Individualiseringen av hälsoproblemen.

Lady Dahmer har skrivit om det här med hälsa och klasstillhörighet. Många människor lägger fokus på att ”folk” måste ta mer ansvar för sig hälsa och till exempel sluta röka, börja träna och äta mer grönsaker. Detta kan väl absolut vara vettiga tips till enskilda individer, men som bred lösning på hälsoproblem i samhället är det uselt. Är det någon som på allvar tror att folk kommer få bättre hälsa för att en hetsar människor till att träna och äta nyttigt? Det är säkert många som vill göra detta men som av olika skäl saknar möjligheter.

Hälsa handlar mycket mer om vilka levnadsvillkor en har. Spela roll om en går en powerwalk om en sliter ut kroppen genom monotona rörelser på jobbet, stressar för att få vardagen att gå ihop, har för dålig ekonomi för att gå till läkaren om det inte är riktigt illa och så vidare.

Något som spelar stor roll för hälsan är vilket yrke en har. Jämför ett fysiskt slitsamt yrke med massa monotona rörelser, mycket stress och små möjligheter att själv få bestämma över sitt arbete med ett mindre fysiskt tungt, varierande yrke där en har relativt stor autonomi.Vad tror ni får en att må bra och dåligt? Faktorer som stress, upplevt självbestämmande etcetera påverkar också den fysiska hälsan mycket, det handlar inte bara om vad en stoppar i munnen och hur mycket en rör på sig. Att en powerwalk tre gånger i veckan väger lätt i förhållande till att spendera åtta timmar om dagen i en miljö som får en att bli stressad och må kasst. Arbetet utgör ungefär hälften av människors vakna tid och utformningen av det är extremt viktigt för ens hälsa.

Tänk sedan på om en till exempel har möjlighet att låta någon annan ta hand om ens eventuella barn när en tränar, om en orkar ställa sig och laga någon nyttiga jävla mat eller om en är för slutkörd efter jobbet och om en i så fall har råd att köpa mat som funkar. Ibland säger folk att ”alla har råd” att köpa träningskort/träningskläder, vilket ju såklart inte är sant från första början, men även om det vore sant handlar det ju inte bara om att ”ha råd” utan om vad en måste prioritera bort. Med ansträngd ekonomi märks sådana utgifter mycket. Sedan är det också en fråga om att ha tid och energi att utnyttja det. Jag kan verkligen förstå att den som jobbar heltid inte har någon lust att lägga ytterligare tid på träning efter jobbet, om en nu ens har möjlighet.

Och nu kan en ha en massa invändningar. Kanske att den som inte har råd med träningskläder kan ta en rask promenad eller det där ständiga käcka ”ta inte bilen/bussen” till jobbet, ungefär som om alla hade råd att ta bil/buss. Kanske att folk ”borde” prioritera sin hälsa högre. Kanske att en kan ”downshifta”. Gud, jag har hört så många.

Men snälla, lyft blicken från individen för fem sekunder? Visst, en kan tala om ”individuella val” och så vidare tills en spricker men om en faktiskt är intresserad av att lösa ett problem och inte bara skjuta skulden för det på individen så föreslår jag att en istället ser det på en samhällelig nivå. Visst, om alla ansträngde sig till max skulle kanske folkhälsan bli lite bättre, men de stora förbättringarna ligger i att förändra människor situation. Att minimera arbetsskador, att förkorta arbetsdagen, att minimera stressen på arbetsplatsen, att göra det billigare att gå till läkaren och så vidare.

Jag är så trött på människor som alltid alltid måste hitta skulden till samhällsproblem i individens val, ungefär som om människors dåliga hälsa handlade om att alla plötsligt hade slutat äta morötter. Det kommer inte att lösa ett skit att tänka så, det kommer bara göra att människor får mer skuldkänslor. Okej att det kanske är enkelt för dig att slippa ifrågasätta samhället och istället bara kunna skylla på ”lata individer” men att se det som någon slags enhetlig lösning är helt enkelt inte hållbart.

18 reaktioner till “Individualiseringen av hälsoproblemen.”

  1. Vilket fantastiskt inlägg! TACK!
    Jag tycker alltid att du är bra, du får mig alltid att tänkta till och jag lär mig mkt.
    Väntar alltid med spänning på nästa inlägg.
    Lite uppskattning till dig så här på lördags eftermiddagen!

  2. Jag håller absolut med. Det där ”alla har råd/ork/tid” är ett äckligt sätt att osynliggöra alla som inte är med i den fina övre medelklassklubben. Finns inte mycket värre än de där som låtsas bry sig om människor och orättvisor men så fort det handlar om något som de själva inte har insikt i kommer med stora tolkningsföreträdesångvälten som slutar med att folk som har det sämre nog egentligen inte finns.

    Dessutom, att man sedan försöker lösa det ”individuella” problemet genom att till överviktiga rekommendera en kolhydratsbaserad svältkost som både lagrar mer fett OCH gör en hungrigare, samtidigt som man anklagar de drabbade när de inte lyckas, är vidrigt. Om det rådet hade fungerat hade betydligt färre varit överviktiga, det är inte som att folk inte försöker.

  3. Ett av dina bästa inlägg, tycker fokus på individ/samhälle är bland de intressantaste frågorna! Visst kan vi ställa krav på individer (som att t.ex. kräva att folk ska ha mindre krav på individen) men inte så länge man inte har individens möjlighet att uppfylla dem i tankarna. Enögdhet.

  4. Jag blir galen på den här inställningen också. Det ironiska är att i den här formen av tänkande, det vill säga på individbasis så skuldbeläggs det så till den grad att det förmodligen snarare ÖKAR hälsoriskerna mer än stjälper dem.
    Skickligt av dessa människor som tycker de ”peppar” genom att komma med käcka tips om hur fan man får in mer motion och nyttighet i vardagen.

    Jag är typ glad de dagar jag kan röra mig utan motstånd i varje led.

  5. Djupare förståelse för individers subjektiva verklighet, så sant så. Hälsan beror minst lika mycket på psykologiska likväl sociala faktorer.

  6. Väldigt bra inlägg med riktigt bra poänger! Precis så är det ju! Jag dras ständigt med dåligt samvete för att jag inte ”tar hand om mig själv och min kropp”, både för att jag faktiskt gillar att träna och för att jag känner att jag borde, för att inte bli fet, för att ha mindre ont i ryggen osv… Men NÄR?? ”Träna på lunchen” – vilka har möjlighet till det? Jo, oftast personer som tjänar rätt bra, har flextid osv. Andra sliter som djur med oregelbundna arbetstider och hinner inte ens gå på toaletten under arbetstid – hur sjutton ska den kunna göra samma ”prioriteringar” som flextidaren? Idioti.

    Men, i den här frågan behövs verkligen nya perspektiv, och både du och Lady Dahmer kom med det idag. Tack för det!

  7. Jag håller med i mycket av vad du säger. Och det är för att du visar på det viktiga i att arbeta med ett strukturellt perspektiv. Problemet med ditt inlägg (om jag förstår dig rätt?), och med många av kommentarerna, är att de problem som finns med folkhälsan finns både på individuell OCH strukturell nivå, och det verkar du inte vilja veta av. Jag kan inte se hur man kan komma undan med att bara använda det ena perspektivet. Ditt inlägg lyfter fram att vi alla måste jobba med det strukturella (BRA!) men samtidigt som du gör det klankar du ner på aspekterna av det individuella ansvaret (FEL!).

    Ohälsa finns i alla samhällsklasser (även om den inte är jämnfördelat), oavsett förutsättningar. Struktur och individuellt ansvar samexisterar. Det finns inga universallösningar, varken strukturella och individuella. Sen finns det problem och nyanser av allt, inklusive ett individuellt ansvar som kan bli närmast hetsigt och ångestframkallande. Att det finns ett individuellt ansvar betyder inte nödvändigtvis att Anna Skipper ska stå och hetsa dig, det betyder bara att de strukturer du verkar i inte är det enda som kan påverka dig och din hälsa eller att du inte kan påverka delar av din struktur.

  8. Du utbrister: ”Jag är så trött på människor som alltid alltid måste hitta skulden till samhällsproblem i individens val.”

    Och detta är lite av problematikens kärna.

    Det finns verkligen en ideologisk motsättning mellan folk som försöker se kollektivistiskt och folk som försöker se individualistiskt på olika problem och företeelser.

    Och det blir lätt lite av ett evigt fältslag över det hela, där fronten böljar fram och tillbaka.

    Ena decenniet är det kollektivisterna som dominerar, nästa decennium blir individualisternas.

    Det är svårt att ta sig ur den där dramaturgin.

    Men frågan är om vi inte måste i alla fall?

Lämna ett svar till klemperer85 Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *