Ingen riktig våldtäkt.

Kollade på denna Svt-dokumentär som heter Ingen riktig våldtäkt och kände verkligen bara att det är synd om människorna. Och så tänker jag på hur otroligt skönt det är att vara förskonad från de där värsta tonårsupplevelserna. Förskonad från att någon ska komma och delge sitt jävla ”perspektiv” på hur man ”ska” vara som kvinna, eller som människa, till exempel.

Att människor har dessa inställningar till våldtäkt lyckas av någon anledning förvåna mig. Jag vet ju rent intellektuellt att det är så, känner till alla dessa klyschor och tankevurpor. Men det förefaller så absurt att en lärare kommer fram till en flicka som figurerat på sexbilder som spridits över hela skolan och ber henne tala tyst om det, för att det annars kan skada skolans rykte. Även inställningarna hos tonåringarna förvånar mig. Kanske har det att göra med att jag omgett mig av vettiga personer, mer mer troligt har det att göra med den brist på social kontakt jag hade överlag som ung.

Som tonåring var jag en asocial jävel som nästan alltid tog avstånd från klasskamrater som sökte kontakt. Jag hängde aldrig i något ”gäng” i någon större omfattning och gick inte på fester, började dricka sen och så vidare. Och på ett sätt är jag glad för det idag, för fy fan vad jobbigt det där verkar. Inte bara för hon som det berättades om i filmen, som blev utsatt för en gruppvåldtäkt, utan liksom hela kulturen kring allt det där, allt som har med sex, kärlek och status att göra i den åldern. All skuld och skam som är förknippat med det.

Jag tänker att det faktisk tär mycket man slipper undan genom att vara asocial och impopulär. Att inte ha någon stor umgängeskrets, att mest ha kompisar utanför skolan och så vidare. Jag var aldrig mobbad, men jag var liksom inte med i ”gänget” heller, inte i något gäng. Jag gick förskonad från våldtäkter, sexuella trakasserier och dåliga förhållanden under hela min uppväxt. Numera så känner jag att även om ett övergrepp vore hemskt så skulle jag nog kunna reagera på det utan att känna skam, eftersom jag dels är så säker i mig själv, dels så medveten om dessa mekanismer. Kanske hade min självkänsla blivit grunden skadad om jag inte fått gå så oskadd som jag gjort, jag vet inte.

De personer som medverkar i filmen tycker jag är värda all beundran. Dels kvinnan som berättar om övergreppet hon blivit utsatt för, dels de ungdomar som låter sig intervjuas som, även om de säger mycket dumt, överlag verkar vara sympatiska människor. Även om filmen inte gav mig mycket nytt i fråga om faktisk kunskap så var det lite av en realitycheck. En insikt om hur okunniga de flesta faktiskt är om sexuellt våld, hur våldtäkter förnekas och skulden läggs på offret, hur många vuxna undviker att tala om det även om de har alla möjligheter att se vad som pågår och så vidare.

24 reaktioner till “Ingen riktig våldtäkt.”

  1. Det är alltid jobbigt att bli sådär plågsamt medveten om hur mycket okunskap och trångsynthet det egentligen finns därute. Själv har jag idag suttit och förfärat mig över det faktum att det i dagens moderna samhälle fortfarande finns människor som är emot homosexuella. Rent intellektuellt vet jag att dessa människor finns, men jag blir ändå lika förvånad och förtvivlad varenda gång jag stöter på dem.

    1. Ja, det är också en sån insikt som känns jävligt skum. Hur är det möjligt, undrar man.

  2. Att läsa det här var som att få förlåtelsen för att man är en asocial jävel. Tack Fanny. Och dessutom för länken som jag för fan inte hittade på svtplay. Jag blir så trött på att leva när folk pratar om riktiga och oriktiga våldtäkter. Men ändå vill jag se den här.

    1. Den är mycket sevärd, just för att den visar hur mycket det finns att jobba med.

  3. Håller med dig om att det är skönt att vara förskonad även om det innebär att man står utanför. Frågan är om det är någon jävla vits med att vara innanför ändå, andra människor i den åldern är väl generellt sett destruktiva och fulla av idioti. Jag hoppas det är något jag kommer kunna förmedla till mina framtida barn. Helt ärligt hoppas jag att de hamnar lite utanför.
    Kanske borde se den där dokumentären nån gång.

    1. Jag tror att det beror mycket på andra faktorer hur man reagerar på utanförskap. Jag har till exempel alltid haft nära vänner och ett stort stöd från familjen, vilket såklart hjälpt då jag varit utanför i skolan till exempel. Svårt att dela upp det i svart/vitt, men jag tror generellt att det skadar mycket att aldrig känna samhörighet.

  4. Jag var också utanför i högstadiet, dock inte frivilligt och det är något jag inte önskar någon men just den biten när det kommer till skitsnack och folk i den ålderns syn på sex och våldtäkt är något jag inte saknar att jag missade. När jag började i gymnasiet och först då började gå på fester, hångla och hade min sexdebut så fanns det inte på kartan att snacka skit om folk som hade för mycket sex eller att någon som blivit utsatt skulle få ”skylla sig själv” men det kan ha berott på att jag nästan bara umgicks med relativt politiskt medvetna esteter.

  5. Väldigt bra dokumentär. Personligen skonades jag från dessa attityder kring våldtäkt i skolåldern. En anledning kan vara att jag var lite utanför och umgicks med mina få men tighta kompisar och mer betraktade de populära på avstånd. Däremot minns jag att tjejerna som var ”mest erfarna” i klassen var populära och ansågs intressanta och attraktiva bland många av killarna (vad tjejerna ansåg vet jag inte). Jag kanske saknade en helhetsbild eller så var min klass ett undantag.

    Såhär i efterhand känner mig glad över att jag var utanför allt detta som kretsade kring sex, pojkvänner och fester. Jag hakade på det senare och det var långt ifrån oproblematiskt även då, men eftersom det skedde med folk utanför skolan uppfattade jag inte dessa attityder särskilt tydligt.

    1. Det är nog ofta enklare om det sker utanför skolmiljön eftersom det inte går rykten på samma sätt då. På min skola hade nästan ingen kopplingar till min umgängeskrets, och det gjorde ju allting mycket mindre komplicerat.

  6. Blev helt knäpp i huvudet av ilska och förtvivlan när jag såg dokumentären. Kan inte förstå att ungdomar resonerar så som de gör, allt ifrån ”om man blir våldtagen är det väl bara att gå därifrån” till ”om hon hade kort kjol på sig borde hon vetat vad för signaler hon sände ut”. Herre min je, och vad är det för samhälle vi har där killar som inte tycker de gör något fel när de håller fast en tjej och har sex med henne trots att hon spyr och blöder?! Min hjärna har inte riktigt kapacitet att vira sig kring det hela. Det gör mig samtidigt innerligt glad att jag levt så skyddat. Min högstadieklass och de jag umgicks med premierade inte alkohol eller sex eller dylikt. Vi lekte Harry Potter och klädde ut oss medan jämnåriga förlorade oskulderna i folkölsrus. Innerligt tacksam.

    1. Ja, den repliken reagerade jag också för. De gångerna jag har upplevt att mina gränser har kränkts har skett hemma hos mig – vart skulle jag gå då? En av gångerna hade jag dessutom brutet ben och kunde inte gå alls.

      1. Mkt märkligt överlag detta med att ”om man är stark ska man kämpa” etc. Man kämpar väl såklart så mkt som man känner att man kan och vågar? Det gör ju inte övergreppet mer rätt.

  7. Jag är väl mitt uppe i det där asociala tonårslivet och kan dels känna att det är skönt, dels att man ändå saknar det för det är ju ”så tonåringar är”. (Det vill säga alla tonåringar ska supa på helgerna, ha sex med varandra och snacka skit om andra (åtminstone om man är tjej) och man känner sig väldigt konstig om man inte gör sånt eller inte vill göra sånt… Vilket är idiotiskt enligt mig.)

    Något som jag tycker är extremt sorgligt är hur kvinnan i filmen blev övergiven och kränkt efter övergreppet (kommer inte på någon bättre formulering just nu). Det blev ju extra hemskt i och med att hon blivit våldtagen, men det hade ju varit helt fel och hemskt även om hon legat med dem helt frivilligt.

    1. Ja, det är verkligen tragiskt och, precis som du säger, hade så varit även om det varit frivilligt. Människor ibland alltså.

  8. Nu har jag inte sett dokumentären. Men jag tänker att det är lättare för omgivningen att intala sig att en tjej dom känner ljuger eller förtjänade det än att en kille dom känner är en våltäktsman. Det som är lättast att smälta är nog det dom flesta väljer.

    1. Absolut. Fanny skrev om det med rubriken ”Alla hatar en våldtäktsman” och formuleringen belyser bra hur man hellre är närblind på det man ser runtom sig, för den man gillar, den kan inte vara en våldtäktsman.

    2. Så tror jag absolut att det är. Våldtäkt är ett så jävla stigmatiserat brott som många har väldigt grova åsikter om, då är det enklare att förneka än att behöva testa sina värderingar.

    1. Mkt relevant papekande. Visste inte om skillnaden sjalv.

  9. Hej, håller med dig om 99% av det som du skriver i din blogg. I det här inlägget anser jag dock att du ytterligare spär på skammen hos de som är som den våldtagna tjejen i filmen. Att vara innanför eller utanför i högstadiet är knappast ett aktivt val där du går igenom för- och nackdelar med vardera sociala status. De innanför är också oftare de som inte har samma tillgång till utbildning och maktpositioner i samhället. Tror inte att högstadiet hade varit en lek för dessa personer även om en bortser från sextrakasserier osv som antagligen är vanligare för dessa personer.

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *