Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Fuska tills det funkar. Om ångest.

Fick ett läsarmejl jag tänkte svara på:

Har tänkt mycket på otrevliga kommentarer du får efter dina olika texter eller bilder på internet. Ibland är det bara töntigt, men ibland kan det var så fruktansvärt grovt. Jag undrar om det är värt det? Hur du orkar fortsätta komma med nya inlägg. Om det ger mer än det sårar? Eller är det något slags självskadebeteende? Svårt att säga kanske.

Jag är så fruktansvärt rädd för internet, rädd för att synas. Har mkt privata konton på insta och facebook, och har inte gjort nån statusuppdatering eller publicerat någonting på internet på flera år. Jag är så himla rädd för kritik, eller värre, verkliga hot. Jag har för ömtåliga nerver.

Men på sista tiden har jag kännt mig väldigt ensam. Isolerad nästan. Har varit sjukskriven i tre år typ, och går inte utanför min lägenhet i onödan. Har ibland tänkt att jag skulle kunna finna någon sorts gemenskap på internet, men jag vet inte hur jag ska våga. Det känns lika läskigt som att gå ut på krogen och försöka prata med nån främling. Inte för att jag nånsin gjort det.

Jag får ofta frågor om det här med att orka. Jag ser på det som skedde i Marrakech som att jag faktiskt inte orkade längre. Det blev alldeles för mycket med alla attacker från alla håll. Jag tror på ett sätt att en behöver komma till någon slags gräns för att bygga upp sig själv igen. För mig var psykosen den gränsen. Jag var så nära min egen och andras död att jag tvingades ta tag i problemet, både för att jag själv inte orkade mer men också för att jag var inlåst och inte hade något annat att göra än att tänka över mina synder.

En orkar helt enkelt inte hur mycket som helst och det är viktigt att ta hand om sig själv. Generellt tycker jag dock att det ger mer än det tar. Det finns en kultur på framförallt twitter där folk verkligen tar hand om varandra. Problemet är att det är svårt att hitta fram för en ovan användare. Jag själv är mest engagerad i lesbiska frågor på internet, det vill säga frågor som rör kvinnor som vill leva för och genom kvinnor. Jag driver ju en kvinnoseparatisktisk dejtinggrupp på facebook och en undergrupp till den där folk som inte är ute kan dela med sig av sina erfarenheter om allt möjligt. Om du vill så är du välkommen att gå med. Det är bara att skicka ett meddelande till mig.

cksckheaderOm det känns för mycket så är twitter en bra plats att börja på. Anonymitet är väldigt vanligt där och om en hamnar i rätt kretsar tar folk verkligen hand om varandra. Twitter kan verka läskigt och kaotiskt men en lär sin orientera sig ganska snabbt. Om någon som läser det här inlägget vill ha hjälp så starta ett twitterkonto och skicka ett dm så kan jag hjälpa till. Jag har skaffat nästan alla mina vänner via twitter och de är verkligen jättebra (#blessed).

Mitt generella tips när det kommer till sånt här är: fuska tills det funkar. Att vara rädd är inte farligt. Ångest är inte farligt i sig självt. Det är vad vi läser in i ångesten och rädslan som är farligt, som får oss att späka oss själva på alla möjliga sätt. Det är ju som en slags fobi som en kan träna bort. Jag har haft mycket problem med ångest i samband med socialt umgänge. Det jag gjorde var att flytta till Bryssel för att verkligen tvinga mig själv att komma ut, och det funkade. Har gjort samma sak flera gånger. Jag är dock väldigt drastisk i mina beslut, vilket en väl ska undvika om en kan. Men jag tror på riktigt tyvärr att det bara är att köra. Människor är för det mesta trevliga att ha att göra med.

Samma sak gäller att skriva offentligt. Mitt första inlägg där jag var självutlämnande går att läsa här. Jag var så jävla rädd innan jag publicerade det inlägget för jag trodde att folk skulle bli jättesura. Men det blev precis tvärtom! Jag brukar säga att det är som att vrida på en kran; alla har de här erfarenheterna och det är något vi vill och behöver prata om. Så skit i rädslan och kör.

Det är tyvärr det enda jag har att komma med.

detvarsomomjagintekundeandasDela gärna med er av era egna tips!

4 kommentarer till Fuska tills det funkar. Om ångest.

  • Mona skriver:

    För min del har det funkat med att äta rent theanin, som man kan få tag på internet. Sen så har det funkat riktigt bra för mig personligen att ”straffa” olika personer. Tex anmäla mitt ex till polisen för misshandel. Peka fuck you åt personer som jag inte gillar (under tumvanten så att de inte ser).
    Är väldigt känslig av mig/grinar lätt så att vara otrevlig i verkligheten är svårt. Bäst funkar det att skriva något och sen blocka personen så att den inte kan skriva tillbaka. Bara tryck ifrån! Var självisk, var riktigt bitter och skuldbelägg dig inte för detta. Skriver jag något konstigt/eller säger jag något pinsamt så tänker jag ”Äsh! Jag har karaktär!”. Mitt mål är inte längre att vara till lags, istället är det att skydda de jag bryr mig om, speciellt kvinnor.

    Ska vara tydlig med att jag inte säger något som jag skulle ångra, tex kalla någon för nåt kränkande. :)

  • Anonym skriver:

    Jag har en del erfarenhet av detta med att använda mig av internet som socialt forum trots (eller ibland på grund av) sociala fobier, och om du vill, Fanny, så får du gärna lämna min mejladress till den person som skrev, så skulle jag kunna hjälpa mer konkret och dela med mig av mina olika upplevelser.

    Men som mer allmänna tips skulle jag säga detta: fråga dig själv vad du vill uppnå, vad är ditt främsta syfte med att söka gemenskap med andra på internet? Är det gemenskapen i sig, att bryta isoleringen? Att ha någon att prata med? Eller vill du nå ut till en bredare massa med dina texter, i likhet med den här bloggen? Eller någon slags kombination? För det finns ju väldigt många olika vägar att gå, just beroende på vad syftet är. Om du endast vill finna gemenskap, finns det vägar som inte utsätter dig för samma risker, du behöver inte bli ”offentlig” på samma sätt som en populär bloggare är.

    Fråga dig också vad du är mest rädd för, och vilka risker du skulle kunna tänka dig att ta.

    Till exempel, när jag först gav mig ut på det skrämmande internet led jag av svår social fobi i ”det verkliga livet”, eller vad man ska säga. Jag var mest rädd för personangrepp från andra användare, och för att någon jag kände från ”verkliga livet” skulle känna igen mig utifrån det jag skrev. Min lösning var att hitta ett forum tillägnat en serie jag var väldigt intresserad av just då. På så sätt kunde jag skriva under pseudonym om något som intresserade mig, men jag behövde inte skriva något alls om mig själv, vilket gjorde att jag inte utsatte mig för så stor risk att bli utsatt för personangrepp. Det enda någon skulle kunna attackera, var mina åsikter om den serien, vilket jag inte tyckte spelade så himla stor roll. Och skulle någon från ”verkliga livet” ha känt igen mig, måste det ju betyda att de också var lika intresserade av serien som jag var, annars skulle de inte hänga där.

    Så, för att sammanfatta, välj den bästa vägen utifrån just dina egna önskningar och rädslor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv