Håller på att avlida just nu. Skriver en jävla redogörelse över mitt förhållande. Sitter här och gråter och mår skit. Det är så mycket som bubblar upp till ytan, så många smärtsamma minnen som jag inte vill tänka på och än mindre skriva om. Så mycket ilska och sorg som har legat där inne under ett år nu och som måste få utlopp.
Det är så jävla svårt, balansgången mellan respekt för den och det man skriver om och att vara sann mot mina egna känslor och upplevelser. Jag tänker: Vill jag publicera det här? Får man publicera sånt här? Svaret på första frågan är nog ja, men på den andra vet jag inte. Ska man ta hänsyn? Jag vet fan inte. Är det ens värt att publicera en text om man måste censurera sig själv först?
Jag tror nog att den kommer se dagens ljus någon gång. Kanske till och med i natt. Faktum är att jag medvetet publicerar tunga saker när jag ha rådlig impulskontroll, som på natten eller fyllan. Och sen tänker jag: gjort är gjort.
Sådant där är sjukt svårt. Men jag tror att det gör en otrolig nytta att få ut det.
Du kan ju visa det för någon innan publicering om det är alldeles för läskigt, men tänk hellre bära eller brista. Kram.