En tanke om kön och identitet.

Jag skulle vilja att vi pratade om kön på samma sätt som vi pratar om att personer ”rasifieras”, alltså som en process en utsätts för snarare än en inneboende essens. Jag tänker mig att detta skulle kunna öppna upp för nya förståelser av patriarkatet och ett mer inkluderande språk som inte bygger på att lägga till en massa olika disclaimers.

Jag tänker mig att ingen ”är” kvinna eller man, då det inte finns någon kvinnlig eller manlig essens. Det finns ingenting annat som gör oss till just kvinnor och män än det faktum att vi blir lästa och bemötta som sådana i detta samhälle. Vi läses i detta könsuppdelade samhälle som antingen kvinnor eller män på grund av våra kroppar. Människor som inte enkelt kan placeras i någon av dessa kategorier skapar förvirring hos omgivningen och det anses väldigt viktigt att de ska placeras.

Att prata om kön som en identitet först och främst tror jag riskerar att befästa dessa kategorier snarare än att luckra upp dem, även om en ”tillåter” fler än två identiteter. Problemet blir att en talar om kön som en essens, som någonting som finns inne i en. Det skapar ett krav på människor att gräva i sig själva och namnge sina känslor och skapa en identitet utifrån det.

Jag tänker mig att vi kan tala om vår upplevelse av kön utan att skapa en separat identitet kring det. Vi kan prata om våra kroppar, våra begär och våra könade liv och hur vi upplever dem utan att kalla oss det ena eller det andra. Utforskandet av ens kön behöver inte innebära att en identifierar sig.

8 reaktioner till “En tanke om kön och identitet.”

    1. Det är nog olika för olika transpersoner. Könsidentitet är inte likgiltigt för cispersoner heller. Ser faktiskt inte varför detta skulle vara svårare att applicera på transpersoner än cispersoner. Känns lite cissexistiskt att antyda att transpersoner skulle ha något annat kriterium för kön än vad cispersoner har.

  1. Ja jag har tänkt jättemycket på det här. Jag vet att jag vare sig är ”kvinna” eller ”man” (essensen), men jag vet inte vad jag ”är” annars, och att identifiera mig och hitta ett ord för vad jag ”är” känns jobbigt för att inte säga omöjligt.

  2. Jag har hört uttrycken ”PAK” och ”PAM” använder (person antas vara kvinna/man) men att detta kan bli problematiskt just för transpersoner därför att det är ett sätt att dela upp vem som ”passerar” som det ena eller andra. Jag har även hört kritik mot idén om att kön skulle vara helt och hållet socialt konstruerat därför att detta skulle vara som att säga att transpersoners identitet inte är ”riktig”. Personligen tycker jag inte att något blir mindre legitimt för att det är resultatet av en social konstruktion.

    1. Nä tycker samma. Tror inte på ”könsidentitet” öht, varken gällande cis- eller transpersoner, men det gör ju inte att en transkvinna blir mindre kvinna för det?? Använder inte pak/pam själv men bland amab/afab, det handlar ju dock bara om tilldelat kön vid födseln.

  3. Bra text. Är ej superimponerad av queerfeministiska idéer om självupplevt kön – inte för att jag inte tror på att folk verkligen kan identifiera sig som det ena eller andra eller tredje utan för att det fått en så liberal, individfokuserad slagsida. Traditionella, kollektiva kvinnorörelser har liksom handlat om att upplösa tvångskönande och allt som följer därpå, eftersom vårt förtryck är könsbaserat. Men den queera lösningen på att folk blir tilldelade fel kön tycks handla om att skapa medvetenhet och bättre bemötande av INDIVIDEN. Vilket är en meningslös väg att gå, eftersom könsförtryck inte handlar om att folk missuppfattat hur någon identifierar sig själv, utan om att vissa tjänar på att behandla andra som mindre-än-människor (dvs inte som män).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *