Genus.

Något som har diskuterats intensivt i bloggvärlden sista tiden är genus. Amanda Schulman har skrivit om genusförskolor, Calle Schulman har kallat UnderbaraClara fåntratt för att hon inte avslöjade könet på sitt barn direkt och Lady Dahmer har försvarat genuspedagogiken ihärdigt.

Vad är egentligen genus? Tänk dig att det finns två olika slags könstillhörighet hos en person: den fysiska och den sociala. Den fysiska könstillhörigheten är för det mesta uppenbar, merparten har kroppar som är antingen kvinnliga eller manliga. Med vårt fysiska kön kommer också vissa egenskaper. Män har i allmänhet lätt för att bygga muskler och utvecklar i regel inte bröst, kvinnor bygger generellt fettlager kring höfterna och bysten och utvecklar i regel inte någon ordentlig skäggväxt. Det finns såklart massa undantag från detta, men det är ändå generella riktlinjer man kan sätta upp rörande de olika könens yttre skillnader.

Genus är den sociala könstillhörigheten, könsbundna drag som inte har med biologiska förutsättningar att göra. Ett exempel är att flickor ofta har rosa kläder och pojkar ofta har blå. Det finns inget i vår biologi som säger att det måste vara så men det tas ofta för självklart.

Inom genusvetenskap försöker man ta reda på vilka skillnader mellan könen som beror på samhällets förväntningar och roller snarare än biologi och hur dessa uppkommit. I genuspedagogiken applicerar man detta genom att behandla flickor och pojkar lika så att deras personligheter inte ska färgas av de förställningar samhället har på dem utifrån deras kön. Målet med detta är att bryta ner de social könen.

Varför vill man bryta ner de sociala könen? Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor få vara flickor? Detta är vanliga invändningar mot genus. Calle Schulman går så långt som att säga att det är skillnaden mellan könen som gör livet värt att leva” medan andra intar en mer modest hållning och säger att de inte har uppfostrat sina barn till att bete sig på ett könsstereotypt sätt, utan att det har varit deras eget val.

Det är inget problem i sig att en flicka har en rosa klänning och en pojke blå byxor. Problemet uppstår när en pojke hellre vill dansa balett än att boxas men inte vågar för att han kan bli retad i skolan. När en kvinna känner sig tvungen att raka sig under armarna för att hon blir kallad äcklig annars. Många som praktiserar genus menar att om människor hade mindre förväntningar på sig utifrån sitt kön så skulle de kunna bli mer fria att utveckla andra egenskaper. Egenskaper som man har men som man inte vågar släppa fram på grund av att dem inte passar in i ens könsroll.

Visst kan man luta sig tillbaka och säga att allt det där handlar om fria val, att man såklart får strunta i att raka sig under armarna om man vill, att könet inte är viktigt och att killar såklart får dansa balett. Men om det verkligen var så att kvinnor får strunta i rakningen varför är det då så otroligt upprörande när en kvinna visar sig håriga armhåla? Om könet inte spelade roll varför är det så viktigt att få veta könet på någons barn i det absolut första inlägget som skrivs om det. Om det nu är okej med killar som ägnar sig åt stereotypt kvinnliga aktiviteter, hur kommer det sig då att orden ”fjolla” eller ”bög” så ofta används som skällsord mot killar som gör det. Det är något jag tycker att alla som är skeptiska mot genusforskning och -pedagogik ska fråga sig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *