Ett ganska rörigt inlägg om postkolonialism.

Intressant skrivet av Lena Andersson om postkolonialism, som är en samhällsvetenskaplig inriktning om studerar kolonialismens nutida effekter. Som jag förstår det kritiserar hon det när det kommer från människor som också har ett övrigt strukturperspektiv på samhället, till exempel feminism. Jag håller generellt med om kritiken med att perspektivet ibland kan dras alltför långt, bli en fråga om långsökta teorier och förtryck snarare än en fråga om verkligt förtryck och hur man ska frigöra sig från det. Lena Andersson tar som exempel hur man ibland inom denna tanketradition ser på förtryck riktat mot österländska kvinnor kontra västerländska kvinnor, där man i det första fallet är pigg på att påpeka att man inte ska överföra västerländska normer på andra samhällen, agera moraliska ryttare eller komma där och komma med uppdraget att ”rädda världen” från något slag idémässigt mörker medan man i det andra fallet gärna analyserar det patriarkala förtrycket ner in i minsta detalj.

Jag kan tycka att oviljan att erkänna objektiva moraliska värden är olycklig. Jag tror på objektiva värden såtillvida att jag ser förtryck som fel, oavsett vem som drabbas av det och hur det går till. Jag tycker inte att till exempel mord, misshandel eller könsstympning någonsin kan bli något berättigat, oavsett kulturell kontext. Jag anser inte heller att det någonsin kan vara rätt att som samhälle hålla människor i prekära livssituationer; utan mat, bostad, möjlighet att komma någonvart i livet och så vidare om det finns reella möjligheter att undvika det. Jag är inte fullt på det klara med exakt hur en allmänt giltig moral skulle kunna se ut, men jag tycker absolut att man kan säga att det finns saker som är mer eller mindre bra eller moraliska utan att det ska ses som någon slags förlängning av kolonialismen.

Däremot så tycker jag inte att det finns några konstigheter i att man är försiktig med att analysera och definiera andra förtryck eftersom det faktiskt lätt får en ganska obehaglig ton av moraliskt översitteri. Ett stort problem är också att främlingsfientliga röster kapar till exempel feministisk terminologi för att framställa Islam i dålig dager. Det intressanta här är att dessa teorier om maktstrukturer anses fullt dugliga när de används för att kritisera andra, men inte för att kritisera det egna samhället, alltså motsatsen till vad Lena Andersson anklagar postkolonialismen för.

Ja, jag tycker att man ska kunna kritisera även Islam som religion och kultur utan att ses som kolonialistisk i sitt idébygge, men risken är tyvärr stor att man fastnar i något slags evigt skuldbeläggande av andra kulturer och religioner istället för att göra upp med sin egen. Risken är stor att man istället för att frigöra en grupp från förtryck förtrycker en gång till, vilket jag ofta upplever är fallet i till exempel slöjdebatten.

Det finns bra och dåliga sätt att hjälpa till exempel kvinnor i samhällen olika vårt eget från patriarkala förtryck. Jag tror inte att det är en framkomlig väg att samma personer gör såsom de gör på hemmaplan, bryta sönder allting i minsta lilla beståndsdel och syna strukturerna noga noga. Jag tror att det kräver att man befinner sig i kulturen för att kunna göra det, helt enkelt för att sådant inte kan analyseras på samma sätt utifrån. Man måste vara inne i det, helt enkelt.

Med detta inte sagt att vi inte ska ta ställning emot kvinnoförtryck i andra kulturer, det ska vi absolut. Men vi ska inte göra det genom att analysera åt dem, utan snarare genom att ge dem medel för att själva kunna genomföra analys och föra sin kamp. Om man gör det förra blir det nämligen att knäppa dem på näsan och överföra våra egna idéer om vilket uttryck patriarkatet tar sig och hur det ska bekämpas. Sådant måste ju vara annorlunda beroende på kulturell kontext. Det är en stor skillnad på olika sorters stöd. Det första är att gå in med sina egna färdiga analyser, uppfattningar och värderingar och före dem på andra. Det andra är att utifrån ett visst ramverk, som till exempel bekämpandet av patriarkala strukturer, bistå med hjälp ekonomiskt och kunskapsmässigt utan att för den sakens skull gå in och ta över. Jämför med att på eget initiativ gå in i ett land i förevändningen att införa demokrati, som i Irak, och på att bistå med militärt stöd i ett uppror som från början skapats av och definierats av folket, som insatserna under arabiska våren. En frigörelse från förtryck kan aldrig göras helt och hållet av någon annan ty då kommer analys, metoder och så vidare oundvikligen att bli missriktade. Det måste alltid komma primärt från de förtryckta själva, även om man såklart ska hjälpa till så mycket som möjligt.

2 reaktioner till “Ett ganska rörigt inlägg om postkolonialism.”

  1. Tycker du fångade mycket av det viktiga när det handlar om postkolonialism. Det är en hårfin gräns mellan att ge någon metoder att själva analysera och bryta sig loss, och att säga att de bör göra det. Om du förstår vad jag menar.

    Skrev en intressant b-uppsats förra terminen om läroböcker utifrån ett postkolonialistiskt perspektiv, och det var ganska nedslående hur pass mycket väst fortfarande ser sig som världens frälsare.

    1. Ja, kan tänka mig att det verkligen lever kvar där. Undervisningen i historia till exempel är ju extremt eurocentrerad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *