Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Jag har slutat hata män nu

Jag har slutat hata män nu. Just det. Så är det. Jag vet det.

Jag hatar varken män eller kvinnor men hatar vad vi görs till i patriarkatet. Förtrycket är så omfattande att det inte är greppbart. Det är hela våra liv. Det bor i oss. Det är oss. Det går inte att förstå vidden av hur oerhört stympad vår mänsklighet är. Det går inte att förstå vad vi annars hade kunnat vara. Livet bortom patriarkatet; en vidsträckt horisont där vi kan göra vad vi önskar, där vi kan älska fritt. Ett hav av kvinnokroppar förenade i lust och begär.

Jag har alltså känt en stor inre brist. En djupt mänsklig inre brist. Det vi alla i vår själv begär är kärlek, och denna kärlek har förvägrats mig. Jag har sökt den. Sökt den i mig själv, i min far, i mina relationer med män. Sökt erkännande för den jag är. Jag har bara velat bli sedd i min särskildhet men överallt har det varit stängda dörrar. Eller snarare; öppna dörrar bakom vilka det lurar monster. Mina egna monster. Mitt självhat, mitt förakt för andra kvinnor. Och jag har varit tvungen att stänga dörrar och bränna broar i ett ursinnigt raseri, i en desperat flykt.

Patriarkatet har tvingat mig att hata män för det är den enda vägen till frigörelse.
Det är; frigörelse genom förgörelse.
Det är; återfödelse genom att döda sin inre man.
Sin inre daddys girl. Den stympade manskvinnan som sitter där inne och gråter. Detta är också ett stympande av mitt jag, min verkligen mänskliga förmåga att älska.

Jag tvingades hata en människa jag känner djup värme och respekt för, och som jag vet kände samma för mig, för att skydda mig mot det patriarkatet gjorde med honom. Jag tvingades vara hysterisk, jag tvingades kräla och blöda, för honom.

Mina kvinnoinstinkter stympades av männen i mitt liv och jag sörjer det. Men även dessa mäns kvinnoinstinkter, mänskliga instinkter, var stympade. De hade också blivit förgjoda av patriarkatet. Deras makt över mig gjorde dem oförmögna att älska, trots att de ville. De nådde aldrig dit där mitt väsen ligger bart. Och jag. Jag ville; komma in. Jag ville; bli inträdd i. Men inte heller jag kunde uppenbara mitt väsen för dem. Jag bad dem ta sig in med våld.

I och med lesbiskheten har jag fått en skymt av vad kärlek och gemenskap skulle kunna vara. Jag har sett vad det var jag alltid saknade. Och det var alltid så nära. Så nära men ändå så ofattbart långt borta. Men jag vet också att vi inte är där än, som samhälle. Jag vet att vi har så lång väg att vandra. Jag känner nu en frid i mig, men jag känner också att jag måste fortsätta kämpa för alla de systrar jag älskar och alla de jag skulle kunna älska i ett annat samhälle.

Jag vill bara att detta krig ska ta slut en dag så jag kan finna försoning och frid. Jag vill försonas med min far, mina ex men framförallt med mig själv och mitt kvinnoliv. Jag vill sluta hata att jag var skapt till kvinna. Jag vill sluta hata min kvinnlighet. Jag vill göra om den till något samhällsomstörtande.

Till min inre daddys girl; jag vill ta dig upp ur detta stålbad nu. Jag vill att du ska frigöras.
Jag vill ge dig; katarsis.
Frihet.
Operationssalsljus.
Jag vill hålla din hand och säga; det är okej. Det är inte ditt fel. Det var aldrig ditt fel. Det var jordens fel. Det var detta stympade samhälles fel. Det var kapitalismens fel. Det var patriarkatets fel. Du var inte fri att handla och därför har du inte heller kunnat handla fel. Det var bara immanens, ickehandling. Det var bara krälande.
Jag vill ta din hand och säga; skulden är inte din.
Den var aldrig din.

