Fragment.

Det är som om vi aldrig får tid att sörja. Det är som att vi ständigt utsätts för nya övergrepp. Idel nya övergrepp. Tusen kulor som träffar oss. När patriarkatet faller, då ska jag sörja. Innan dess har jag bara tid för kamp.

*

Någonting som skrämmer mig är om jag är så influerad av patriarkatet, att jag är så skapad i det och av det, att jag skulle vara ett intet utan det. Finns jag utanför patriarkatet? Allting i mitt liv handlar om att fly det, men om jag gjorde det, skulle jag verkligen kunnna njuta av det.

*

Och när det var över var det inte segerns sötma jag kände, utan bara en stor tomhet. Ett ensamt lugn som kvävde mig.

En kommentar till “Fragment.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *