Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Föreläsning: hur förtrycker alla män alla kvinnor och vad kan vi göra åt det

Detta är första utkastet till den föreläsning om feministisk historia, radikalfeminism och lesbisk feminism jag ibland håller. Den handlar i kort om hur alla män förtrycker alla kvinnor och vad vi kan göra åt det.

Just nu pågår det mycket diskussioner om vilka andra ideologiska perspektiv som feminism är förenlig med. Många frågar sig var F! står i ekonomiska frågor, folkpartiet har ”feminism utan socialism” som en slogan i valet och så vidare. Jag kommer argumentera för att en strävan efter att krossa patriarkatet inte är förenlig med ett liberalt perspektiv, och försöka formulera en idé om hur vi istället kan angripa frågan.

Först och främst måste vi fråga oss vad en ideologi är. Jag brukar tänka att en ideologi kan delas upp i två olika delar. Den första är verklighetsbeskrivningen; hur tänker en sig att verkligheten ser ut. Den andra är målet, vad vi vill med samhället. Ofta säger vi att en feminist är någon som vill att könen ska vara jämlika, men det är inte hela sanningen. För att kunna kalla sig feminist så bör en också tycka att vi lever i ett samhälle där kvinnor är strukturellt underordnade. Detta tycker de flesta som kallar sig feminister. Frågan sedan är hur vi anser att denna strukturella underordning ser ut. Detta är ingen obetydlig fråga, utan avgör i förlängningen vilka metoder vi använder för att bryta den.

Ofta ses feminism som ett tillägg till en grundläggande ekonomisk politik. Samhället ska vara organiserat på ett visst sätt, och sedan ska kvinnor och män ha samma möjligheter i detta samhälle. Ungefär som om det inte spelade någon roll för könsmaktsrelationerna hur samhället i övrigt är utformat. Jag menar att detta är ett liberalfeministiskt synsätt; det patriarkala förtrycket beskrivs i termer av ”fördomar” och ”diskriminering” eller kanske ”rester från tidigare”, något som för tankarna till att det skulle vara ytliga företeelser som skulle kunna motverkar med utbildning eller att kvinnor lär sig att ”ta för sig”.

Så vad beror detta synsätt på? Min teori är att det har sin grund i att en inom liberalismen anser samhället vara uppdelat i olika ”sfärer”; den offentliga där det politiska livet sker, den ekonomiska och den privata. Målet i liberalfeminismen är att kvinnor ska ha samma formella rättigheter som män i den offentliga sfären, det vill säga rätt till alla yrken, alla utbildningar och så vidare. Ibland kan det även ställas krav på lika utfall i någon mån, alltså representation. Men det finns inget intresse att se särskilt mycket närmare på vad som sker i den privata sfären. Det som hamnar i den offentliga sfären är det som anses vara politiskt, alltså det som vi kan påverka genom politiska beslut inom rådande system. Var gränsen går är absolut ingen självklarhet, men den grundläggande idén är ändå att det finns saker och ting som människor gör som inte kan eller bör påverkas politiskt.

Jag menar att patriarkatet måste ses som ett politiskt system, även de delarna som tar sig uttryck i den privata sfären. Alla system som handlar om makt, om överordning och underordning, är politiska. En av de främsta patriarkala strategierna är just att få det patriarkala förtrycket att framstå som opolitiskt.

Radikalfeminismen började fokusera på dessa frågor på 70-talet. Radikalfeministerna lyfte fram det sexuella förtrycket, alltså förtrycket av kvinnor som könsvarelser. Radikalfeministerna menade att det finns en grundläggande struktur som bygger på mäns förtryck och exploatering av kvinnor som inte är en fråga om ”diskriminering” eller liknande inom det rådande systemet, utan som utgör ett relativt fristående system. Mycket kan sägas om radikalfeminismens teorier och praktiker, men jag tror att det är viktigt att vi tar fasta på den radikalfeministiska idén att patrirkatet utgör ett grundläggande, politiskt system som bygger på mäns förtyck och utsugning av kvinnor som kvinnor.

Vad är då poängen med att kolla på den privata sfären? I den privata sfären så äger mycket av det patriarkala förtrycket rum, bland annat så reproduceras många normer kring kön där och mäns våld äger ofta rum i hemmet. Liberalfeminister brukar i viss mån tycka att detta är relevanta politiska frågor, till exempel kan de ställa krav på att misshandel i hemmet ska tas mer på allvar eller att våldtäktslagstiftningen ska skärpas. Detta är såklart relevant, men för att angripa patriarkatet tror jag även att vi måste se på det förtryck som sker på grund av frivillig underkastelse, nämligen den patriarkala utsugningen§. Inom ramarna för den privata sfären sker reproduktionen. Reproduktionen är alltså dels reproduktionen av själva livet. Detta innebär inte bara barnafödande och -fostrande, utan också den omsorg som vi ger till varandra för att orka med arbetslivet. Utan denna omsorg, som är en del av den praktik vi kallar kärlek, så skulle människor inte orka med sina liv.

Hur ser då denna struktur ut? En brukar tala om något som kallas obligatorisk heterosexualitet eller den heterosexuell matrisen. Detta innebär att människor i det här samhället delas in i kvinnor och män, två grupper som antas vara ömsesidigt uteslutande och kompletterande. Denna uppdelnings antas vara ett allmängiltigt och relevant sätt att beskriva människors genus och sexualitet. Sedan förväntas det att kvinnor och män ska bilda så kallade par, som ska vara den minsta enheten i samhället. Dessa par ska sedan bilda ”familj” och så vidare. Detta syns inte bara i vilka normer och ideal vi har utan även i juridiken, samhällsplaneringen och så vidare. Till exempel byggs bostäder i hög grad för just par och/eller familjer, det anses självklart att den som har gett upphov till ett barn biologiskt också är den som ska ta hand om det och så vidare, det var inte alls länge sedan samkönade par fick samma juridiska villkor som heterosexuella par och så vidare. Det finns även en stark norm om just tvåsamhet, det vill säga att de som har en tvåsam kärleksrelation och även väljer att leva sina liv tillsammans åtnjuter vissa juridiska rättigheter och har skyldigheter gentemot varandra som inte till exempel vänner har. Det finns helt enkelt ett färdigt kit som en förväntas organisera sitt liv efter om en önskar ingå i kärleksrelationer eller skaffa barn.

Nu tänkte jag ta upp den kritik som har riktats mot dessa idéer. En av liberalfeminismens största kritik av radikalfeministiska perspektiv är att radikalfeminister inte tycker att kvinnor kan välja själva. Jag tror att en kan göra en åtskillnad på fria val och medvetna val. I detta samhälle väljer vi till viss del saker och ting själva, men för att få tillgång till vissa saker så måste vi ofta underkasta oss patriarkala normer. Vi kan i viss mån göra val, men vi kan inte avgöra inom vilken kontext dessa val sker eller ha full kontroll över de konsekvenser valen får. För att få tillgång till olika fördelar i patriarkatet, till exempel social bekräftelse, trygghet, känsla av sammanhang och mening, måste vi underkasta oss patriarkala relationsformer. Vi måste ingå i relationer där vi blir utsugna. Vi kan välja, och det gör också många, att inte ingå i dessa relationer, men det är på bekostnad av något; att ingå i det etablerade samhället. Om vi väljer att inte ingå i sådana relationer kommer vi få kritiska frågor, bli uteslutna ur vissa sammanhang, känna oss utanför när andra pratar om sina normativa liv.

Vi lär oss att det är i den vi får tillgång till saker vi behöver; närhet, trygghet, bekräftande av oss själva som individer. I viss mån är det också så; att hitta dessa saker utanför den heteromonogama relationen är svårare, det är inte så vårt samhälle är uppbyggt. Vårt samhälle bygger kring att vi ska få dessa behov tillgodosedda primärt i de heteromonogama relationerna. Det är till exempel inte helt ovanligt att människor vittnar om att de blivit uteslutna från gemenskapen när de skilt sig, eller att de inte haft någon att prata med när deras vänner skaffat barn och de själva inte gjort det.

Dessa normer skapar en situation där faktiska män kan få makt över faktiska kvinnor och barn inom relationer och familjer. För att få tillgång till det vi vill ha så måste vi underkasta oss dessa normer, och faktiska kvinnor måste underkasta sig faktiska män, gå med på att leva i en relationsform som i majoriteten av alla fall är förtryckande, begränsande och utsugande. Detta innebär inte att en inte också kan åtnjuta fördelar av att göra detta, men själva spelplanen är patriarkalt riggad.

Hur vi organiserar vårt kärleksliv, vår omsorg om varandra, vår reproduktion, är centralt för hur samhället formas och fortlever. Patriarkatet är således inte en fråga om att kvinnor ”diskrimineras” på lösa grunder, utan är ett grundläggande maktförhållande som bär detta samhälle och som går igenom i alla människors liv. Patriarkatet syns inte bara när någon blir slagen i hemmet, utan det finns även i de lustfyllda delarna av våra relationer.

Utan patriarkala reproduktionsförhållanden och allt det gratisarbete som kvinnor utför skulle samhället inte kunna se ut som det gör idag. Den patriarkala exploateringen är en grundläggande materiell förutsättning för detta samhälle. Denna utsugning får sedan en rad effekter, som till exempel att kvinnor får lägre löner eller sämre tillgång till olika maktpositioner i samhället, men själva grunden för detta ligger enligt mig inte i ”fördomar” eller ”diskriminering” som flyger omkring löst i luften utan mål och mening, utan det handlar om att kvinnor konsekvent tvings ge mer av sig själva i relationer, och därmed får mindre över till sig själva.

Därför måste vi som feminister börja ta denna fråga på allvar och se över möjligheterna till att de som är förtryckta i patriarkatet kan organisera sig som klass, det vill säga som en gruppering som har en given del i produktionen, i det här fallet reproduktionen. Precis som arbetare kan organisera sig och har organiserat sig i egenskap av arbetare, så kan vi också organisera oss i egenskap av uppbärare i reproduktionen. Vi kan säga; att vi vägrar att delta i reproduktionen på de villkor som erbjuds. Att vi vägrar ta hand om män och peppa deras ego, att vi vägrar ge kärlek om det innebär underkastelse, att vi vägrar föda barn om det innebär att vi blir mer beroende av en man eller att vi får sämre ekonomiska förhållanden.

Idéer om att förtryckta i patriarkatet skulle kunna organisera sig som klass brukar ofta bli bortviftade med att det är något som aldrig har skett, och således inte heller något som kommer att ske. Jag menar att vi kan se många av de framsteg som skett i fråga om till exempel barnomsorg och familjepolitik i ljuset av detta; när det har förts kollektiv kamp har vi kunnat driva igenom till exempel offentlig barnomsorg, eller bättre villkor inom äktenskapet. Det har kanske inte alltid varit så uttalat, men det handlar ändå om att kvinnor har börjat kunna ställa och också ställt högre krav på förhållandena inom relationer och i hemmet.

En av klasskampens förutsättningar har alltid varit att se sig som en maktfaktor, alltså att peka på att en faktiskt fyller en ovärderlig roll i samhällsbygget och att hota med att inte bidra om en inte får tillgång till en större bit av samhällets goda. Här menar jag att feminismen ofta har ett problem i att vi ofta ser oss själva som enbart förtryckta. När vi gör det blir ropen på förändring tomma, för vi har ingenting att luta oss mot. Om vi istället ser till den makt vi faktiskt har som kollektiv, till allt det arbete vi faktiskt utför som samhället aldrig skulle klara sig utan, så har vi helt plötsligt en annan position att ställa krav ifrån.

Det finns också kritik mot denna idé som bygger på att skillnaderna i förtrycket vi utsätts för är större än likheterna. Jag tycker att en kan se att vi drabbas av samma struktur utan att för den sakens skull tänka att individens upplevelse skulle se likadan ut i praktiken. Det finns mycket som skiljer oss åt, men vi är alla underkastade detta system även om vi underkastar oss eller ställer oss utanför. Jag tror att vi måste söka efter praktiker för att förena vår kamp som ska bygga på erkännandet av dessa olikheter i våra positioner som förtryckta.

Feminismen kan alltså inte vara ett tillägg till en grundläggande ekonomisk politik, utan måste ses som en fråga om en grundläggande struktur i samhället. Vi kan inte skrapa på ytan, ifrågasätta ”normer” och ”diskriminering”, utan att försöka se det exploateringsförhållande som gömmer sig där bakom. Det patriarkala förtrycket är ingen slump, som det ofta framställs som av framförallt liberalfeminister, utan är en grundläggande maktstruktur. Jag menar att vi måste ha denna förståelse av patriarkatet och de många former av förtryck som äger rum inom dess ramar för att kunna angripa det i grunden. Detta innebär inte att det bara skulle kunna finnas en metod för kamp, men däremot att det är viktigt att fundera på hur saker och ting hänger samman när vi formulerar våra krav och strategier.

För att kunna nå ett samhälle bortom patriarkatet så måste vi inte bara sträva efter jämställdhet i det offentliga livet, utan även ifrågasätta själva kärleken och könsrelationerna, hur människor skapas till kvinnor och män och hur vi sedan organiserar våra relationer mellan varandra, och vad som sker i dessa relationer. Många säger att människor skaffar relationer, familjer och barn för att de vill, och det ligger säkert mycket sanning i detta. Den intressanta frågan är på vilka villkor detta sker. Vi kan, i alla fall formellt juridiskt, välja bort många av de relationer där förtrycket sker, men då väljer vi även bort andra saker.

Ofta när en lyfter fram dessa idéer så anklagas en för att vara egoistisk och kärlekslös, vilket som bekant är det absolut värsta en kvinna kan vara eftersom hela vårt värde ligger i att vi ska vara motsatsen; vårdande, omsorgsgivande, bekräftare av mäns ego, självuppoffrande och så vidare och så vidare. Det sägs också att många kvinnor faktiskt vill ingå i den typen av relationer som jag här har kritiserat. Det är säkert sant, men de som ger denna kritik utgår ifrån att själva slutmålet skulle vara att vi inte skulle bilda relationer, familjer och så vidare. Men detta är bara en möjlig metod för att nå slutmålet, som är att skapa förutsättningar för att sann kärlek ska kunna äga rum i detta samhälle. Det handlar inte om att var och en ska välja det som passar den bäst, utan om att förändra själva grundförutsättningarna för detta val. Idag är dessa grundförutsättningar just patriarkatets förutsättningar, och givet dessa finns det alltid en maktobalans som fördärvar kärleken.

Sann kärlek måste bygga på frivillighet, ömsesidighet och frihet. I dagens samhälle så är det inte så det ser ut. Kärleken är snarare något vi tvingas in i och där kvinnor som grupp är underordnade män. Kvinnor går inte in i kärleksrelationer på samma villkor, vi är varken fria eller jämlika, och därför kan inte frivillighet eller ömsesidighet heller existera.

Själva slutmålet bör vara att vi ska kunna älska, ge omsorg, bekräfta varandra och skapa liv på våra egna villkor. Att kunna få älska utan att underkasta sig, att kunna ge omsorg och kärlek utan att bli exploaterad. Helt enkelt; att kräva att reproducera, att ge av vår kraft, vår omsorg, vår bekräftelse, på våra egna villkor, för att det är vad vi vill göra. Att utveckla varandra. Ömsesidigt och frivilligt och inte för att det är vad som krävs eller förväntas av oss.

5 kommentarer till Föreläsning: hur förtrycker alla män alla kvinnor och vad kan vi göra åt det

  • Julia L skriver:

    Vill bara tacka så jättemycket för den här och många av dina andra texter! Jag har lärt mig mycket av att läsa din blogg.

  • Johanna Lill skriver:

    alltså ja!!! halleluja. Du är ett geni!! så himla skönt att det finns åtminstone en vettig människa på denna jord. dessutom så sjukt välformulerad. Önskar att folk bara kunde FATTA!

  • Christine skriver:

    ”För att få tillgång till olika fördelar i patriarkatet, till exempel social bekräftelse, trygghet, känsla av sammanhang och mening, måste vi underkasta oss patriarkala relationsformer. Vi måste ingå i relationer där vi blir utsugna. Vi kan välja, och det gör också många, att inte ingå i dessa relationer, men det är på bekostnad av något; att ingå i det etablerade samhället. Om vi väljer att inte ingå i sådana relationer kommer vi få kritiska frågor, bli uteslutna ur vissa sammanhang, känna oss utanför när andra pratar om sina normativa liv.”

    Kunde du inte skriva lite ”överlevnadstips” om hur en klarar sig om en valt bort patriarkala relationsformer.
    Alltså, hur man står ut och får det så bra som möjligt ändå. Hur man svarar på kritiska frågor, hur man klarar av att bli uteslutna ur vissa sammanhang etc?
    Eller om du har lästips på ämnet tas det tacksamt emot.

Lämna ett svar till Christine Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv