En början på något.

Tittade runt lite bland utkasten på datorn och hittade denna, om det här med manshat. Säg gärna vad ni tycker.

Livet i det här samhället är, i bästa fall, en ändlös strävan att nå människan inne i mannen. Kvinnor försöker på alla vis nå denna människa. De ingår relationer med män, de pratar om känslor med män, de ber män förklara hur de tycker och tänker och känner.

Att vara kvinna i det här samhället är att vara dömd till det sisyfosarbete det innebär att försöka nå människan inne i mannen. Kvinnor lär sig att längta efter män, att ständigt söka sig till män, i hopp om att kunna komma i kontakt med människan där inne. Den mytomspunna människan, den som bara den skickligaste av kvinnor kan nå. Vi lär oss att vi måste vara perfekta kvinnor för att kunna nå människan i mannen. Vi lär oss att själva spela med i mannens spel, själva ta på oss en patriarkal mask och göra oss till kvinnor, för att nå människan.

Det sägs till oss manshatare att vi ska sluta fokusera på masken, det finns ju en människan därunder, men så länge masken täcker över denna människa så kan vi inte nå den. Vi kan inte ensamma stå för mänsklighetens humanism, det vore att göra våld på oss själva, att acceptera förtrycket för att det inte är det som är mannens egentliga essens. Vi kan inte se män som människor innan de kastat sina patriarkala masker och framträder som sådana.

Det vi måste inse är; det finns ingenting där. Det finns ingen människa inne i mannen så länge han envisas med att vara man, ty en kan inte samtidigt göra anspråk på att vara man, en patriarkal förtryckare som har makt över ickemän, och en människa. Det enda sättet en man kan bli en människa är att sluta vara man.

Men mannen kommer inte på eget bevåg sluta vara man, och det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen. Att sparka sönder hans ruttna ansikte bara för att upptäcka att det är en mask. En patriarkal mask. På samma sätt måste vi krossa våra egna masker, ta av oss dem och kasta dem i marken, stampa på dem, för att kunna träda ur dem, för att kunna mötas som människor.

Men för att kunna krossa den patriarkala masken, för att kunna mötas som människor, så måste vi först mötas som män och kvinnor. Men inte som män och kvinnor i kärlek, utan som män och kvinnor i hat. Vi måste mötas som män och kvinnor på ett slagfält. Vi måste krossa männen som män, som fiender innan vi kan acceptera dem som våra vänner, som människor. Manligheten, mannen, måste krossas, för att människan ska kunna framträda.

Det hat vi känner mot män, mot manligheten, springer ur en kärlek till människan. Hatet kommer ur en längtan att kunna mötas som människor, ur en längtan att krossa den patriarkala masken, befria människan bakom mannen från sitt ruttna manliga ansikte.

15 reaktioner till “En början på något.”

  1. Har följt din blogg ett tag nu och jag måste säga att den är otroligt inspirerande!

    Jag själv har länge känt att något inte varit rätt till, något med strukturen har varit fel men jag har aldrig någonsin kunnat begripa exakt vad det var. Feminism för mig var det första steget in i den världen med det är fortfarande svårt att begripa helheten när det enda som diskuteras är ekonomiska åtgärder, lika lön och föräldraledighet. Debatten till vardags saknar det grundläggande kampen kvinnor går igenom, sexualiteten, måendet, utseende och den konstanta strävan efter att duga till i andras ögon glöms alltid bort, ALLTID.

    Allt detta som jag känt så länge pratade ingen om, tills jag hittade din blogg. Tack för dina texter, den har gjort mig en vänsterfeminist i hjärtat, inte bara i huvudet!

    Flera av dessa frågor måste lyftas upp, för hur mår kvinnor i dagens samhälle egentligen? Ätstörningar, sjukskrivningar, förtryck, listan på problem som aldrig tas tag i kan göras lång. Politiker beklagar sig över problemen men gör ingen ansträngning till att fixa dem. Om det var män som hade dessa problem skulle det kanske se annorlunda ut, vem vet…

    feminism är så mycket mer än vad det utger sig att vara, det är kvinnans första och kanske enda röst. Det är den rörelse som har börjat och kommer göra oss fria. Fria från förtryck, självhat och begränsningar. Denna rörelse måste vi värna om, för det är den enda som är kvinnlig i denna mansdominerade värld.

    Sluta aldrig skriva denna fantastiska blogg! Du är en utmärkt tänkare och filosof som på riktigt kan förändra, du har i alla fall hjälp mig till en förändring.

    Stort tack.

  2. Det är som att du lyckas formulera mina egna flyktiga känslor till greppbara tankar och meningar i varenda text du producerar. Detta är rent guld.

  3. Avhumanisering, dvs att inte se dem som människor, av söner, fäder, bröder, pojkvänner och alla andra män i ens närhet är viktig då en annars kan förledas att känna empati för de män en som kvinna måste krossa i könskriget. Är det så du tänker ungefär?

    1. Ja. Jag tycker dock en kan se att någon är en ”människa” och samtidigt se hen som fiende.

        1. Är lite rörig i dessa tankar själv + att texten har något år på nacken. Menar nog att det ej är värt att leta efter människan innan mannen försvunnit sas.

          1. Nu är du kanske lite blygsam. Jag tycker personligen att texten är stringent i sig slutsatser som logiskt följer ställningstaganden.

  4. Om jag trodde på att den konstruerade manligheten hade sin utgångspunkt i mannen själv hade jag hållt med, men könsmaktsordningen i modern tid hämtar sin näring främst ur kapitalismen och borgerligheten, varifrån för övrigt också rasismen och imperialismen stammar. Det enda som kan åstadkommas av frontalangrepp är väl bara att masken ändrar skepnad (och/eller bärare) igen, och igen, och igen?

    Vad jag tänker är att maskera sig är för att antingen freda sig från angrepp eller för att kunna härska. Och att ärlighet och öppenhet antingen är att bjuda in till angrepp eller frivilligt underordna sig. Jag tycker mig se att i takt med nyliberalismens frammasch, att maskerna blir tjockare, och dubbelt upp på män.

    1. Det samverkar ju med annan skit ofc som kapitalismen, men det är klart att mäns upprätthållande av makt är centralt i patriarkatet.

  5. Vi kan mötas som människor först när könen är borta. Håller med! men biten om att en man inte kan vara människa så länge han är man och att det inte finns en människa bakom masken har jag svårare att förstå. Grejen är ju att män och kvinnor är samma sak när vi föds men skulpteras olika av samhället. Då tänker jag att vi under alla lager av patriarkalt formande är likadana och att det finns något genuint därunder i alla människor oavsett vilka handlingar en har gjort.

Lämna ett svar till Karl-Johan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *