Ilska är en väldigt enkel känsla. Det handlar om att någon har gjort en orätt. Det finns inget utrymme för nyanser.
Jag har ju skrivit mycket om hur ilska kan vara frigörande. Jag tycker att det är viktigt att poängtera; det handlar om vem som har rätt till att känna ilska över sin situation. Generellt så förnekas kvinnor den rätten. Vår ilska är inte legitim som mäns ilska. Därför är det viktigt att vi ger varandra rätten att känna ilska.
Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta med alla dessa ursäkter av det förtryck vi utsätts för. Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta känna sympati med våra förtryckare.
Samtidigt är det problematiskt att lyfta fram ilska som något ensidigt gott. Ilska kan vara frigörande, men det kan också hindra en att se att verkligheten ofta är med komplex. Det kan vara ett hinder i samvaron med andra att ta fram ilskan för enkelt.
Jag tänker på ilska som en slags försvarsmekanism, som har varit positiv för mig i många relationer. Positiv på det sättet att jag sluppit internalisera viss skuld och skam, och för att det varit en känsla som hjälpt mig att ta mig ur och bearbeta relationerna. Däremot har det inte varit uppbyggligt för relationen som sådan. Även om jag i relationer har försökt lösa problem med ilska så kan jag i efterhand se att det snarare har varit ett desperat försök att upprätthålla någon slags värdighet och integritet i en ohållbar situation.
Detta är på många sätt skrämmande, och jag tänker på det mycket i sammanhanget att främst ha relationer med kvinnor, eller att försöka bygga bra och nära relationer över huvud taget, såväl vänskapliga som romantiska. Jag upplever att ilska i den här kontexten inte kan vara en väg framåt i en reltion. Jag vill inte att människor jag har relationer med ska behandla mig väl i rädsla för att jag ska bli arg, utan för att de bryr sig om mig och vill att jag ska må bra.
Det kokar väl till slut ner till att en inte ska ha relationer till människor en behöver bli arg på för att de ska lyssna. Människor som inte hyser såpass mycket respekt för en att de är villiga att lyssna om en inte blir arg går det inte att bygga bra relationer med. Att tvinga någon att visa upp hela känsloregistret för att bemöda sig att lyssna är inte kärleksfullt, det är ett sätt att utöva makt och kontroll. Centralt för mig i relationer är att jag upplever att det finns en vilja att förstå mig och möta mig i mina behov.
Samtidigt så kräver detta arbete även från mitt eget håll. Det handlar om tillit. Ibland kan situationer se ytligt likadana ut som situationer där någon har velat mig illa. Till exempel när jag upplever att jag inte blir förstådd så kopplar jag ihop det med tidigare relationer med människor som helt enkelt inte velat förstå mig och aktivt motarbetat dialog hur mycket jag än försökt. Samma sak när jag bli bemött med tystnad när jag är ledsen, vilket kastar mig tillbaka till tillfällen där mina behov aktivt ignorerats som en maktdemonstration från min partners sida. Min instinktiva reaktion på den här typen av situationer är att bli arg, trots att människan jag är med kanske snarare agerar så utifrån rädsla och okunskap och skulle vilja hantera det på ett sätt som känns bra för mig.
Det svåra i det här är att ilska är en försvarsmekanism. Jag reagerar med ilska för att jag redan från början är inställd på att det är det enda sättet för mig att hävda mina behov, eftersom det är så det har sett ut i tidigare relationer. Om jag släpper garden och istället öppnar upp för att den andra ska kunna se mig och förstå mig så gör jag mig också sårbar. Om den andra i den här situationen avvisar mig och bekräftar mina instinktiva förväntningar så kommer det att skada mig mycket.
Att förvänta sig något av andra, att öppna upp för att andra ska kunna ge en det, är farligt. En kan bli avvisad, och det är oerhört nedbrytande. Samtidigt är det viktigt att våga för att kunna ha någon slags närhet. För det kan vara skadligt för den andra att bli bemött med ilska när det snarare handlar om rädsla eller okunskap.
Det är också viktigt att åt andra hållet förstå vilket oerhört utsatt position det är att öppna upp sig på det här sättet och ge gensvar. Tillit är något som måste förvaltas väldigt noga. Att en människa öppnar upp sig för en är något en borde ha väldigt stor respekt för.