Frihet i det borgerliga patriarkatet: att själv få välja sin förtryckare.

Ofta när så kallat ”hedersvåld” diskuteras så förfasar sig folk över att de utsatta kvinnorna inte får välja vilka män de ska inleda relationer med själva. Så skulle vi minsann aldrig göra i vååår fina kultur, hindra en man och en kvinna som älskar varandra från att ingå i en heteromonogam relation med varandra.

Jag tycker givetvis att det är väldigt viktigt att kvinnor själva får välja sin partner, men jag tycker att det är ganska konstigt hur det ses som typ höjden av frigörelse, att själv få välja sin förtryckare. För det är vad det handlar om. Oavsett vilken man du ingår i en heteromonogam relation med så kommer där att utövas förtryck. Ja, det finns såklart relationer där det utövas mindre förtryck än i andra, men förtryck förekommer i alla.

IMG_20131016_095118Jag önskar att vi i det här samhället hade lite mer frihet att välja att inte ingå i heteromonogama relationer, mer tyvärr ser det dåligt ut med den. Det finns i allra högsta grad en hederskultur kring att kvinnor ska leva med män under äktenskapsliknande förhållanden, och även att de ska skaffa barn med dessa män. Kvinnor som av olika skäl väljer bort hela eller delar av detta kärnfamiljsprojekt får ofta bannor från såväl samhället i stort som från sin egen familj, vänner och så vidare. Det är inte heller ovanligt att människor som inte ingår i heteromonogama relationer utesluts från gemenskaper, antingen direkt genom att inte bjudas in eller indirekt genom att aldrig inkluderas i samtalsämnena. Detta brukar annars vara något som sägs känneteckna just hederskultur, den sociala isolering som ett brytande med familjens normer leder till.

Även om många i detta samhälle har en formell frihet att ingå i vilka relationer eller helt avstå från relationer de vill så är det fortfarande den heteromonogama relationen som är alltings utgångspunkt och som alla förväntas ingå i. Det finns en omfattande ideologisk bearbetning av kvinnor för att de ska ingå i just dessa heteromonogama relationer. Det är även en sanning med modifikation att kvinnor i regel skulle vara fria att vara ihop med vilka män de vill, i regel så bemöts nog män från ”fel” social bakgrund också med en hel del skepsis när de ska introduceras inför familjen.

Bara för att ens föräldrar inte pekar ut en man åt en och arrangerar ett äktenskap är en inte fri från förväntningar och heder kring hur ens relationer ska se ut, och det är viktigt att förstå. Inte heller är en fri från det patriarkala förtryck som sker i heteromonogama relationer bara för att en själv får välja sin förtryckare. Detta är ingen verklig kvinnofrigörelse, bara en liten utökning av kvinnors rörelsefrihet i ett genompatriarkalt samhälle, en illusion av frihet villkorad med att en förr eller senare tar sig i kragen och skaffar sig en man som kan förtrycka en. Annars blir det bannor.

Det krävs sällan direkt våld eller hot om våld för att patriarkatet ska upprätthållas, för det mesta räcker det gott och väl med den ideologiska bearbetning kvinnor utsätts för, den bearbetning som från en mycket mycket tidig ålder tvingar in dem i en underordnad kvinnoroll. Denna bearbetning är också en slags hederskultur, den bygger på att kvinnan ska bli ”respektabel” och ägna sig åt ett respektabelt livsprojekt, alltså att ingå i en heteromonogam relation med en man och skaffa barn med denna. Kvinnor som inte gör detta bli effektivt exkluderade från samhället. Även män förväntas leva under dessa förhållanden, men det är betydligt mycket mer accepterat att som man avstå.

6 reaktioner till “Frihet i det borgerliga patriarkatet: att själv få välja sin förtryckare.”

  1. Hederskulturen er absolutt levende i ”vest” også. Her er et ganske så ferskt eksempel på hedersvold i en populær amerikansk TV-serie: http://www.youtube.com/watch?v=8YkHd_TipzA

    (Hendelsesforløpet: Rachel har vært sammen med Finn før og blir sammen med Brody. Romskameraten hennes finner ut at Brody finansierer studiene sine gjennom prostitusjon (han får NULL sympati for dette), og i stedet for å fortelle Rachel dette ringer hun Finn så de kan buke trusler og vold på å få slutt på forholdet. Når de senere forteller Rachel er hun bare takknemlig og det voldsepisoden går ellers upåaktet hen. Finn kommer ut av det hele som helten og Brody blir ”the bad guy”.)

    Så mye av den hendelsen burde blitt problematisert i serien, men ikke gjør det.

  2. Går knappast att förneka att du är extrem i många avseenden. Men i detta så håller jag till punkt och pricka med dig! Jag förfasas ofta över hur människor kan vilja skaffa barn. Ge upp sin fritid, sin ekonomi, sin relation, sin levnadsstandard för att föda fram en liten egoistisk, illaluktande, gallskrikande varelse. Folk med barn pratar ständigt om deras problem att sova, hur det ständigt är ett pussel att skaffa fram barnvakt, vem som lämnar/hämtar på dagis, vems tur det är att klockan tre på natten byta blöja, mata, eller bara vagga till sömns igen. Hur det inte längre får tid till varandra, deras kärlek har försvunnit såväl som deras sexliv. Varför vill folk ge upp 20 år av sitt liv? Det finns inga studier som visar att föräldrar blir lyckligare än barnfria människor.

    Jag har tjejkompisar som begärt att få bli steriliserade vid 20-års ålder men blivit nekade med motiveringen att det säkert ”kommer på bättre tankar då det blir äldre”. Folk, framförallt föräldrar, blir oerhört provocerade av att höra att man aktivt kommer att välja att inte skaffa barn. Säkert för att dom själv ångrar sitt val.

    Mina föräldrar köper saker till min syster som nyligen fått barn och säger ”du kommer att få samma saker senare när du får barn”. ”Jag vill inte få barn” förklarar jag. ”Du är ju bara 26, du kommer att ångra dig!” får jag som svar. Nej, nej och åter nej!

  3. Det är verkligen intressant att diskutera västvärldens bild av ”hedersvåld” som ett uttryck av en kulturell press som inte existerar hos oss minsann. Många verkar också glatt ignorera att även i kulturer där det finns ett mycket tydligare (för västlänningar dvs) kvinnoförtryck, så blir inte alla kvinnor fysiskt tvingade eller straffade. Det allra mesta förtryck behöver inte heller skötas via tydliga verbala kommandon – snarare är det precis som här så att det mesta sker via väldigt subtila men talrika sociala signaler.

    Det räcker att göra tydliga exempel av de som bryter tillräckligt tydligt mot reglerna och att sen nyttja de fantatiska verktygen utfrysning och social degradering för att få de flesta kvinnor att snällt gå i ledband (och ofta internalisera sitt förtryck och istället hjälpa till att underbygga förtrycket vidare). Precis som här, som Fanny säger.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *