Heteropropagandan.

wpid-IMG_20140102_101249.jpgStrosade runt lite på H&M och hittade denna tröja på deras ungdomstjejavdelning. Ja, den är gjord för kvinnor att bära så alla som ska komma med kommentarer om att jag är heteronormativ kan tagga ner.

Det finns, som ni kanske vet, en heteronorm i det här samhället. Den här tröjan är en uppenbar anspelning på denna norm. Det ”boys” som åsyftas är män som män, alltså som könsvarelser, alltså som föremål för en romantisk relation. Genom att bära en tröja likt den så säger en: ”titta, jag gillar pojkar, jag är heterosexuell”.

Jag har mestadels i mitt liv definierat mig som hetero och är i ett heterosexuellt förhållande, men jag har börjat fundera lite på sista tiden. Det här med att folk går omkring och manifesterar sig heterosexualitet hela tiden, är det så jävla bra egentligen? Vad gör det med oss?

Ofta när en diskuterar heteronomern så görs det ur ett homo- eller bisexuellt perspektiv. Alltså att det är viktigt att diskutera eftersom inte alla är heterosexuella. Jag instämmer med att denna diskussion är viktig, men jag tycker inte att det är det enda som gör det relevant att diskutera heteronormen. I mina ögon är heteronormen problematisk även för de som föredrar att ha heterosexuella romantiska relationer, då heteronormen stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade.

Heterosexualitet är så mycket mer än att en kvinna och en man har en romantisk relation, heterosexualitet är något som görs i relationen. Det finns en massa normer kring hur heterosexuell kärlek ska se ut, bland annat att den ska vara exklusiv, att de som ingår i den ska bete sig i enlighet med sina könsroller och så vidare. Jag menar att dessa normen spelar en stor roll i upprätthållandet av patriarkatet. Idéer om romantik, om hur en ska förhålla sig till varandra, är för det mesta könsbundna. Heterosexualitet handlar om att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra. Detta upprätthåller en massa idéer om hur män och kvinnor är och bör vara, som i sin tur bidrar till kvinnors underordning.

Jag tänker att när det säljs en tröja för kvinnor som det står ”boys” på, då handlar det om att manifestera heterosexualitet. Det handlar om att sätta igång en rad associationer som kvinnor bara antas vara införstådda i. Det antas att vi ska förstå vad som menas, varför en vill ha en sådan tröja på sig, varför pojkar är något så speciellt att en vill gå omkring med det tryckt på bröstet. Det handlar inte bara om att säga att en föredrar romantiska relationer med män, det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med. ”Titta på mig, jag utövar heterosexualitet”.

Jag tänker att det vore positivt om fler funderade på vad de sysslar med när de manifesterar sin heterosexualitet offentligt. Visst, det är helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra? Kan det liksom inte bara få vara?

11 reaktioner till “Heteropropagandan.”

  1. Jag pratade med min sambo om heteronormen för några dagar sen. Jag trodde vi tyckte ungefär likadant om den men det visade sig att han blev väldigt försvarsinställd när jag ifrågasatte normens lämplighet och existens. Vi började bråka ordentligt till slut. Han hänvisade till biologi och hur apor lever med varandra och hur det alltid har varit och han satt faktiskt och ljög mig rakt upp i ansiktet och trodde att han skulle komma undan med det.

    Jag hänvisade till andra fakta men det slog han bara bort och till slut började jag prata med samma auktoritära, självklara röst som han och sa likadant som han ”Du har fel, så här ligger det till.” ”Nejdu, det är så HÄR det är.” Jag avbröt och körde med samma härskartekniker som han tills han fick nog och konstaterade att ”det inte gick att ha en vettig diskussion med mig.”

    Jag hatar heteronormen. Den är grunden för mannens makt över kvinnan. Den är anledningen till att han ansåg sig vara tvungen att sjunka till jäkla låga nivåer bara för att kunna försvara sin EGEN makt över kvinnor. Och den är anledningen till att han tror att han kan köra över mig i diskussioner och inte klarar av att bli behandlad på samma sätt tillbaka.

    Hatar. Heteronormen.

  2. Detta är så himla viktigt! Önskar verkligen att fler människor kunde bli medvetna om hur de reproducerar heteronormer överallt hela tiden.
    Som icke-heterosexuell gör det mig trött och förbannad att alltid, alltid få heteronorm strösslad över mig i både det privata och det offentliga rummet (för att inte prata om hur mina barn ständigt utsätts). Och det största problemet är precis som du skriver allt som i förlängningen följer med i det heterosexuella paketet i form av reproducerande av unkna roller och strukturer.

  3. ja håller helt med! just det här att heterosexualiteten bygger på indelningen av oss i två helt olika typer gör oss så främmande för varandra tycker jag, man och kvinna istället för människor. buuu.
    kan ofta tänka på hur det ses som helt ok om jag som cis-kvinna hånglar med en cis-man på stan men hade vi varit något annat hade folk kanske (antagligen) stirrat, kanske pratat, kanske bråkat med oss. blir väldigt ledsen och frustrerad när jag tänker på mitt eget privilegium i den frågan 🙁

    1. Som lesbisk lever jag aldrig ut min sexualitet i det offentliga och jag skulle uppskatta mycket om alla heterosar slutade kladda ut sin sexualitet i alla möjliga sammanhang i det offentliga.

      Tycker det är oerhört respektlöst av heterosar att tex kyssas och hålla hand i det offentliga.
      Känns som ett hån.

  4. En jobbig grej med heteronormen är att det ingår att man ska bråka en massa i förhållandet. Det ses som normalt, ja t o m som något positivt, förhållandet är ”passionerat” om man bråkar och har sig. Okej att samhället tar avstånd från fysiskt våld, men en massa bråk förväntas mer eller mindre. Detta pga att män och kvinnor ju är så OOOOLIIIIIIIKA och vill så olika SAAAAKEEER, och har svårt att FÖRSTÅÅÅÅ varandra, så då bråkar man förstås hela tiden. Det förväntas att man ska ha bl a svartsjuke-relaterade bråk, och bråk om att man har helt olika intressen, och bråk om att man vill ha ut olika saker av förhållandet. Helt sjukt.

    Jämt jämt jämt så påpekar t ex familjerådgivare att man måste förvänta sig en massa konflikter i förhållandet och att man måste jobba på och kämpa för förhållandet, och så försöker de krossa ”myten” om att det bara ska flyta på. Vilken myt? Var finns den myten någonstans? Varenda förhållande som porträtteras i t ex populärkulturen, eller då nyss nämda familjerådgivare, tjatar ju bara om vad normalt det är att ha konflikter hela tiden.

    Jag tror för det allra mesta att det är bättre att göra slut om det är jobbigt.

    1. Jamen precis! Jag skulle aldrig stanna kvar i en vänskapsrelation där det var så mycket bråk som jag har i mitt heteroförhållande. Men när det sker i förhållandet är det ju som sagt bara sunt och normalt. Däremot tycker jag inte att det är konstigt att kvinnor och män bråkar. Att leva med en man i en patriarkal värld är aldrig det optimala för kvinnan. Det är klart att hon måste bli arg jätteofta för att öht stå ut.

    2. Haha, precis. Först får vi lära oss att heteromonogami är allt och fantastiskt och sedan får vi en hel uppsättning metoder för att ens få det att fungera. Så jävla konstigt.

      1. Jag får nog säga iofs att jag själv typ lever den heteromonogama drömmen. Jag hade den enormt osannolika turen att, för snart fjorton år sen, stöta på en man som är väldigt lik mig, gillar samma saker, tänker likadant osv och som det därför bara klickade med på ett magiskt vis. Det är kanske en gång om året som vi blir lite osams om något. (Iofs, Fanny har ju helt rätt i det hon skrivit om hushållsarbetet… Vi har en arbetsfördelning, men nog fan var det jag som tog initiativet till den, även om jag inte har behövt bråka om den. DET är säkert ett ofrånkomligt pris att betala för en hetero-relation…)
        Men jag kan se tillbaka på snubbar som jag var ihop med innan och tänka att det var löjligt vad mycket energi jag la på att få det att funka. Speciellt ett förhållande som var asjobbigt och där killen verkligen var elak mot mig (inte fysisk misshandel, men han sa saker som gjorde ner mig rejält) som jag stod ut med i ett helt jävla år. Jag skyller detta på all indoktrinering man får i sig som säger att det är så himla viktigt att kämpa för förhållandet och inte göra slut för minsta lilla och man ska vara så förstående mot killen jämt och blablabla.

        En stor fördel med att vara stadigt monogam med en och samma person (förutsatt att man haft den osannolika turen att hitta en person som man verkligen trivs med alltså!) tycker jag dock är att man slipper vara involverad i något sorts dejting/romans/sex-spel. Om alla människor runtomkring en betraktar en som fullständigt avlägsnad från ”köttmarknaden” så behöver man inte gå runt och förhålla sig till det faktum att andra snubbar kanske är olyckligt kära i en, vill ligga med en osv. När jag var swinging singel liksom när jag var i ett ”öppet förhållande” så tyckte jag iofs det var kul att ha sex med lite alla möjliga personer, men samtidigt var det jämt en massa drama jämt när någon var kär i en eller ville ligga med en och man inte besvarade dessa känslor. Nu tycker jag umgänget med män är mycket mer avslappnat. SJUKT ATT DET SKA VARA SÅ, jag vet, men så är det.

  5. Ja precis, som när barnen är små och har en kompis som rä av motsatt kön och folk frågar menande typ ”åhåå är du käääär?” eller ”ska ni gifta er” eller om ett gäng lågstadietjejer gillar att barnvakta en kille som är typ tre år ba ”ååh du är allt en liten player din lilla tjejtjusare!”

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *