En feministisk utopi som förutsätter män är en dålig feministisk utopi.

Jag får ofta frågor som berör mäns personliga egenskaper, deras brist på moral eller deras svinighet och vad som skulle kunna vara ursprunget till eller lösningen på detta. Mycket kan såklart sägas om hur män är och inte är, och detta är också en relevant del av feministisk samhällsanalys, men jag har väldigt svårt för när en förväntas se något slags egenvärde i att män som sådana ska bli bättre personer. För mig spelar det väldigt liten roll om män är bra personer eller inte. I den mån det gör det så är det om jag har personliga relationer med män, och då är det inte nödvändigtvis en feministisk fråga.

Att få kvinnor att tro att de är beroende av att enskilda män ska inse saker eller jobba för att bete sig på vissa sätt är passiviserande. Att män är dumma i  huvudet eller oförmögna till känslomässigt arbete skulle inte vara ett problem för någon annan än männen själva i ett postpatriarkalt samhälle. Däremot är det ett problem att män inom ramarna för patriarkatet har social och ekonomisk makt som ger dem utrymme att bete sig illa mot kvinnor, utnyttja kvinnor på olika sätt och så vidare. I ett samhälle där män inte hade den här makten hade problemen som mäns vidriga beteende utgör varit marginella, även om män hade fortsatt vara dåliga människor i samma utsträckning som idag.

Det sägs ofta att i det postpatriarkala samhället så skulle män kunna bli bättre människor och även lyckligare. Detta må vara sant, men faktum är att det för den feministiska strävan är ganska irrelevant. Vad spelar det för roll hur män mår? Det feminismen försöker lösa är ju problemet det utgör för kvinnor att män har makt över oss.

Problemet med dessa utsagor är alltså inte att de är felaktiga i någon enkel mening, utan att de återigen sätter fokus på män och mäns plats i det feministiska projektet. Även om en också säger något om att det ändå måste vara kvinnor som driver kampen framåt eller liknande så är denna utsaga manstillvänd eftersom den försöker berättiga feminism med att män ska tjäna på den eller ha en plats i den.

En feministisk utopi som förutsätter män är en dålig feministisk utopi. Män ska inte vara intressanta för oss som något annat än som hinder som ska övervinnas. Om de sedan visar sig vara värdiga individer i ett postpatriarkalt samhälle så är väl det toppen, men det kan inte vara det som är utgångspunkten i feministisk kamp att de ska bli det. Så länge det är utgångspunkten kommer vi nämligen vara beroende av att på ett eller annat sätt samarbeta med dessa individer som har bristande intresse för feminism, eftersom de ju faktiskt tjänar på könsmaktsordningen och i många fall tycker att den är ganska bekväm.

Kvinnor som tror att deras frigörelse är beroende av män har internaliserat patriarkatets bild av sig själva som svaga och beroende. Eftersom de lärt sig att deras situation beror på deras personliga relationer med män så tänker de sig också att deras frigörelse gör det, för de har inte lärt sig att se sina egna förmågor och ta ansvar för sitt eget öde. Jag tror att en viktigt del i feministisk kamp är att se och odla just detta oberoende. Att lära sig att se kvinnor som självtillräckliga, utan män.