Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Heteropsykosen och det heterosexuella statusproblemet

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om misslyckat heterosexuella:

Jättebra skrivet! Jag lever i ett monogamt heterosexuellt förhållande och ser mig själv som genusmedveten och feminist. För mig handlar det om ett övervägande kring hur alternativen ser ut, där för och nackdelar vägs in. Att ha familj och man innebär en plats i samhället och därmed social acceptans från omgivningen, kan tyckas vara skitlöjligt och svagt. Men jag har många gånger levt under ofrivilligt utanförskap i mitt liv och tycker därför att företeselen känns värdefull. Jag har haft förhållanden med kvinnor oxå och det är en annan typ av gemenskap med mer förståelse, det går i princip inte att uppnå samma förståelse från en man så det är en nackdel förståss, dock försöker jag vårda relationerna jag har till väninnor och medsystrar för att få utlopp för det behovet. Jag tillhör oxå en av de som haft ”turen” att träffa en man som inte är ett kräk utan han är solidarisk och överlägset mer vettig än alla män jag träffat. Självklart lider jag av den underordnade position jag har inför honom, hans ekonomiska makt, mitt behov att vara honom till lags på min egen bekostnad och så vidare. Jag tror inte heller det är möjligt med jämställda heterosexuella relationer. Jag lever väl på hoppet om att det en dag inte kommer vara så, och jag kan inte heller föreställa mig hur det skulle kunna vara bättre. Min största glädje i livet är mina barn, utan min man hade jag aldrig fått dem (tillhör inte de fantastiska högpresterande kvinnor som skaffar barn ensam) vilket oxå för mig är en enorm fördel. Om jag levde med en kvinna skulle jag behöva stå ut med andra aspekter, utanförskap, kamp om att ständigt hävda min familjs rätt att existera (dessutom har jag ju insett att det inte fungerar sexuellt för mig).

Jag tror att det som står i den här kommentaren är väldigt sant. Att ha en man innebär automatiskt en plats i samhället, ett slags frikort. Systemet är såklart ”designat” för att fungera precis så, det är liksom meningen att vi ska söka en mans beskydd och skaffa barn tillsammans med honom. Mot detta tunga arbete får vi inte alls någon skälig ersättning, det vi får är statusen i att vara en kvinna som är på ”sin” plats. Att ha lyckats skaffa en ”bra” man och ett förhållande en är förhållandevis nöjd med ska liksom

Det får mig att tänka på min upplevelse i Marrakech. Jag började ju dejta en kille där och plötsligt fick jag en social status jag inte haft innan. Denna sociala status steg mig snabbt åt huvudet, och jag började försumma de relationer med kvinnor jag var i, både där i Marrakech och på hemmaplan. Att få vara lyckat heterosexuell var på många sätt underbart, speciellt med den status som det innebar att vara vit och, i förhållande till lokalbefolkningen, rik turist i ett land där det råder någon slags apartheidregim (mer om detta en annan gång). Därav kallar jag psykosen stundtals för heteropsykos.

Hur gör vi för att forma ett systraskap starkt nog att stå emot denna status? Jag tror starkt på att försöka få lesbiskhet att öka i status. Vad tror ni?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv