Wallin har skrivit på twitter om feminism och att se könsroller och genus överallt. Jag tänkte gå igenom lite grejer jag tycker är intressant med den här ranten.
Detta är inget direkt kreddigt att… Bekänna. Men jag vill ventilera pga vill höra hur du tänker. Det kom till en punkt när jag såg
#könsroller och skev#genus överallt. Alltså i VARENDA vardagssituation i stort sett. Det blev som ngn hangup. Jag blev hatisk. Om en random snubbe kollade på mig liiite för länge tänkte jag automatiskt ”jävla objektifierande sexist!”. Det steg mig åt huvudet. När jag fick kritik (som faktiskt var på sin plats) såg jag det som patriarkalt förtryck. Jag blev som ett trotsigt barn. Fast vuxen…
Jag tänker på det här med att se könsroller och genus överallt, och undrar i mitt stilla sinne vad som nu skulle kunna vara särskilt fel med det. De finns ju överallt? Det är inte särskilt konstigt att tycka att till exempel en snubbe som glor på en beter sig sexistiskt. Det är ju liksom så att vi lever i ett samhälle där kvinnor förtrycks, och det sker hela tiden. En kan såklart vända sig emot detta på en teoretisk nivå, alltså mena att patriarkatet inte existerar eller att det inte inbegriper till exempel sexuellt förtryck MEN det är en teoretisk fråga som ska behandlas teoretiskt. Sedan kan det såklart vara så att vissa ser patriarkalt förtryck där det faktiskt inte finns också, men det är väl snarare ett problem en i så fall ha som person med att skylla sina tillkortakommanden på andra.
Vad som däremot kan vara viktigt är att en lär sig att hantera denna insikt. Jag pratar mycket om att ”agera istället för att reagera”, det vill säga välja sina strider och inte bara sparka vilt omkring sig. Att göra det, alltså att bete sig som ”ett trotsigt barn”, kan nämligen vara oerhört utmattande för en person och inte särskilt hållbart i längden, därför kan det vara rimligt att försöka röra sig ifrån detta stadium. Däremot ser jag inte direkt något fel med att bete sig som ”ett trotsigt barn” i situationer där en är utsatt för förtryck. Barn som är trotsiga är ju det för att de saknar makt över sina egna liv och gör motstånd, samma gäller för kvinnor i patriarkatet.
Men har kommit på mig själv med att faktiskt tycka vissa
#könsroller är… Helt okej. Skitsamma. Inget att kriga kring. Fel fokus. Men den känslan, tanken känns FUL. Framförallt som ngn slags profilerad feminist. Men jag mår väldigt mkt bättre. Av att ha blivit nyanserad
Wallin tycker att vissa könsroller är ”helt okej” och menar att detta innebär att hen blivit ”nyanserad”. I mina öron låter det mer som att hen bytt verklighetsuppfattning från en mer radikal till en mer liberal feministisk analys. Ingen av dessa verklighetsbilder är mer eller mindre ”nyanserade”, en blir inte mer ”nyanserad” för att en tycker att vissa könsroller är okej, en har helt enkelt bara en annan åsikt som råkar ligga närmre gemene mans åsikt om saken. Givetvis är det det någonting som folk reagerar på om en som profilerade feminist plötsligt går ut och säger att en tycker vissa patriarkala grejer är helt okej, det är inte för att det är ”fult” utan för att det är ett jävla svek mot feminismen ideal. Feminismen är ingen mysig klubb, feminismen är politisk kamp och om en sviker idealen för den politiska kampen så kan en såklart inte förvänta sig att tas på allvar som feminist.
Turligt nog för Wallin så finns det en massa andra människor som inte är feminister som inte tycker att det är det minsta ”fult” att hen tycker att vissa könsroller är bra. Det finns en stor acceptans för dessa åsikter i samhället och Wallin kommer nog att hitta en massa människor som håller med hen, men att förvänta sig att ha samma position inom just feminismen känns en smula verklighetsfrånvänt.
Det blev nästan en fars hemma hos oss. Jag SKULLE prompt bära de tyngsta kassarna. De tyngsta möblerna. Linus ba ”men, alltså varför då?”. Vad försökte jag bevisa? Han VET att jag är hyfsat stark, att jag inte är någon pimpinett tjej som vägrar hjälpa till o bära pga ”mansgöra”. Och jag skulle prompt ställa in och greja med digitalboxen själv, trots att jag (oavsett om jag fötts med penis) = mest oteknisk i världen […] Jag slutade klä och sminka mig som jag egentligen ville pga ville inte bli sedd som feminist som fastnat i
#könsroller omedveten om#genus.
Detta är ett problem jag också hade i början av mitt feministiska uppvaknande. Jag trodde liksom att jag skulle leva det postpatriarkala samhället nu och intressera mig för mansgrejer. Sedan insåg jag att feminism inte är en fråga om hur jag personligen väljer att leva mitt liv, utan en fråga om att försöka ändra på situationen ”patriarkatet”, alltså det samhällssystem där kvinnor förtrycks för att de är kvinnor. Om jag väljer att bära tunga saker kvittar liksom, det är inte det det handlar om.
Detta tycker jag på riktigt är en sjukt viktig fråga och ser det som den tragiska effekten av individualismen som präglar vårt samhälle. Om vi tänker oss att politiska kamp ska handla om att ha en korrekt livsstil så blir det såklart sjukt jobbigt att leva upp till, och människor kommer inte att palla. Därför är det viktigt att som feminist vara förlåtande mot sig själv, att se att en är fast i ett förtryckande system och att det kommer att göra att en gör vissa sjukt stereotypa val.
Sedan jag upptäckte feminismen har jag gjort flera saker i mitt liv väldigt annorlunda, men inte för att leva upp till någon slags bild som en ”god feminist” utan för att jag för min egen skull har omvärderat vissa val och kunnat se vad som får mig att må bra. Jag har slutat reka benen för att det får mig att må bra, inte för att det är så en feminist ”ska” vara. Däremot var det feministisk analys som hjälpte mig att komma bakom alla de värderingar som patriarkatet internaliserat i mig och faktiskt tänka mer självständigt kring dessa frågor. Om en tvingar sig till att leva på ett visst sätt för feminismens skull så tror jag att en gör både sig själv och kampen en otjänst. Tyvärr gör många detta och det tycker jag är beklagligt, men jag vill påpeka att feministisk praktik på intet vis behöver se ut så. Om en ser på sin feminism som en fråga om politisk kamp mot förtryckande strukturer snarare än individuella livsval så blir det betydligt mycket enklare.
Jag tänker mig att det som får människor att se det som en fråga om individuella val delvis gör detta för att de så hemskt gärna vill att det ska gå att bli fri från patriarkatet på egen hand. Jag tror att det är viktigt, för att undvika en situation där en stångar huvudet i väggen så som Wallin verkar ha gjort, att erkänna sin ofrihet. Helt enkelt att se att en lever i ett patriarkat och att det påverkar ens livsval. Det är ingenting en behöver skämmas över, det gäller alla. Jag tror att när en lyckas släppa den skammen över att inte vara en fri och självständig individ så blir det också mycket lättare att acceptera sig själv, att acceptera att en påverkas av patriarkatet men att en kan kämpa politiskt ändå. En behöver liksom inte vara perfekt för att vara feminist, en behöver inte leva det postpatriarkala samhället nu, det viktiga är att en kämpar.
Du är så jävla bra.
Bra skrivet! Känner också igen mig i Wallins reaktion att liksom känna att jag måste bevisa att jag är bra på teknik/bära/whatever för att jag är tjej. Har verkligen försökt börja släppa tanken om att jag måste bevisa något, och det går helt ok:-) istället vill jag ju göra saker som jag mår bra av, och är det mansgöra/ej stereotypt kvinnligt, fine, men det är inte det som är syftet i sig.
Tack Fanny för ett grymt inlägg! Sen jag började läsa din blogg för ca 2 år sen (kommer ihåg Fannys feministskola minns inte om det var exakt 2 år sen men antar att det var nåt sånt) har jag insett hur patriarkatet påverkar de val jag gör och att jag faktiskt kan tillåta mig själv att både bära smink och inte göra det, raka mig eller inte, osv. Att upptäcka de strukturer som påverkar oss har snarare givit mig mer frihet än som Wallin verkar tycka, restriktion.
…och som man tänker jag att jag inte behöver skämmas för vad jag tänker och känner, även om det är sexistiskt, utan tänker att det är okej så länge jag inte försvarar mina tankar eller känslor för mig själv eller utåt och förhoppningsvis inte låter dem märkas så att de påverkar andra. Kanske?
Skam är en självupptagen känsla, att ta ansvar är något annat. Tycker varken att män eller kvinnor ska skämmas för den situation vi befinner oss i, däremot tycker jag att vi ska rannsaka oss själva och kämpa för ett annat samhälle.
Jag tror också att skam snarare är kontraproduktivt. Om något är skamfullt blir det lockande att slå ifrån sig alla anklagelser istället för att självrannsaka. Jag har gjort detta mycket tidigare, t.ex. gällande rasism jag utövat. Typ stoppat fingrarna i öronen och nynnat ”Jag tycker att alla är lika mycket värda! Jag behandlar alla lika!” utan att våga tänka på hur jag faktiskt gör i praktiken.
Jag stör mig sjukt mycket på män som i feministiska sammanhang börjar ”åh vad jag skäms över att vara man, jag HATAR män för att män förtrycker kvinnor, jag hatar alltså MIG SJÄLV till och med”… Har tänkt att en anledning till att jag stör mig är att det verkar så hycklande (tror att en person som verkligen hatade sig själv på det här sättet skulle sitta i ett hörn och skämmas och vara tyst snarare än att flaunta sitt påstådda självhat på det där sättet), men en annan anledning är väl också, som du säger, att det blir så självupptaget.
(tror att en person som verkligen hatade sig själv på det här sättet skulle sitta i ett hörn och skämmas och vara tyst snarare än att flaunta sitt påstådda självhat på det där sättet)
Jo… så har det åtminstone varit för mig när jag led av denna åkomma, som man skulle kunna kalla det. Man drar sig undan och skäms för sig själv, vill inte visa sig, vill så gott det går förinta sig själv. När man umgås med andra försöker man på olika sätt förtränga de känslorna i den mån man kan.
Tänker att detta kan relateras till djurrätt också. Jag tycker iofs att folk i allmänhet ska sluta äta kött, mjölk och ägg, och sluta köpa typ skinnskor. Men många veganer verkar ständigt kämpa för att leva 100 procent fritt från djurutnyttjande, vilket ju är omöjligt i dagens samhälle, och mest kontraproduktivt.
uppskattar posten i dess form & syfte, & utöver detta valde jag att samtidigt se det som ett svar på vad jag skrev ang. kapitalismen i posten om gränsdragning inom patriarkatet – då modellen ter sig vara en & samma – & sett ur detta perspektiv är det också ett uppskattat & utförligt svar. tack.
Vill bara säga att sen jag började läsa dina texter har jag verkligen kunnat ta min feministiska analys till en helt ny nivå. Jag gick också igenom den där fasen (som jag tror är många människors ”första” fas som feminister) där man tolkar det här med att bli feminist, indirekt som att bli lite mer som män. Att det handlar om att man måste ta avstånd från det kvinnliga, för att bevisa något. Jag kunde få ”komplimanger” från snubbar av just den anledningen, och det sjuka är att jag verkligen TOG DET SOM EN KOMPLIMANG när någon sa att jag inte var sådär typiskt tjejig (av aslöjliga anledningar, typ för att man gillar öl, grova skämt eller rockband). Ju mer jag studerar och försöker ta in av feminismen, vilket din blogg är en ganska stor del av, desto mer inser jag hur mycket ”manligt beteende” som jag absolut aldrig, aldrig, aldrig vill anamma. Kanske det viktigaste jag har insett är att det jag tidigare tog för självständighet hos vissa män, kan jag nu se bara är rent ut sagt känslokallt. Och oförmåga att se andra som människor, med andra ord total avsaknad av empati. Och det finns inget starkt eller coolt eller eftersträvansvärt över det.
Alltså vill jag säga tack för att du delar med dig av dina analyser, det har öppnat mina ögon på ett helt nytt sätt.
Så duktig du är på att skriva. Du sätter ord på så mycket jag känner och det tackar jag dig för!
Detta inlägg träffade mig dock lite extra… Jag är som lite ”fast” i det du beskriver där uppe, jag reagerar istället för att AGERA.
Jag ser patriarkatet överallt och kan bli rent ut sagt hatisk och tar ibland ut detta på min pojkvän (trots att det inte är HANS fel, men han är ju liksom en man och bidrar till patriarkatet….). Blir så arg på reklam, på media, på könsroller, på sexism, på allt kvinnohat…
Så Fanny, du som är så klok, har du något tips på hur man tar sig förbi detta stadie och slutar bete sig som ett trotsigt barn och agerar istället?
Skulle bli såååå glad om du skriver lite om detta!
Tack för en fin blogg! 🙂
Väldigt skönt att läsa detta.
För omvänt så måste det här också gälla alla oss stackrare som försöker oss på att vara jämställda män.
Det är väl klart att man gärna vill vara en del av förändringståget men det är kanske inte alltid praktiskt, och att dra saker till sin spets kan också ge ett ganska omänskligt resultat.
T ex, så har jag vridigt och vänt på möjligheterna, men om jag och min flickvän bestämmer oss för barn så kommer våran situation göra det mycket besvärligt om jag skulle ta ut mycket föräldraledighet. Det är ju väldigt ledsamt men att säga att vi under dessa förutsättningar inte bör ha barn överhuvudtaget, då vi inte praktiskt kan uppfylla den nya normen, vore vidrigt.
Jag tror att de flesta uppfyller gamla normer ibland och nya ibland, men man ska akta sig för att betrakta sina val för ett allomfattande ideal, eller att man är misslyckad för att allt man vill stå för inte går att följa konsekvent.