Den var

aldrig

din.

detärövernu

7 kommentarer till Jag har slutat hata män nu

  • Andreas skriver:

    Där kom en viktig insikt. Men den har inte varit gratis…
    Jag förstår mycket väl att du dragit dig undan män.
    Jag håller med dig och hatar också det patriarkatet gör med både oss män och kvinnor.
    Och tro aldrig att patriarkatet är bra eller sunt för män bara för att män har makten. Män har makt, men krigar stadigt med varandra i hopp om att uppnå någon kontroll. För män har inte kontroll. Och nej, män kan inte ”bara sluta”, för den som inte ”krigar”, är en ”mes”, eller värre (sett med patriarkatets ögon”, den som inte kämpar är ”femi”, ”ingen äkta man”.

    Men, ha alltid det i minnet, män klarar inte se och förstå världen från kvinnors perspektiv. Och där är huvudproblemet bakom varför män är så hopplösa. Män ser bare värdlen från mäns perspektiv, från mäns synspunkt.
    (”inte alla män”)

    Jag är för övrigt inte den provokatör som har skrivit här tidigare.

  • Hat & vrede kan i sanning vara kraftfulla katalysatorer för att slutligen nå fram till katarsis. Under en period då jag mådde mycket dåligt (jag var mycket sårad, mycket besviken & hade till råga på mycket ont & lite kraft då jag fortf. åt vete) skapade jag en liten sida för mig & ett par kamrater samt trogna läsare & där skrev jag ur mig min ilska & frustration samt blottlade nya delar av mig – tro, förändrade värderingar et cetera – för att tömma mig på mörkret & känna mig bekväm i förändringen. Detta var VIKTIGT & det var tydligt att det hade god effekt. Azemine som ej hade tillgång till min privata sida har berättat att hon så undrade vad jag hade gjort under den tiden jag hade varit osynlig på internet, ty det var som om jag tagit så stora steg att hon behövde veta _hur_. Vreden utan filter var definitivt en del i h u r.

    Men så kan en ju inte hata för evigt, en behöver också andas, & det kan nog göras mer väl i kärleken till kvinnan än i hatet gentemot mannen.

  • Sofia skriver:

    Så fint. Angående detta: ”men framförallt med mig själv och mitt kvinnoliv. Jag vill sluta hata att jag var skapt till kvinna. Jag vill sluta hata min kvinnlighet. Jag vill göra om den till något samhällsomstörtande.” tänker jag alltid att feminism är den enda relevanta självhjälpen. Att det på nåt sätt måste vara feminismens absoluta kärnfunktion. En feminism utan teorier om kön, kärlek och begär kan ju leda till materiellt goda saker, men det i sin tur blir mest fernissa om det bara får lov att handla om det.

  • L skriver:

    Detta är så himla spot on.
    Jag har aldrig lyckats eller velat bli kompis med killar, för att de per automatik blir en källa till bekräftelse. Jag höjer upp deras tankar till skyarna, och det går inte att få ner dom därifrån sedan. Det är f r u k t a n s v ä r t.
    Nu är jag nämligen på gång att bli vän med en kille för första gången. Han är liksom fab, lika rolig som jag och otroligt förstående, liksom allt jag älskar hos en kompis, och jag trodde det omöjligt kunde bli problematiskt. (Han är liksom en person som jag skulle kunna förklara att jag läser Fannys blogg för och att jag-insett-att-jag-inte-kan-vara-vän-med-honom-för-att-han-är-man och han skulle förstå).
    Jag är inte ett dugg kär överhuvudtaget, och därför trodde jag inte heller att det skulle bli några problem att hänga som vänner och ha sex. Men jag har snabbt fått samma typ av känslor som följde med de gånger då jag varit kär i idiotiska snubbar, exempelvis: en desperation efter hans bekräftelse, sex blir en kompensation för min ”bristande personlighet” och jag väljer plötsligt att köpa marinblå polotröjor från ASOS.
    Jag känner mig redan beroende och det fullständigt krossar mitt hjärta att känna så. Mitt hjärta krossas av relationen, och ändå känns det inte legitimt att avsluta den. Hurfuckedupkannågotbli? </3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Ge mig pengar!
Arkiv