Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Feminismen behöver inte män.

Igår skrev jag på twitter att män inte behövs inom feminismen, vilket av vissa tolkades som att män inte får vara feminister. Det jag menar är inte att det inte är bra om män är feminister, men att feminismen måste handla om och bestå av kvinnor först och främst. Vi klarar oss bra utan män, och ska således inte anstränga oss för att locka män till feminismen.

Vissa män vill ha en plats inom feminismen. De vill liksom inta bara gå på demonstrationer, stötta feminismens agenda och så vidare utan de vill själva vara tongivande, och de vill att de ska ha en plats inom feminismen som män. De vill att feminismen ska fokusera mer på deras intressen. Detta är inget konstigt, det är så patriarkatet fungerar. Män förväntar sig alltid att saker ska utgå från dem, att deras perspektiv ska råda. Men hur är det meningen att en ska kunna kämpa emot patriarkatet om en släpper in det patriarkala manliga tolkningsföreträdet inom feminismen?

Vissa menar att vi borde står enade, män och kvinnor sida vid sida, i kampen mot patriarkatet. Men grejen är att vi inte är enade, vi har aldrig varit enade. Vi lever i ett patriarkalt samhälle, ett samhälle där manlig tolkningsföreträde ständigt råder, där män ständigt får sätta agendan, och för att kämpa emot det måste kvinnlig tolkningsföreträde råda inom feminismen. Annars kommer vi aldrig att komma någonstans.

Om vi tror att män behövs inom feminismen kommer vi att anpassa feminismen efter män. Men vi behöver inga män. Vi kan föra kampen på egen hand.

När män engagerar sig i feminismen ska de göra det på våra villkor, inte försöka omforma feminismen så den passar dem själva. Det är vi som ställer kraven här, sätter agenda. Som man får en helt enkelt stå ut med det, eller dra.

Jag förstår inte att detta inte är en fullkomlig självklarhet för alla feminister. Jag undrar verkligen hur människor som tycker att feminismen måste locka till sig män tänker sig att vi någonsin ska bli fria från patriarkatet om vi inte ens kan bli kvitt det manliga inflytandet i kampen emot det.

13 kommentarer till Feminismen behöver inte män.

  • Egon A skriver:

    Kommer inte detta leda till att det finns två sidor som tävlar om vem som har ”tolkningsföreträde”? Du förespråkar att feminister skall tolka och tycka som de vill, patriarkatet har ju redan ett du pratar om. Varför inte istället samarbeta med en samling av de bästa argumenten ?

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Feminismen är ju en samling av de bästa argumenten på området såaetteh….

      • Egon A skriver:

        😀 det är vad du tycker men min poäng var att om flera grupperingar vill hävda tolkningsföreträde så kommer man inte någon vart utan.

  • Stina skriver:

    Varför skulle vi anpassa feminismen efter män om vi tror att de behövs? Handlar det inte om att båda könen ska ha samma rättigheter? Att bla egenskaper och arbeten ska neutraliseras och inte kopplas till ett kön? Så, mao, det är väl jättebra att vi engagerar och får in fler män till feminismen eftersom det är en samling av de bästa argumenten. Behövs och behövs, vad vill du, att vi tjejer ska kriga för våra rättigheter när vi istället kan få med oss männen på vårt tåg. Det känns mer som att du vill sitta i din lilla grotta med alla oss tjejer och kämpa mot männen istället för att gå tillsammans med dem och återigen, på våra (feminismens) villkor – som är för båda könens bästa, eller?

    • Lo skriver:

      Jag tror att poängen snarare är att vi inte ska hålla på och dalta med män som egentligen inte är intresserade av feminism och jämställdhet för att få med dem på tåget i någon tro att vi inte klarar oss utan dem. Givetvis är det BRA ju fler som tar till sig feministiska åsikter, män såväl som kvinnor. Men om män inte vill ta till sig detta utan att få glass och tårta för besväret samt löften om att de tjänar lika mycket på jämställdheten som kvinnor så finns det inget som säger att vi inte klarar oss lika bra (om inte bättre) utan dem i den feministiska kampen.

      Risken är att feminismen vattnas ut och blir menlös om vi måste anpassa den så att alla kränkta vita män vill komma med på tåget. Om vi tror att männen är ett måste i kampen.

  • peachbeast skriver:

    Förstår vad du menar och håller faktiskt med dig
    Hade nog inte gjort det tidigare innan jag läst hundrafemtielva feministiska synvinklar. Det blir ju lika konstigt att de är med och styr och ställer som att jag skulle kräva medlemsrätt i en stödgrupp för människor som råkat ut för rasism i sverige. Jag har inget där att göra och det kanske tom är obehagligt för en del om jag skulle vara där eftersom jag är vit och priviligerad. Jag tillhör liksom gruppen som behandlat dem illa.
    Istället kan jag bidra med pengar om möjligt, tänka på hur jag bemöter folk, lära mina barn att bemöta folk på ett vettigt sätt, engagera mig politiskt för att förhindra att sd och liknande får mer inflytande osv, osv.

    Och ärligt talat – om någon man blir sur över detta och tycker att ”om ni nu klarar er så bra utan oss tänker jag inte jobba för feminism längre!” så är det lika bra att hen drar för hen göräändå ingen nytta.

  • Anton Carlson skriver:

    Hur ska du få män att bete sig på ett speciellt sätt mot kvinnor (anti-patriarkaliskt) om feminismen inte behöver män. Om männens makt /beteende är problemet borde väl det viktigaste vara att få sig med männen i sin ideologi.

    • Ludvig Boman skriver:

      Jojo, för att feminismen ska ”segra” (dvs. för att vi ska uppnå ett post-feministiskt samhälle) behövs att så många människor oavsett kön som möjligt tar till sig feminismen, så att feministiska analyser blir intellektuellt allmängods, på samma sätt som andra demokratiska principer är (mer eller mindre) självklara för oss idag. Jag tror att det Fanny menar är att feminismen som tankeströmning inte behöver mäns perspektiv och deltagande för att fungera. Tänk till exempel på medborgarrättsrörelsen i USA. Visst hade den aldrig kunnat komma så långt som den gjorde om inte människor av alla hudfärger hade deltagit i marscherna och mötena. Men vita amerikaner som kom in i rörelsen och krävde att deras perspektiv skulle forma dess idéer, att deras upplevelse av problemet skulle vara tongivande, hade i det läget snarare stjälpt än hjälpt rörelsen.

      (Eller förstår jag dig rätt nu, Fanny? Vill inte lägga ord i munnen på dig (särskilt med tanke på ämnet och mitt sociala kön…).)

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Du förstår mig helt rätt. Det är klart det är nödvändigt att en är många, men inte på bekostnad av analysen.

  • Ludvig Boman skriver:

    En fråga: hur förhåller du dig till trans- och intergenderpersoner i de här sammanhangen? Det finns ju en viss risk att feminismen upplevs som en rörelse endast för cis-kvinnor när en endast pratar om män och kvinnor i maktsammanhang. Jag har börjat prova att prata om män och icke-män, alltså förtydliga att det är just manligheten som ger maktpositionen över de som inte är män. Men detta riskerar kanske å andra sidan att urvattna/osynliggöra kvinnokampen. Vad tycker du?

    / Grubblande intergenderperson (med manlig maktposition)

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Skrivit lite om detta här: http://www.arsinoe.se/om-radikalfeminism-och-transpersoner/

      Det är klart att det måste finnas rum även för andra som upplever patriarkalt förtryck till exempel i och med att de inte är fria att forma sin identitet. Däremot tycker jag att just kvinnoförtrycket är det centrala förtrycket i patriarkatet, alltså det förtryck som ger upphov till förtrycket av personer som går utanför könsrollerna. Tyvärr skriver jag lite om dessa frågor, något jag har tänkt att jag ska ta tag i. Jag har intresserat mig väldigt mycket för radikalfeminism på sista tiden, ett perspektiv som jag inte anser behöver utesluta transpersoner men som inte sätter dessa problem i fokus på samma sätt som inom t.ex. queerfeminism.

Lämna ett svar till peachbeast Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv