En lektion i liberal retorik.

I förrgår var jag med i p3 nyheter och diskuterade semesterlagen med min favorit av timbros påläggskalvar, nämligen Cwejman, ett inslag ni kan lyssna på här. Idag fortsatta diskussionen på twitter och bjöd på en intressant uppvisning i liberal retorik som jag tänkte gå igenom som pedagogiskt exempel på hur en kan linda in försämringar i arbetsrätten i en retorik som får det att verka som en utökning av densamma.

Först vill jag förklara hu semesterlagen ser ut idag: som arbetare har en rätt till fyra veckors sammanhållen semester under någon av sommarmånaderna Juni, Juli, Augusti. Arbetsköparen kan bestämma under vilken av dessa månader semestern ska hamna, men är skyldig att fixa semester under den här tiden. Om en inte vill ta semester under sommaren kan en som arbetare försöka komma överens med arbetsköparen om att ta ut den någon annan tid, vilket en har olika möjlighet till i olika branscher. Inom till exempel vården så belönas det ofta om en väljer att ta semester någon annan tid, men inom byggbranschen är det så gott som omöjligt att ta ut sin semester under en tid då igen annan gör det. Det handlar om hur arbetet är organiserat. Den som jobbar inom vården och kan tänka sig att ta ut semestern någon annan tid har ett ganska bra förhandlingsläge, eftersom behovet av arbetskraft är så stor under sommaren. Min mamma brukar till exempel välja bort att ha sammanhållen semester, och i gengäld få ut fler semesterveckor på sommaren. Det finns också de som får en lönebonus eller en extra semestervecka om de tar ut den någon annan gång. Rätten till semester på sommaren förbättrar alltså villkoren även för dem som inte vill ta ut den då.

Cwejman menade att hen ville ”utöka” rätten att få sammanhållen semester till hela året. Vad detta i praktiken skulle innebära är att arbetsköparen kan säga typ: okej, ”du får fyra veckors sammanhållen semester men du måste ta ut den i oktober”, trots att arbetaren kanske inte alls vill göra det. Eftersom de flesta trots allt vill ha ut sin semester under sommaren så skulle detta försämra arbetares möjligheter att få ut sin semester på ett sätt som passar dem, och göra att arbetsköparen själv helt kan avgöra när arbetarna får ta ut sin semester. Det rör sig alltså inte om någon allmän utökning av några rättigheter utan tvärtom om en inskränkning av arbetarnas rättigheter.

Jag frågade Cwejman om hen i så fall vill att arbetarens rätt att själv avgöra när hen ska ta ut semestern ska stärkas, eftersom arbetsköparen idag kan avgöra när under semesterperioden detta ska ske. Cwejman menar då att arbetaren inte ska ha den rättigheten, och att att exakt när semestern ska tas ut är en ”förhandlingsfråga”. Grejen är att detta redan nu är en förhandlingsfråga. Semesteruttaget kan båda förhandlas mellan den enskilda arbetaren och arbetsköparen och i kollektivavtalet, men arbetaren har alltid en lag som stärker deras förhandlingsposition. Det är denna lag som Cwejman vill ta bort, eller ”utöka” till att gälla året om. Eftersom Cwejman inte vill utöka arbetarens rättigheter att själv bestämma när de ska ta semester så vill hen i praktiken att det ska vara upp till arbetsköparen att avgöra när under året den sammanhållna semestern ska tas ut, istället för att som nu vara begränsad till de tre sommarmånaderna. Detta är en inskränkning av arbetares rättigheter, men paketerat som någon slags utökning av dem.

Detta är såklart inget konstigt, högern tycker ofta att lösningen på olika samhällsproblem är att inskränka arbetares rättigheter. Det intressanta är hur Cwejman försöker få detta att framstå som ett utökande av arbetares rättigheter när det i själva verket är en inskränkning. Idag har arbetare möjlighet att avstå sin sommarsemester och förhandla med arbetsköpare om semester under resten av året, men de har också en rätt att få ut sin semester under sommaren, det är rätten till sommarsemester som Cwejman vill ta bort.