Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Ensamhet-för-två

Och vi laddade upp och vi laddade ur.

Upp och ur. Upp och ur. Och kontakten laddningssladden den for in och ut. In och ut. In och ut. Och jag gav upp en stilla suck när den lämnade mig för det var det enda som penetrerade mig numera. En gång hade dina fingrar penetrerat mig. En gång hade de strålat i mig. De hade varit elektriska innan vi började laddas med elektricitet.

Vi laddade varandra känslomässigt och med el. El som kom ifrån kontaktuttaget där vi båda två satte varsin sladd kopplade till en grenkontakt. En kontakt för två. Kontakt mellan två. Kontakt mellan oss två. Det vill säga; kontakt mellan två kroppar. Det vill säga; kontakt mellan två generella kroppar. Det vill säga: kontakt mellan två kroppar i allmänhet (absolut inte i synnerhet). Och sedan; vår kontakt med kontakten, med grenuttaget, som förmedlade kontakten med samhället, med samhällskroppen.

Vi hade precis blivit inventerade diagnostiserade.
Vi hade blivit diagnostiserade som avvikande. Vi hade båda haft våra gamla felaktigt bristande fingertoppar kvar. Dessa fingertoppar som hade haft kartor, min en virvel din mer ett hav. Ett oändligt hav. De hade bränts bort, bytts ut. Först bränts bort sen bytts ut. Som för att utradera allt. Ingen skulle kunna se sin individuella karta bland mängden av kasserade fingertoppar. Ingen skulle kunna plocka upp en av alla dessa hudflagor och tänka ”det fanns en (människa) som hade denna karta på sin fingertopp. Som rörde en annan hud med denna fingertopp. Som präntade in detta mönster på en annan hud”.

Innan hade fingertopparna varit det som avslöjat oss men nu fanns det ingenting att avslöja längre. Och ändå; denna ständiga rädsla för just avslöjandet. Odefinierat som ett mörkt moln som sakta närmade sig över himlen. Ett malande malande ljud.

Vi var inte som alla andra och det var också allt vi var. Vi var den tomma mängden. En av alla miljontals kroppar-inte-som-andra. En av alla avvikelser.

Paret är den sista utposten. Den sista tomma reliken över det som en gång kallats mänsklighet. Det som var kvar av köttskalet när alla känslor tankar intryck hade flytt det. Ett symboliskt band mellan två, en kontakt. En grenkontakt. Kontakt mellan oss två men det kunde lika gärna ha varit någon annan. Hade jag sörjt om du lämnade mig? Troligen inte. Och jag sörjde detta faktum. Jag sörjde bristen på sorg.

Vi var maskiner.

Maskiner.

Jag vet inte hur jag ska förklara det men; vi var maskiner, vi var robotar, vi var datorer. Vi var effektiva snabba rena.

Del för del hade bytts ut mot metall och plast. Vi var perfektion. Och ändå; något som skaver. Just det. Det var perfektionen som sådan som skavde. Det var vårat själva vara som skavde vårt varande som perfekta. Ofelbara. Helt och hållet utan rynkor veck streck. Så jävla rena. Så äckligt jävla rena. Den typen av renhet som bara lockar till låga smutsiga scener.
Förstörelse.
Besudlande.

Nedsmutsande.

Vi ville besudla varandra. Allt vi vackrast ville var att besudla varandra. Smutsa ner denna rena rena rena obönhörligt olidligt rena yta med blod svett och tårar. Men jag svettades inte längre och jag grät inte och jag blödde inte för sådant sysslar en inte med som perfekt.

Det var; dödsdriften.

Hur smutsar en ner någonting så rent? Hur perverterar en det perfekta. Det är som ett vitt pappersark, en vet inte var en ska börja. Varje penndrag blir fel, och det kommer för evigt finnas kvar som det första penndraget. Det enda penndraget.

Och jag tog på din hud och jag tänkte vad är det här för hud. Vad är det här för hav. Vad är det här för smärtsamt mänskligt som jag rör vid som jag låter mina fingertoppar glida över. Vad är det här för ocean att drunkna i.

Var har jag lagt min kropp bara svara mig var har jag lagt den. Den var på det stora hela inte så bra men den har så att säga ett visst affektionsvärde, jag har ändå levt i den.

Och du svarade:
Jag vet inte riktigt baby men jag tror du kanske förstår att din kropp den byttes ut bit för bit mot plast och metall och jag tror kanske att det var så. Du blandades ut bland andra kroppar. Dina köttslamsor dina inälvor blandades bort. Inte ens du skulle känna igen dem längre. Du skulle inte känna igen det som en gång varit du men jag vet inte riktigt baby jag spekulerar bara här men du skulle kanske komma att tänka att du äcklades ja att du äcklades av att det där varit du en gång,
Och du svarade:
– Du skulle inte känna igen ditt eget hjärta och skulle du det skulle du äcklas av åsynen. Framförallt skulle du äcklas av att det levde. Du skulle äcklas av dess slag, denna tidens klocka mot döden. Du skulle äcklas av döden, för döden är livet.
Och du svarade:
Du skulle äcklas av att det levde men ändå där inne; längtan. Längtan efter något levande. En längtan så stark att du till slut skulle skjuta den ifrån dig med dina robotarmars fulla kraft. Livet alltså. Existensen alltså. Varat alltså.

Vi var; brist.
Vi var; förlust.
Vi var; för lust.

Vi var: ensamhet-för-två. En isoleringscell att dela. Ett desperat försök att hela. Ett ögonblick att vela. Ett ursinnigt kelande. Ett stilla stelnande.

– Baby rör vid min hud rör vid det enda mänskliga som finns kvar av mig innan även denna ska bytas ut.

Jag ville sluta andas men det gick inte. Sluta andas just för att jag förnekats din andning. Men lungorna gick på automat. Och även om en slutade så skulle det bara vara att koppla på igen, in igen. Jag tänkte ”kommer lungorna vara nästa att plockas bort, bytas ut mot nya robotlungor. Eller kanske kommer de rentav plockas bort helt. Eller kommer det vara mitt hjärta som fortfarande slår för dig. Eller kommer det vara mina revben som håller detta bankande hjärta instängt i bröstets korg, bur”.
Just det, bur. Så tänkte jag. Mitt bröst är en bur och mitt hjärta är en fågel som inte vet någonting annat än fångenskapen. En fågel rädd att flyga. Ett hjärta som bar en rädsla för att älska; att rädas att göra det en är ämnad att göra.

Den totala perfektionen är intet. Att inte finnas. Att inte leva. Total stillhet. Likgiltighet. Likgiltighet är motsatsen till allt som lever. Likgiltig; som ett hav (fast jag visste inte hur ett hav såg ut. Mitt språk var dött, stelnat, utan referenspunkter. Det fanns ingen nod jag kunde dra en linje till, ingen erfarenhet jag kunde knyta an till. De nya liknelserna var alltför brutala. Jag kunde inte använda dem. De handlade om; olika hårda kalla material, olika brutala kantiga former, olika obönhörliga stumma ytor. Kalla stumma hårda kalla brutala kantiga. Material som saknade återkoppling. Former som saknade redundans. Former som passade perfekt in i sina tilltänkta håligheter, helt utan tomrum. Material en kunde drunkna i, sjunka ner i, omslutas av. Som var fullständigt klara. Åh denna klarhet detta ljus som gör så förbannat ont. Inga toner kunde fortplanta sig i den, ingenting kunde resonera i den, resonera med den). Nå, ursäkta. Ett hav. Just det. Så var det. Det var som ett hav. Och bilden av havet är starkare än de bilder jag har av saker jag sett. Vad har jag sett? Vita väggar. Silverfärgade rör. Tomma stumma fönster. Speglar. Havet är mitt. Det är bara mitt. Jag har inte pratat med dig om havet. Jag ska inte prata med dig om havet. Aldrig ska jag prata med dig om havet. Det är för stort. För allvarligt. För äkta. Du har inte heller sett havet. Men jag är rädd för att ditt inre hav ska vara vackrare än mitt.

Vi var
Intet
Vi var
Ingenting
Våra kroppar var
Ingenting

Och jag sade:
Besudla mig baby för jag kan inte leva med denna rena kropp. Min hud bränner baby för den är så ren. Jag orkar inte med denna rena hud baby. Jag orkar inte denna blanka hårda yta som är mitt skinn.
Och du grät. Eller; du ville gråta men det kom inga tårar. Dina tårkanaler var bortplockade. Inte ersatta med något nytt.
Bara
borta.
Borta.
Slängda på
historiens soptipp. Arkiverade på ett museum över människans svaghet och brister. Begravda i en massagrav, sammanblandade med miljoner andra kroppar, täckta av andra kroppar. Så nära varandra men ändå så
ensamt.
Tanken på att även om din kropp ligger där bredvid mig så kommer den bara vara en i mängden av kroppar, även inför mig. Även min egen kropp kommer att vara en i mängden av kroppar, även det inför mig själv.

Min kropp. Jag äger min kropp. Jag får göra vad jag vill med den. Det är det som är smärtan; att få göra vad en vill med sin kropp och så göra; detta. Varför är detta vad jag gör med min kropp? Jag skulle kunna göra allt, vad som helst. Och just för att jag är fri att fånga allt så låter jag handen hänga lamt utmed sidan. Just för att jag är fri att beröra din hud så låter jag bli. Just för att jag vet att om jag gör det finns ingen annan förklaring än denna;
Jag vill.
Jag
vill.

Och jag sade:
– Jag längtar till att även min själv byts ut så jag slipper veta att jag är utbytt.
Och jag sade:
– Jag längtar tills mina läppar aldrig nuddat dina.
Och jag sade:
– Om du inte kan besudla mig baby då vill jag att du aldrig någonsin ska ha lagt din hand på mig.

4 kommentarer till Ensamhet-för-två

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv