Hur vi bör hantera manshat.

Nu tänkte jag att vi skulle diskutera manshat lite, och hur vi inom feminismen kan hantera detta.

I mina ögon är manshat ett negativt fenomen. Det är negativt eftersom hat är en känsla som är väldigt smärtsam att bära, som konsumerar de människor som bär dem. När jag upplever hat mot män som grupp är det jobbigt för mig och något som hindrar feministisk kamp. Manshat för mig innebär känslor av ilska och frustration inför män som grupp som kan ta sig uttryck i generella negativa omdömen om mäns personer. Manshat är inte att prata om män överordning eller vissa maskulina beteenden, det är bara en beskrivning av verkligheten och något som måste göras inom feminsimen. Allting som kan få män att känna sig ledsna eller obekväma är inte nödvändigtvis manshat.

Samtidigt är manshat ett vitkigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva, inklusiva för mig själva. I patriarkatet har kvinnor internaliserat skuld och skam över sig själva och att de är förtryckta. Kvinnor känner ofta hat mot sig själva. Att istället vända det hatet mot män som grupp tror jag är någonting bra.

Jag har lärt mig att istället för att känna hat känna sorg. I vissa situationer, när män är fångade i patriarkala mönster och vi inte kan nå varandra på grund av detta, då känner jag sorg. Sorg för att vi båda är fångade i en struktur som är för stor för oss att styra över. Detta är en sorg som jag ofta känner, som jag hela tiden bär inom mig. Sorgen över att vi hade kunnat vara så mycket mer, så mycket mänskligare. Sorg är lättare att bära, för det äter inte upp en på samma sätt.Det som har fått mig att kunna känna sorg istället för hat är feministisk analys. Istället för att se mäns agerande som något de gör av frivillig ondska så ser jag det som något de gör av omedvetenhet eller tvång. Det är givetvis förkastligt i vilket fall, men det får mig inte att hata.

När män aktivt förtrycker mig och vägrar förstå mig så känner jag ilska. Detta tycker jag är en rimlig reaktion och något jag tillåter mig själv att känna. Jag behöver känna den ilskan då och då, ty jag har inte alltid orken att vara förstående och förlåtande.

Ibland talas det om förståelse och förlåtelse och hur bra det är. Förståelse och förlåtelse är fina saker, men det är ingenting en kan tvinga fram hur som helst. En kvinna som blivit förtryckt av män hela sitt liv kan inte helt plötsligt göra sig av med de känslor som finns inne i henne. Hon behöver få hjälp med att hantera dem, och det kan en få i feministiska sammanhang. När en tar all den ilska och frustration en känner och gör något konstruktivt av så är det lättare att låta den rinna av sig. När en använder alla dessa känslor till något konstruktivt.

Att tvinga fram förståelse och förlåtelse i situationer där en egentligen inte kan är att göra våld på sig själv. Att tränga bort de känslor av ilska som finns innuti en gör inte att de försvinner, utan att de riktas mot en själv. Istället för att hata män hatar du dig själv för att du känner hat. Detta tror jag är ett dåligt sätt att komma till bukt med sitt hat.

Istället tänker jag mig att vi i feministiska sammanhang ska kunna ge människor verktyg till att förstå sitt manshat. Förstå varför det finns hos dem. Genom att förstå sina känslor så tror jag att det blir lättare att komma underfund med vilka känslor en vill känna, och vilka en vill göra något åt. För min del känns det dåligt att känna manshat för ofta, men då och då släpper jag fram ilskan för att jag behöver det. Jag låter inte alla dessa känslor gro i mig för att jag är för rädd för att uttrycka dem, för det tror jag skulle bli destruktivt.

Jag tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat. Utan den förståelsen tror jag inte heller att det kan göras något konstruktivt av dessa känslor. Vi måste förstå och stötta de som känner såhär, det är ett sätt att visa systraskap och ett sätt att få in människor i den feministiska rörelsen.

Att bara försöka trycka undan tycker jag är ovärdigt feminismen. Vi om några borde ju begripa vad det är som kan få någon att känna manshat. Därför tycker jag att det är viktigt att vi tar dessa känslor på allvar istället för att försöka sopa dem under mattan. Det måste få ta tid att sortera ut de känslor en känner, att bearbeta det förtryck en blivit utsatt för. Vi måste låte det ta den tiden, för kvinnor som blivit utsatta för förtryck är alltid alltid viktigare än män som känner sig kränkta.

21 reaktioner till “Hur vi bör hantera manshat.”

  1. Jag tänker också att det finns en väldigt ensisdig syn på hat. Känner man hat är det något man känner hela tiden eller iaf så ofta att det äter upp en inifrån. Fast så behöver det inte alls vara. Jag hatar både enskilda män som gjort mig illa och män som grupp eller manssamhället snarare. Det betyder inte att jag går omkring och tänker på det dagarna i ända och liksom förtärs av någon inre eld.

    Det betyder att när jag tänker på vissa saker som min pappa utsatte mig för som barn så hatar jag honom i det ögonblicket. När jag läser om barn som säljs som sexleksaker till feta gamla gubbar som knullar dem sönder och samman hatar jag dessa svin så mycket att jag önskar dem saker jag inte har lust att skriva här. Just i det ögonblicket känner jag så.

    Och när jag sen blir skuldbelagd för att jag är kapabel att känna hat ibland (vilket vi alla gör ibland, allt annat är självbedrägeri att påstå) så känner jag ännu mer att jag måste berätta hur mycket jag HATAR för att inte börja hata mig själv för att jag hatar. Trots att jag inte går runt och hatar dagarna i ända.

    Det är det här att det är så fruktansvärt fult som kvinna att känna ett ordentligt raseri då och då i livet som är det största problemet för mig. Att jag inte ”får” berätta att jag kan känna så utan måste låtsas att jag är en vän och ljuv liten bullbakande, omhändertagande mamma-varelse. Det är ett mycket större problem för mig än tillfälliga känslor av hat. Det är liksom peanuts i jämförelse med all jävla skuldbeläggning folk håller på med. Är det nåt som tar knäcken på mig så är det det.

  2. när du skriver inläggen i bloggen , är det sverige som helhet du koncentrerar dig på eller världen ?

    1. Jag koncentrerar mig på det jag upplever i mitt liv. Ofta så kan en utläsa rätt bra av kontexten ungefär vilka avgränsingarna är.

  3. Det är applicerbart även på andra orättvisor/uppfuckade områden som man kämpar med att hitta förhållningssätt till skulle jag säga.

  4. Jag är inne på WDFs linje. Hatet – ilskan är det som gjort att jag orkar börja skriva på feministbloggar. Orkat börja analysera mitt liv, fundera på hur allt hänger ihop, vilken värld jag vill leva i. Istället för att vända ilskan inåt och hela tiden känna att det är en felaktig känsla som jag borde känna skam över så tar jag mig friheten att vända ilskan utåt, rikta den mot patriarkatet och enskilda män som motverkar feminism.

  5. Bra skrivet! Det är så sjukt att döma och skuldbelägga någon för en känsla, som om det är något man väljer att ha.

  6. Kvinnohatet leder till misshandel, våldtäkter, sadism och mord på kvinnor över hela världen. Våldet mot kvinnor är en pandemi. Det visar sig från vardagssexism till domstolars friande av våldtäktsmän.
    DÅ tycker vissa att vi ska diskutera ”manshat”. Vem och vilka har bestämt det?
    Vad är agendan bakom att de mediala ”feminister” som får höras tar upp ”manshatet”?
    Är Pär Ströms Genusnytt nu förflyttad till media?

    Även kvinnor som en gång kämpade för kvinnlig rösträtt beskylldes för manshat. Sexköpslagen är manshat. Kvinnojourer är manshat. osv.
    Väldigt bra för vissa att feminister lägger energi på att bemöta beskyllningar om manshat.
    Missförstå mig inte, det är jättebra att du skriver om det och hur du gör det. Men det finns ett syfte med ordet ”manshat” – att ta bort fokus från våldet mot kvinnor.

    Men jag ser ilskan snarare än hatet som drivkraft att vilja förändra. Kvinnors upprördhet och ilska över orättvisar brukar bemötas med att de antingen är psykiskt sjuka eller att de hatar män.
    Så har samhället/patriarkatet tystat dem.

      1. Jag tror att du missförstår hela diskussionen. Manshat tas upp som om det vore analogt med kvinnohat, ofta för att ”nyansera” diskussioner när feminism står på agendan. Problemet är att det inte är samma sak att diskutera strukturellt kvinnohat som att snacka om enstaka individers eventuella manshat. Det är som att försöka prata om problemet med nolltaxering för storföretag med någon som försöker avleda diskussionen genom att ta upp att hen minsann vet flera privatpersoner som har fuskat med nåt avdrag på skatten.

        Det är inte heller samma sak att en individ är ”manshatare” pga att hen har blivit utnyttjad och förtryckt av män och det samhälle som strukturellt överordnar män, som att kvinnohat florerar just för att upprätthålla denna maktstruktur.

  7. En av de få gånger det är tillåtet att känna hat för kvinnor är ju om ens barn blir utsatta. ”Urmoderns raseri” är ok. Tanken slog mig, vet inte om det är positivt el negativt…

  8. Lite av det här kanske är en kommunikationsmiss eftersom manligt och kvinnligt hat tar sig olika uttryck i typiska fall?
    Mäns hat är ofta kopplat till makt och fysisk aggression där önskan är att skada eller kanske t o m döda målet för sitt hat.

    Om nu feminismen skulle vara en källa för särdeles hatiska kvinnor, borde det inte finnas många döststrafförespråkare i radikalfeminismen? Jag har inte lyckats hitta en enda. Jag har dock inga som helst problem att hitta helt vanliga män som inte har några problem med idén om att förstöra livet för en medmänniska (så länge som denne förtjänar det tillräckligt mycket).

  9. Helt fantastiskt bra text!! Älskar stycket om sorg istället för hat. Det skär i hjärtat men är så viktigt.

Lämna ett svar till Egon A Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *