Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra mest?

wpid-IMG_20140107_141520.jpgDen här inkluderingsdebatten som pågår lite då och då, den som handlar om att feminismen ska vara ”inkluderande” mot män, den lämnar en så himla dålig eftersmak.

För att vara ”inkluderande” mot män krävs inte sällan att män ska behandlas med silkesvantar. Ingen får uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare och så vidare.

Grejen är den, att månag kvinnor känner ett starkt hat och/eller rädsla för män, vilket beror på att de blivit utsatta för mäns förtryck hela livet. Dessa känslor går inte bara att sudda bort, de finns där och de är lika legitima som mäns känslor av att bli ”utpekade” när en talar om manlighet och mäns förtryck av kvinnor. För mig är det oerhört viktigt att dessa kvinnor har en plats inom feminismen, att de kan komma och prata om dessa upplevelser och känslor utan att bli dömda.

Det betyder inte att jag ”försvarar” manshat eller liknande. Däremot betyder det att jag anser att dessa känslor är värda att ta på större allvar än att bara sopa dem under mattan, ta avstånd från dem eller whatever. De många kvinnor som känner manshat gör det av en anledning och det är bland annat denna anledning som jag anser det vara feminismens uppgift att bekämpa.

Manshatet springer inte ur ”feminismen” eller ur kvinnors undermåliga hjärnor eller något liknande, det springer ur en verklighet där kvinnor gång på gång utsätts för övergrepp och förtryck av män. Kvinnor blir nedtryckta, trakasserade, tafsade på, våldtagna och slaga av män. Detta beror i sin tur på att vi lever i ett patriarkat.

Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest?

25 reaktioner till “Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra mest?”

  1. Jag har vacklat fram och tillbaka i den här frågan. Mest för att man blir så skuldbelagd och ansatt när man som kvinna och feminist säger att man värnar mest om kvinnor och barn och tycker att män haft sin chans att styra världen. De har en gång för alla bevisat att de inte klarar av det. Den feminism jag kommer bedriva i fortsättningen kommer vara helt inriktad på kvinnor och barn. Min nya blogg är en fredad zon för kvinnor. Jag skiter i om jag kommer få det där hånfulla påståendet att man bara omger sig med ja-sägare. Det säger män bara för att splittra oss kvinnor och för att få in en fot i våra fredade rum så att de återigen ska kunna ta över kontrollen. De får sitta och snyfta över mansdiskriminering så mycket de vill – de har själva satt sig i den situationen att kvinnor inte vågar ha med dem att göra längre.

    1. Ja. Sedan undrar en ju vad de ens vill ha i feminismen att göra, om de inte kan respektera kvinnors vilja.

      1. Ja alltså jag tror ju inte att det är feminismen de är intresserade av. Det kan de ju intala sig om de vill. Jag är övertygad om att det handlar om att styra och kontrollera kvinnor och det de gör. Se till att det sägs saker de kan godkänna och att män och mäns problem och mäns perspektiv för allt i världen inte glöms bort! Och så vill de gärna påminna kvinnor vad DE kan göra för MÄN med sin feminism.

        Jag är så trött på mäns stora egon, ovarsamma inställning till allt levande, människor, djur och natur, deras aggressivitet och tro på att de sitter inne med alla sanningar och att de ALLTID har något att tillföra, om de så handlar om mensvärkar och förlossningssmärtor, något de rimligtvis inte kan veta något om.

        Jag har ingen lust att ta en enda diskussion till med män. De får se till att upplysa sig själva om det nu är så jävla viktigt för dem. I’m done med att vara mamma, dagisfröken och lärare åt random man på nätet. Fullständigt done.

        1. Jag tror att det framför allt är det du tar upp i andra stycket – mäns stora egon – som är största anledningen till män som vill kalla sig feminister fortsätter försöka sätta agendan i feministiska sammanhang. Största anledningen för dessa män att intressera sig för feminism är inte egentligen kampen för jämställdhet. Snarare tycks det handla om den härliga tanken att de är så braaaaa killar, som kallar sig feminister och allt vetdu! Men att då t ex få höra att en som man automatiskt tillhör skaran av förtryckare, det motverkar ju egoboosten en var ute efter, så då måste en såklart få folk att sluta säga såna saker.

  2. Minns själv att jag i början av mitt politiska engagemang blev väldigt kränkt över de kvinnoseparatistiska sammanhang som anordnades då.

    Tankeprocessen som jag minns den var både ängslig och självgod;
    1) Jag underskattade min egen reproduktion av kvinnoförtrycket, jag trodde att jag som feminist per automatik var cool
    2) Jag var dålig på att hantera både det känslomässiga styng som exkluderingen innebar (ovant för mig som dude ju) och den indirekta kritik som separatismen innebar gentemot männen inom rörelsen
    3) Istället försökte jag att rationalisera om det till politik, specifikt hur viktigt det var att inkludera alla

    För att koppla ihop det historiskt så känns det som att den dåtida ”livstilismen” är på väg tillbaka, dvs idén om att en via individuella beteendeförändringar kan och bör frigöra sig från strukturerna för att sedan leda ett förtrycksfritt liv. Det är vid första anblick en vettig respons för vem helst som inser sin delaktighet i pågående förtryck, att vilja upphöra med det. Men också fruktansvärt ytligt, tävlingsinriktat och ovetenskapligt.

    1. Ja, håller med om att det är problematiskt. Jag försöker ju att prata om vad individuella män kan göra, men vill ju inte få folk att inbilla sig att deras ansträngningar kommer att leda till att de står utanför problemet. Upplever att många män vill ha någon slags lista som de ska bli klara med för att vara ”godkända”.

  3. Jag tror att det beror på att de här männen många gånger är väldigt måna om att framföra sina åsikter jämt och ständigt. De finns där hela tiden för att recensera feminister, gärna med kritik blandat med små små belöningar ”du är vettig, men om du bara var lite mindre si och så så skulle jag lyssna” för att feminister ska vilja sukta efter mer, och många feminister börjar därför sukta efter mer av den bekräftelsen i tron att de gör en god sak för feminismen när de pratar med dessa män. att de kanske lyckas övertyga dem om att feminismen är en bra grej (vilket aldrig kommer hända utan att urvattna begreppet). Därför blir de sura sen när andra feminister då är ”allt för extrema” eftersom de anser att de så förstör för dem i deras ”kamp”.

    1. Precis. Jag ångrar varenda diskussion jag haft med män sen jag blev feminist (förutom de med mannen jag lever med). Jag har inte nått fram till någon av de män jag pratat med på nätet. Det enda som hände var att de gjorde allt de kunde för att köra över mig och tvinga in samtalet på sig själva och hur jobbigt det minsann är att vara man i den här världen, faktiskt ännu jobbigare än för kvinnor! Jag blev dränerad på energi och tappade fokus på det som var viktigt. Istället för att ägna mig åt att stötta mina medsystrar försökte jag övertyga män om att feminismen är en bra grej, precis som du säger. Fuck’em. Mitt tålamod är slut.

  4. Jag både håller med och inte. Har inget behov av att alltid inkludera män, speciellt inte gnälliga ”kränkta vita män” som beter sig som skitar och ändå vill bli respekterade. Och tycker förstår helt klart att de finns de kvinnor som råkat illa ut och därför hyser olika typer av (berättigat) hat. Men även om jag kan förstå var deras känslor kommer ifrån och inte hyser någon önskan att tysta dem så tycker jag att det är farligt att generalisera för mycket och uttrycka en önskan att en viss grupp människor inte skall finnas/skall dö oavsett vilken grupp man avser. Det är inget jag känner att jag kan uppmuntra eller stödja oavsett personens bakgrund och motiv. Däremot behöver jag inte heller aktivt gå ut och ta avstånd offentligt i och för sig. Känner bara att den typen av hat och uttalanden inte är konstruktiva (även om det inte finns något krav på att man alltid måste vara det)… Ja, mina åsikter spretar åt alla håll idag 🙂

    1. Sure, en kan diskutera detta och det gör jag, tro det eller ej, med de människor som uttrycker manshat på vissa vis. Däremot tycker jag inte att det är vettigt att driva diskussionen utifrån premissen att män ska ”inkluderas”.

      1. Nej det kan jag hålla med om. Det är ju bra om män inkluderas på det sätt att de känner sig välkomna om de delar feministiska åsikter (även om det inte kan vara en prioriterad strävan i alla lägen), men inte om inkluderandet innebär att man tummar på principer och cencurerar sig själv för att inte trampa på ömma tår.

    2. Jag tycker någonstans att det är fullt rationellt för många kvinnor att önska att män inte fanns. Det skulle åtminstone göra mitt liv betydligt softare och detsamma kan säkert sägas om många andra. Klart att det finns män jag tycker om, men de är i extrem minoritet jämfört med antalet män som behandlar mig som någon vars vilja och känslor är fullständigt ointresant.

      Jag skulle aldrig få för mig att förespråka mäns upphörda existens som en lösning på patriarkatet, men det är knappast som om nettosammanfattningen av vad mäns existens innebär för mig är något som jag önskar mig heller.

  5. Jag stöter ofta på män, som ofta inte ens är involverade feministiskt men som typ säger att dom gillar feminism ”men säger att jag är för jämställdhet”, som uttalar sig när jag påpekar att kampen aldrig kan drivas av män när det kommer till feminism att: ”Jo det är klart det går, annars är det ju inte jämställt”, & jag då drar ett exempel som jag antar det är lättare för dom att greppa, nämligen ”vita kan aldrig definiera & stå längst fram i ledet inom antirasismen” & dom ba ”tycker du det säger det mer om dig som delar in i ”ett vi” & ”ett dom”, det måste vara jämställt”. Dom vill verkligen markera att självklart ska den vita mannen få gå främst i alla led, må så vara att han har en kvinna/rasifierad vid sin sida, men längst fram ska han minsann gå! & gör han inte det är det inte jämställt & något som måste kämpas för att nå först & främst, innan någon annan kamp ska föras…

    1. Ja, precis så är det. Och hädanefter när män gnäller och självömkar sig över att feminister hatar män ska jag svara JA, det gör jag! med eftertryck. Jag hatar att de är som de är och att de håller på att förstöra den här världen och allt det fina som finns i den. Att de våldtar, förgriper sig på barn, startar krig, är seriemördare, torterar, misshandlar, är kriminella, sextrakasserar – och sen har mage att skylla mitt hat på feminismen, det enda som kan rädda oss från det här helvetet som männen skapat.

  6. Exakt! Och att inte ens kunna dra den enkla analysen när en som man känner sig exkluderad att shit, det är det här vi gör heeeela tiden mot kvinnor och det är därför feminismen finns. Argument om att bli exkluderad som man är bara att förlöjliga hela det patriarkala förtrycket som sker hela tiden. Jag säger; heja exkluderingen av dessa män!

    1. ”Och att inte ens kunna dra den enkla analysen när en som man känner sig exkluderad att shit, det är det här vi gör heeeela tiden mot kvinnor och det är därför feminismen finns.”

      Exakt så!

  7. Jag började skriva en kommentar som blev alldeles för lång, så jag bloggade istället. Här kommer ett urdrag:

    *Du kan inte inkludera någon som är ovillig.
    *Feminism ska utgå från kvinnors agenda, premisser och tolkningsföreträde, om en man inte är villig att följa det så hör han inte hemma i feminismen.
    *Men om en man är det och väljer att göra sig uppmärksam på och aktivt motverka kvinnoförtryck, så är det ju självklart att han ska ses som delaktig.

    här finns resten för den som är intresserad: http://joysanchez.com/2014/01/07/manshat-inklusion-och-solidaritet/

  8. Varför skulle kvinnor/feminister bry sig om, ifall vi blir kallade manshatare? Hur många män och/eller maktmän i världen bryr sig om, att vi kallar dem kvinnohatare och vad gör de åt sitt eget hat som de som grupp, uttrycker mot kvinnor och barn? Ingenting.

  9. Jag tror jag kan förklara den typen av beteende (inte för att jag ursäktar det märk väl), och det är främst två saker.
    1. Män (och cis-män i huvudsak) har ingen som helst vana vid att leva under hotbild och har därför en extremlåg toleransnivå. De är lika rädda för angrepp mot sitt ego och självbild som kvinnor är vid hotet om att utsättas för våld.

    2. Självkänsla enbart baserat på externa premisser och manlighet går hand i hand. Här finns ingen emotionell kompetens att kunna känna sig tillräckligt värdefull som en är utan att en måste vinna ute i världen. Det handlar om jobb, tävling, prylar, pengar och naturligtvis, kvinnors uppskattning.
    Så om en rasande kvinna läser lusen av en man så kan han uppfatta det som att hela hans egenvärde försvinner, vilket blir en smula fjantigt i jämförelse med kvinnors villkor rent allmänt.

    Så nej, det är inte porslinsdockebehandling som behövs här, snarare mer tough love.

    1. Sånt här vill jag se mer av. Män som berättar om varför män är såna svin som de är utan att ta sina bröder i försvar. Jag är så jävla trött på att bara spekulera för att män TVINGAR mig till det genom att vägra berätta occh vara ärliga. Tack Karl-Johan!

Lämna ett svar till Emma Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *