Frånvaron av en pappa skadar mindre än närvaron av en våldsam pappa.

Läste lite dravel om ”frånvarande pappor” och hur dumt det är av mig att kritisera pappor eftersom vissa minsann inte har någon pappa och så vidare och så vidare, så twittrade om det:

Det finns en idé om att det är fruktansvärt att inte få ha någon kontakt med sin pappa, ungefär som att det alltid var en dröm. Minns en diskussion jag hade med en person som beklagade sig över mammor som inte låter pappan träffa barnen. Säkert kan det vara helt oberättigat, men det kan också finnas en massa faktorer folk inte känner till. Till exempel våld. Skulle ni vilja lämna era barn till någon ni visste var våldsam, psykiskt eller fysiskt?

Klart det är tråkigt för ett barn att inte få träffa sin pappa, men det innebär inte att det är ett dåligt beslut från mammans sida. Och på andra sidan finns det gott om folk som tvingats till umgänge med en misshandlande far. Människor som är traumatiserade för livet eftersom pappan har fått vårdnad om dem trots att han utnyttjat dem sexuellt, misshandlat och så vidare. Eller att pappan ska ha ”umgängesrätt” med det barn som sett honom slå sin fru, som kanske själv blivit utsatt. Detta skadar OCKSÅ människor, så varför detta förbannade fokus på snyfthistorier om ”frånvarande pappor”. För övrigt är de flesta pappor frånvarande för att de själva väljer detta och inte på grund av onda mammor.

Om det nu handlar om ”barns rätt till sina föräldrar”, hur kommer det sig att det är barnet som tvingas träffa pappan, inte tvärtom? Barn kan tydligen tvingas göra lite vad som helst mot sin vilja, vuxna män har inga skyldigheter men däremot en massa rättigheter. Bland dessa rättigheter ingår att få tillgång till en liten människa trots att en utsatt denna för våld eller hot om våld.

Annan kass grej på samma tema: snyfthistorier om folks vars barn blivit omhändertagna av socialen. Socialtjänsten omhändertar om det finns misstanke att barnet far illa. NEJ det är inte rättssäkert för föräldrarna, men säkrare för barnen. Eftersom det finns barn som utsätts för våld i hemmet, och det är viktigt att en kan agera snabbt när detta upptäcks. Det är ju inte som att det är helt godtyckligt heller, det ska fortfarande fattas ett beslut. Och ärligt talat: hur vet vi att det inte förekommer missförhållanden i den familjen som bölar i media?

Men tydligen är det en oerhört stor kränkning när föräldrars rätt till sina barn inskränks. Speciellt om de är vita och rika. Det anses viktigare att en förälder aldrig blir felaktigt misstänkt än att barn ska slippa bli utsatt för våld i sitt hem. Sådana där perfekta kärnfamiljsföräldrar är fan jordens avskum. Så jävla övertygade om att de är så jävla Bra För Barn. Kräks.

Människor säger ofta att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar. För det första är det konstigt formulerat eftersom det aldrig handlar om barnets rätt att ställa krav på föräldrarna utan föräldrarnas rätt att umgås med barnet, även om barnet mycket tydligt visar att det inte vill. För det andra utgår resonemanget från att just föräldrarna är de enda vuxna som skulle kunna fylla en viktig roll för barnet. Det har funnits många vuxna i min närhet som varit viktiga för min utveckling, och jag tror att det hade varit att föredra för många att ha fler människor i sitt liv än just sina föräldrar.

För jag är helt med på att en person är för lite för att ta hand om ett barn, jag tycker att två personer också är för lite. Däremot tycker jag att en relativt rimlig person är att föredra framför en sådan och en person som utsätter både den personen och barnet för våld och/eller hot om våld. Jag tror inte att detta samhälle kan erbjuda några barn en särskilt bra uppväxt, men jag tror inte att frånvaron av en pappa är något som kastar ner ett barn i ändlös psykisk misär. Speciellt inte jämfört med vad närvaron av en våldsam pappa gör.

wpid-img_20141214_111125.jpg

17 reaktioner till “Frånvaron av en pappa skadar mindre än närvaron av en våldsam pappa.”

  1. Åh herregud ja! Har hela livet blivit bemött med ”åh stackars, träffar du bara din pappa var tredje söndag? I några timmar bara? Se då till att ta vara på den tiden, det är jätteviktigt!!!” och man bara… jo fast det beror ju på att tingsrätten kom fram till att det inte var säkert för mig att vara hos honom utan en socialassistent.. buhu för att jag ”får” träffa honom så sällan

  2. Sannt. Ibland är det bättre att fatta att en är dålig för barnet och have the decency att lämna.. Jag skulle absolut inte ha velat spendera MER tid med min självcentrerade, våldsbenägna, oansvariga far.
    Men barn tvingas till så mycket att det är klart man inte vet sina gränser näran behöver dem.. För man kan ju inte TVINGA en vuxen man att uppföra sej! *ironi*

  3. Men det är ju en icke fråga – Ett barn tar ju mindre skada av en frånvarande mamma än en mamma som utövar psykisk/fysisk misshandel, inte sant?

  4. Du ”provocerar på” som vanligt, Fanny… (ja.. det är en ”halvkomplimang” och ett ”halvskämt” typ pga det är ett högintressant ämne som faktiskt kräver diskussion och input från många olika vinklar).

    Citat Fanny:

    ”Frånvaron av en pappa skadar mindre än närvaron av en våldsam pappa.”

    Jag kommer att förflytta fokuset lite från din titel från och med nu men poängen från mitt håll och den genomgående kontexten i det du skriver kommer förhoppningsvis dyka upp i min post!

    Jag personligen skulle vilja säga att ALLT detta är EXTREMT individuellt. Varje människa föds helt unik med helt unika egenskaper (vissa är dock väldigt lika varandra… varav vissa känner sig annorlunda så klart när dom inser att dom inte är som ”alla andra” och det KAN få förödande konsekvenser i vissa fall). Föräldrar ELLER en förälder kan ofta inte vara där för ett barn på ALLA sätt som kanske krävs för att det barnet till slut ska bli komplett människa ”en dag vid 18 år” (det är en tanke Jag har i alla fall… hur rätt den är får framtiden avgöra för jag själv är osäker pga några faktorer.. t ex ett generellt dilemma ang statens rätt vs enskilda personer som jag i DENNA post inte väljer att gå in på mycket alls).

    I MIN syn på hur ett ”perfekt samhälle” ang detta skulle kunna se ut så skulle vi ha personer på plats på låg och mellan-stadiet FRÄMST som inte bara är utbildade korrekt (för att hantera människor generellt) utan också kvalificerar sig som väldigt eller extremt duktiga människokännare (idag finns inga valida tester för den egenskapen är med största sannolikhet en i hög grad medfödd egenskap som ingen riktigt vet hur man konstruerar ett riktigt bra test för att avgöra om någon är det eller inte). De flesta som suttit med ett halvt dussin psykologer vet att bara för att dom har en jävla lång utbildning i (”(går)dagens”) psykologi och har högsta betyg i allt så är dom ”per automatik” INTE bra människokännare).

    Dessa personer jag ser framför mig skulle inte inneha en typisk lärarroll (kanske dock en enkel grundutbildning i det som fungerar vid behov) utan istället primärt fungera som typ ”rådgivare” och helt enkelt vara ett stöd till lärare, elever OCH föräldrar på ett (emfas) väldigt aktivt sätt (UTAN att bli negativt auktoritära)! En mer avancerad eller alternativ variant utav ”kurator” skulle man kanske kunna säga (som den siste jag pratade med på mitt senaste arbete som var där fysiskt men… ”lyset var tänt men ingen var hemma” s a s och jag blev ”aningens” bekymrad ang hur ”trevligt bemötta” eleverna blev utav henne generellt).

    Jag tar ett bra exempel från mitt eget liv till sist. När jag var 7 år så vid ett sk ”kvartssamtal” så berättade min (en utav dom förresten.. dom var två) fröken något för mina föräldrar… mina bästa sidor och varför jag fallerar att använda dom så ofta som jag skulle kunna använda dom. Det var nu ”ett tag sedan” MEN samma grundproblematik finns kvar i mig IDAG… dock… för varje dag som går så gör jag små framsteg… hon hade rätt… hon hade SÅ rätt… för hon var en extremt duktig människokännare (speciellt en utav mina föräldrar har också upprepade gånger sagt det… att HON såg exakt vad jag kunde och såg även varför jag inte förmådde mig att göra det ibland). Det är utifrån HENNES personlighet som jag ser denna vision!

    Resten utav mitt liv är i MYCKET hög grad inspirerat utav mina vänner och partners (och mina fåtal ”ovänner”). Mina föräldrar (bodde hos min mamma främst då dom separerade tidigt)… gjorde så bra dom kunde… kunde gjort bättre… kunde dock gjort MYCKET sämre! Dom är OK människor med fel och brister som vem som helst MEN även med bra och goda sidor! JAG har behövt MÅNGA människor i MITT liv…. ibland har dom funnits där… ibland inte…. min vision ovan är ett hopp om att ingen ska bli lämnad kvar i sin egen ensamhet (såvida inte någon faktiskt föredrar att vara hyfsat ensam.. det är ju ett personlighetsdrag det med som behöver ses och valideras….och i slutändan behöver ALLA valideras för vilka dom är).

    EDIT: Jag använder ordet ”validera” konstigt ibland och det beror på att jag skriver på engelska en hel del och använder det som ”gammal vana” i svenska också… i de fall där det ser konstigt ut så är ”validera”=”bekräfta” (från eng ”validate”).

      1. Fanny:

        Jag inte bara läser utan jag skriver även OCH jag kommer med Mina analyser. Om Du inte gillar det Jag skriver eller Mina vinklar och analyser och anser att dessa stör Din värld på något sätt som du upplever som negativt så radera det eller ge mig en order om att sluta skriva här. Jag tar ej illa upp (faktiskt).

        Jag kan alternativt svara följande: Vidga dina vyer IBLAND ang VISSA saker (du behöver inte avvika från dina ideologiska grunder för det)… det skadar troligen ej för jag själv har gått igenom x-antal faser i mitt liv och av olika anledningar blivit tvungen att göra det och om jag aldrig vidgat min syn på vissa saker så hade jag aldrig utvecklats som människa. Dock.. jag är fortfarande mig själv i allra högsta grad trots att jag ändrat syn på många saker genom tiden!

      2. Angående order förresten.. gav du mig precis en order om att inte läsa ”en feministiskt blogg” (DIN antar jag?)? Ja eller nej?

        1. Jag säger att det inte är en soft grej att kommentera om att grejer är individbaserade när ngn gör strukturell analys helt enkelt.

  5. Ska bara göra en kort emfas, poängtering och en liten fundering på en bit min post:

    ”utan istället primärt fungera som typ ”rådgivare” och helt enkelt vara ett stöd till lärare, elever OCH föräldrar på ett (emfas) väldigt aktivt sätt (UTAN att bli negativt auktoritära)!”

    OM vi hade sådana personer och ett sådant system så tror jag bestämt att väldigt många fall utav uppenbar (OCH även dold) vanvård utav barn/ungdomar orsakad utav en eller flera föräldrar (styvföräldrar, etc) skulle kunna upptäckas mycket fortare än i dagens system. Ytterligare en positiv sak skulle vara att många scenarion där en familj behöver adekvat hjälp från samhället skulle kunna identifieras korrekt och kanske inte behöva blir ett ”gränsfall” där ett beslut tas felaktigt från soss som innebär att familjen slits itu MEN där stöter jag som sagt på dilemmat med ”staten vs enskilda personer”… ”vem har rätt i slutändan.. VEM skulle egentligen ha sista ordet moraliskt/lagligt/etiskt”.. en HÖGST utopisk och personlig tanke är att just en person med extremt bra människokännedom (som inte jobbar under soss utan möjligen i någon framtida ”specialenhet”) får sista ordet ELLER gör en sk ”stark rekommendation” TILL soss som sedan får sista ordet.

  6. Vet du vad, frånvaron av en mamma är inte något som kastar ner ett barn i ändlös psykisk misär. Jag har växt upp med en mer eller mindre frånvarande mamma. Det har aldrig varit jobbigt trots att omgivningen hela tiden ska tycka synd om mig. DET ÄR INTE SYND OM MIG. Det viktigaste är en bra förälder oavsett kön. Jag kunde inte önska mig en bättre förälder. Ingen är perfekt, men kärleken är allt och det har jag fått (får).

    1. Du har rätt i att det bör finns fler vuxna än föräldrarna. Det har funnits vuxna (lärare, skolsköterskor) under min uppväxt som hjälpt till att stötta mig. Det har betytt mycket.

  7. Men precis!

    Mina två äldsta barn har en pappa som inte är någon att hålla i handen när det blåser. Allt ska vara på hans villkor, hans relation till sina barn är på något sätt mitt ansvar (märklig inställning). Han har gjort så mycket sjuka grejor mot sina barn (tagit tillbaka julklappar och skickat hem på juldagen även fast jag inte va hemma, tvingat barn att välja: gör det här hela sportlovet annars kan du sluta helt (ett fritidsintresse, barnet ville göra två saker), inte uppmärksammat födelsedagar/jular om barnen inte varit hos honom etc). Han har dessutom avsagt sig vårdnaden om barnen, typ den enda i hela Sverige som gjort det frivilligt och på hans initiativ.
    Som umgängesförälder har du bara rättigheter; rätt att träffa barnen, rätt att inte träffa barnen, avboka umgänge timmar innan umgänge etc
    Jag som mamma kunde separera och slippa bo med mannen ifråga men barnen har varit tvungna att träffa sin pappa, vare sig de vill eller inte, detta gällde särskilt förr när de var yngre.
    Nu är barnen 16 och 19 och kontakten med pappa är sporadisk, ena har helt valt bort kontakt senaste året.

  8. Du har verkligen rätt i detta.. Har själv växt upp utan pappa och känns som det antas att en automatiskt ska må dåligt över det, fast det inte alls är så.. Det viktiga för mig är att jag har personer nära som jag har bra relationer med, inte justa tt det måste vara en pappa med i bilden.. Tror tyvärr en del saknar en förälder just för att det antas att det ska vara så himla problematiskt och traumatiskt att växa upp utan en pappa. Det är ju bullshit. Det viktiga är att mamma har en mamma eller någon i uppväxten som är där för en.. Det är ju värt mer än alla miljoner frånvarande pappor i världen liksom.. Varför ska man sakna något man aldrig haft eller inte mått bra av??

    1. Skrev lite snabbt där, blev lite knorkigt ser jag mewd dubbelmammande och annat 🙂 Jag menade att det viktiga är att man har åtminstone en förälder eller annan vuxen, inte just nödvändigtvis en pappa till varje pris.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *