Feministisk kamp är tätt sammanvävd med antirasistisk kamp.

Jag fick en kommentar/fråga om termen systraskap, och hur den kan vara problematisk:

Finns det inte risk att det blir generaliserande att tala om systraskap? Jag tänker på postkolonial kritik (tex Mohanty) av ”det universella systraskapet” – att en skulle ha liknande erfarenheter av förtryck bara för att en tillhör ”samma kön”. Att det osynliggör komplexitet och förutsätter att det finns en gemenskap som kvinna som alla kvinnor förväntas kunna känna, även om det i själva verket är andra kvinnor som är deras värsta förtryckare. Kan man ens tala om en gemenskap baserad endast på kön?

Jag tycker detta är en viktig infallsvinkel. För mig så handlar systraskap inte nödvändigtvis om att vi har samma erfarenheter, kvinnor har väldigt olika erfarenheter beroende på en massa olika faktorer. Däremot menar jag att alla kvinnor utsätts för patriarkalt förtryck på något vis. Detta förtryck kan se väldigt olika ut beroende på vilken position en har som kvinna.

Jag såg Marie Antoinette för några veckor sedan och tänkte lite på det här. Även om det är en kvinna som med dåtidens mått mätt hade det ungefär så privilegierat som det är möjligt, så blev hon fortfarande förtryckt som kvinna, framförallt i det att hon giftes bort som en del i en politisk allians och hade en enormt stor press på sig att föda barn, att det ansågs vara hennes ansvar och så vidare. I detta kunde jag känna solidaritet med henne, även om jag såklart inte sympatiserar med eller relaterar till hennes övriga liv.

Problemet är att många feminister tänker sig att patriarkalt förtryck ser likadant ut för alla kvinnor; att bara för att en förtrycks på samma grunder (de könsliga), så upplevs det också på samma sätt.

Jag tänker till exempel på barnafödande. Jag menar att kontrollen över den reproduktiva förmågan är central i patriarkatet, men detta innebär inte nödvändigtvis att den kontrollen upplevs likadant av alla kvinnor. Utifrån min position så upplever jag en stark ideologisk press på att skaffa barn, för andra kvinnor kan det vara motsatsen, att de inte anses vara lämpliga att skaffa barn eller att de inte får skaffa barn och vara föräldrar på det sätt de önskar (mer om detta här). Detta innebär inte att pressen jag upplever blir mindre sann, mindre en del av kvinnoförtrycket eller mindre värd att kämpa emot, men det innebär att jag inte kan utgå ifrån att alla kvinnor har samma upplevelser på detta område eller kan använda sig av samma kampstrategier. För mig är det en kampstrategi att barnfödarstrejka, för någon annan kanske det är en kampstrategi att föda barn fast det inte anses lämpligt. Men oavsett vilken livssituation en har så är reproduktionen en viktig feministisk fråga.

Jag tror att en kan tala om en gemenskap baserad på kön, men för att kunna nå denna gemenskap så måste vi också se och ta tag i det som skiljer våra positioner åt. Därför är det till exempel väldigt viktigt att inom feministiska rörelser diskutera rasism, heteronormativitet och cisnormativitet, för att i högre grad kunna inkludera alla kvinnor.

För mig är en viktig del i praktiserandet av systraskap att kunna se dessa skillnader i situation, för att bättre förstå hur patriarkatet drabbar alla kvinnor. För att kunna se det som binder oss samman måste vi också se skillnaderna, inte bara applicera en normativ mall på hur alla kvinnor har det. Därför är feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp, och bland annat därför är initiativ som Rummet så viktiga, för att vi ska kunna förstå hur allt detta hänger samman och kunna bli effektivare i våra metoder och inkludera alla. Läs till exempel Adoris fantastiska text om hur förtryckande strukturer samverkar.

5 reaktioner till “Feministisk kamp är tätt sammanvävd med antirasistisk kamp.”

  1. Väl skriven artikel!
    Känner själv ofta att valet att inte skaffa barn ses som ett stadie; ett tillfälligt beslut, som många verkar tro är något jag så småningom kommer ’växa ur’ och plötsligt vilja bilda familj inkl minst ett barn. Själv har jag inga politiska motiv till varför jag inte skaffar barn, men bemötandet jag får (från främst kvinnor) är att det tas för givet att snart så kommer min hjärna komma på rätt köl, vänta bara! Att jag känner mig själv relativt väl, aldrig känt att jag vill ha barn, har lämnat relationer pga att partnerna absolut ville ha barn osv viftas bort som struntprat.

    Att se på feminism i ett större, inkluderande perspektiv, är för mig en självklarhet. Vi må alla vara individer, med olika livssituationer och erfarenheter, men då förtryck drabbar kvinnor just för att vi är kvinnor, är mina högst personliga slutsatser att ja, systerskap är betydelsefullt för ingen kvinnas personliga kamp är mindre betydelsefull eller viktig än en annan kvinnas kamp. Patriarkatet förtrycker, förminskar och sållar bort de kvinnor som inte är som de vill, vilket drabbar alla kvinnor. Att hålla ihop är nödvändigt för att inte tappa fokus på ett långsiktigt mål om en rättvisare värld för alla.

  2. Jag ser en analogi till grejen med barnbidrag. Jag har ofta hört folk säga att ”men varför ska barnbidraget vara likadant för alla, den som är rik behöver inte barnbidrag osv”. Men grejen med barnbidraget är inte att göra någonting mot klassklyftorna, utan det är ett erkännande av att föräldraskap kostar och att skaffa barn är att skaffa en kostnad som ens barnfria jämlikar inte har. Det handlar alltså att jämna ut den ekonomiska skillnaden mellan den som har barn och den som inte har det, *inom samma ekonomiska klass*.

    Det här är samma grej. Även om Marie Antoinette var privilegierad i termer av klass så var hon ändå av lägre rang än alla män av samma klass.

    Jag är privilegierad som vit medelklasskvinna, boende i Sverige och med av svensk härstamning med ett tekniskt jobb. Ändå satt jag igår och i förrgår och följde #thatwoman på twitter och nickade igenkännande gång på gång. Samma sak, typ.

  3. Har själv sedan barndomen varit av åsikten att jag inte vill leva i tvåsamhet eller ha biologiska barn (tänkte mig ev att ta hand om barn som redan fanns och behövde det).
    Och jag ser fortfarande det som ett absolut ideal. Din blogg har fått mig att förstå mer varför jag känt så. Ända fram tills jag var 20 år och ändå valde att inleda en relation som jag lever i än i dag( 24 år gammal nu (uppskattar att läsa dina texter om relationer mycket, de har fått mig att inse mycket om varför jag har känt vissa saker i relationen)). Jag tror jag tänkte att jag gör ett undantag för personen, för hen är så fantastisk. Och nu har vi nu ett snart treårigt barn ihop. Det gick snabbt fram.

    Nu försöker jag tänka att jag skall ge mitt barn så mycket som möjligt av sånt som jag finner viktigt; feminism, veganism/vegetarianism, ickekonsumtion, miljöfrågor, naturmedicin osv osv… Detta för att kunna se någon mening i att ha fött ett barn till den här världen som den ser ut nu. Jag kan känna stor hopplöshet av tanken att hur mycket vi än ger hen hemifrån så kommer det inte kunna överrösta det som pågår ”därute”. Hur mycket vi än försöker ”rusta” hen.

    Tack Fanny för din blogg. Den är viktig.

    Kram Marie

  4. Jag har inte så mycket vettigt att säga mer än att kyriarki och intersektionalitet har öppnat mina ögon för hur allt hänger ihop. Mycket intressant och förstår man förtryck bättre så förstår man feminism bättre 🙂

Lämna ett svar till Petra H Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *