast ett tvång i vårt översexualiserade, Hollywood-romantiserade samhälle, att dela sin sexualitet med någon annan människa. Hollywood-romantik är Hollywood-romantik. Verkligheten är något helt annat.

  4. Tror att dom allra flesta som väl är i förhållanden blir besvikna för att det inte är sådär perfekt som det ofta framställs. Bara tron på att ens partner ska va nån en ska kunna dela allt med, ständigt vilja vara tillsammans med och typ vara ens allt tror jag är sjukt skadlig. Hindrar oss från att göra saker utan vår partner.

    Folk blir så chockade när jag säger typ att jag och min kille inte firar jul ihop eller nyår ihop. Men vi vill ju liksom göra olika saker, så varför ska vi begränsa varann?

  5. Ibland känns det nästan lite sadistiskt kul att folk blir chockade av att man berättar glatt om sitt icke-monogama, icke samboende, icke barnalstrande liv. Men samtidigt irriterande att de tydligen känner sig så bekräftade i sina val all de aldrig ens behövt svara på kritik eller konstiga frågor så som jag känner att jag behövt göra ända sedan jag började uttrycka mina preferenser.

    En klasskamrat på mellanstadiet tyckte att jag var jättekonstig som ville bo ihop med min syster när jag blev stor. Jag minns att hans blick var riktigt äcklad och jag fattade inte varför. Fortfarande inte.

    En arbetskamrat med ganska strikta åsikter om könsroller anförtrodde mig en gång att hon hade problem med att få sin man att förstå att de behövde kommunicera mera och ta itu med problem i relationen – typisk obalans i känslomässigt arbete som Fanny har skrivit så mycket om. Jag fick känslan att hon försökte göra tillståndet mer uthärdligt genom att intala sig (och mig) att ”kvinnor ju är si och män ju är så” och att uppvärdera kvinnors kompetens – men det lämnade inget utrymme för förändring inom hennes relation, som hon ju längtade efter! Det gjorde mig så ledsen och samtidigt lättad att jag slapp det paketet. Det sade jag inte högt, dock. Jag ville tipsa henne om att skilja sig för det är det enda som jag har sett ha någon positiv effekt… men det kanske var smartare att bara tala öppet om mitt eget liv och visa att en annan väg är möjlig, även om den också kräver mycket jobb för att fungera.

  6. Jag gillar beskrivningen som säger att kärlek och förälskelse inte är samma sak. Förälskelse är en hormonell känslostorm som i vanliga fall går över efter ett tag. Kärlek är något som personer arbetar upp i relationen genom att stärka vänskapen, förståelsen, stötta, satsa på, och anpassa sig till varandra.

    Så när det pratas om ÄKTA kärleken, den rätte och Hollywood-kärlek är det ofta inte alls kärlek som beskrivs utan bara förälskelse, vilket man på sin höjd bara får uppleva första månaden.
    Sen tvivlar jag på att förälskelse är särskilt äkta heller. Den brukar bli som mest intensiv motsvarande hur svältfödd du är på mänsklig beröring, eller hur länge du har varit singel.

    Enligt den distinktionen tror jag faktiskt på kärleken. Det finns inte ett fåtal ”den rätta” utan massor av människor som är mer eller mindre kompatibla, men det kommer alltid avgöras på hur mycket båda är beredda att satsa. Känsloarbetet som du talade om tidigare tror jag har mycket stor betydelse här.

  7. Har du tips på några bra böcker eller texter om icke-monogama förhållanden? Jag är i ett själv, och tror verkligen att det är något många skulle må bättre av om de väl gav det en chans. Men jag vill gärna läsa om andras erfarenheter och få exempel på nya sätt att se på relationer, just för att jag i min umgängeskrets är så ensam om det, och normen tjatar på mig att bli monogam, träffa den rätte och skaffa barn.

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *