Jag tror helt enkelt inte att era heterorelationer är jämställda.

Bland det värsta jag vet är att behöva ta ställning till andra människors så kallade ”jämställda relationer”. Det är inte helt ovanligt att folk typ ”konfronterar” mig och ba ”men jag och min pojkvän är faktiskt jämställda så därför är allt du säger fel”. Kanske är de rentav lite sårade över att jag hävdar saker på en generell nivå som de inte känner igen sig i. Kanske tycker de att jag har någon slags skyldighet att presentera en världsbild som är bekväm för dem.

Dessa människor förväntar sig att deras högst subjektiva känslan av deras relation, som de givetvis dessutom är partiska i bedömandet av, ska vara något slags tillräckligt ”bevis” för att jag ska omkullkasta en generell teori kring hur män exploaterar kvinnor i heterorelationer. Det är ju inte som att det saknas belägg för denna uppfattning, att kvinnor utför mer arbete i hemmet är ju oerhört välbelagt, det finns även studier som visar på det högre känslomässiga ansvar kvinnor tar även om det såklart är en sak som till sin natur är svår att kvantifiera.

Även om en nu skulle ha lyckats kringgå allt detta i sin relation så kvarstår fortfarande det faktum att män har en högre social status och att kvinnor i högre grad definieras och värderas utifrån sina relationer med män. Detta kan en inte komma ifrån även om en är upplyst. Det är liksom inte en själv som bestämmer det, det är samhället.

Jag är så trött på att behöva ta ställning till hur folk upplever och inte upplever sina relationer. Jag tycker inte att det är min sak att bry mig om. Folk får väl va ihop med vem de vill och organisera sitt samliv hur de vill och de nu är nöjda med det, men på ett strukturellt plan finns det tydliga belägg för att kvinnor förlorar i relationer med män.

Vad jag tycker är märkligt är hur tungt människor anser att deras subjektiva upplevelser av saker och ting väger, att de tycker att det i sig är ett argument emot något att de inte upplever saken på det ena eller det andra sättet. Jag tänker mig att en åtminstone borde bemöda sig med att specificera hur en upplever att beskrivningen felar och hur en tänker sig att det är istället. Men icke, istället är det bara ett enkelt ”jag håller inte med”. Hur fan ska en respondera på detta?

Hur kan jag förväntas ta allvarligt på den här typen av invändningar? Hur kan jag förväntas bara acceptera att det någon säger om sin relation är sanning och ofiltrerat ta till mig det? Jag tycker det är så himla konstigt.

Jag är ledsen, men jag tror helt enkelt inte på att era heterorelationer är jämställda. Så är det med det. Och jag tänker framförallt inte ta det för sant och teoretiskt relevant bara för att ni själva säger det. Om ni tycker att detta är jobbigt så föreslår jag att ni inte läser en blogg var syfte är att analysera världen i allmänhet och relationer i synnerhet ur ett könsmaktsperspektiv. Det kan bli ganska jobbigt om en tar illa vid sig av sådant.

förnekelse

25 reaktioner till “Jag tror helt enkelt inte att era heterorelationer är jämställda.”

  1. Patriarkatet finns överallt, även i min heterorelation. Jag hävdar inte att vi är annorlunda och att vi är totalt jämställda. Men vi försöker att minimera hans förtryck mot mig så mycket som möjligt, och han lyssnar och försöker anpassa sig efter vad jag uppfattar som förtryck.

  2. Jag vet inte hur det är för dig, men för mig handlar feminism och systerskap om att inte hacka på och nedvärdera/ofiltigförklara andra kvinnors upplevelser. Det är något jag kan uppleva att du gör i den här frågan, vilket är något som sticker i ögonen på mig och troligtvis en del andra, som då känner att de måste motbevisa dig. De säger att de är lyckliga och anser sig ha en jämställd heterorelation men får ett svar med unnebörden ”det har du inte alls för det finns inte”. En reflektion från en kvinna och feminist som lever i en relation jag är nöjd med och inte brukar känna att jag behöver försvara. Men när jag upplever att mina och andra heterosystrars upplevelser ständigt blir ogiltigförklarade, då behöver även jag skriva av mig ibland.

    1. Så för att jag är feminist så ska jag utgå från att allt kvinnor upplever är en direkt reflektion av verkligheten? Gäller samma när kvinnor säger att patriarkatet inte existerar? Kan ju fö påpeka att jämställd relation o relation en är nöjd med inte är samma sak.

      1. Okej, vi börjar med det mest grundläggande för mig. Som feminist hade jag inte varit nöjd med en relation jag inte upplevde som jämställd. Där finns liksom inget att diskutera, så är det bara. Angående frågan om kvinnors upplevelser som en reflektion av verkligheten.Varje kvinnas upplevelser är en reflektion av hennes verklighet, oavsett vad andra tycker om de upplevelserna. Jag anser att man alltid kan diskutera och försöka förändra, men aldrig kasta skit på och förminska någons upplevelser. Att förminska kvinnors upplevelser gör samhället och patriarkatet nog åt oss ändå, utan att vi behöver göra det kvinnor emellan.

        1. Jamen jag går ju inte och säger t enskild kvinnor att deras relationer är ojämställda, jag bara tänker inte ta med deras subjektiva upplevelser i min strukturella analys som avkrävs mig. Folk upplever en massa olika saker.

            1. Nja, inte uthängd kanske, men fått min kommentar förlöjligad. Men vet du, skit samma. Jag bryr mig inte och kommer fortsatt vara nöjd med min inbillat jämställda heterorelation. Tack för mig!

              1. Men snälla du, jag har inte försökt göra dig missnöjd. Jag har bara sagt att det är fånigt att ställa mig mot väggen med sin egen subjektiva upplevelse av ens relation.

              2. Men ge dig. Bara för att Fanny skriver ett blogginlägg betyder det inte att allt som nämns gäller alla. Att du tar åt dig och känner dig träffad av det som skrevs, och gör att du känner att du måste försvara dig säger mer än ett blogginlägg. Om du nu anser att din relation är såpass jämställd att den sticker ut, varför inte förklara VAD som gör den så jämställd?

  3. Det klurigaste och härligaste med att följa dig, är alla Aha:n. Jag drog ned på det mentala ansvaret i relationen och förklarade att hen var tvungen att ta över nu, det skulle minsann inte vara några problem, jag kunde lugnt backa, det gick jätte bra, vi flyttar snart till varsin lägenhet. Luv u!

  4. Jämställd är ju ett väldigt positivt värde när det gäller (hetero)relationer. Att som kvinna idag misslyckats med att ha en jämställd relation (för det är förstås kvinnans ansvar) är i det närmaste skamligt. Tror det är därför folk reagerar så starkt. När någon säger ”inte jämställt” så uppfattas det som ett ifrågasättande av hela relationen (och indirekt kritik mot kvinnan som inte ”klarat” att skapa en jämställd relation).
    Jag tror inte heller det finns sant jämställda heterorelationer – jag har i alla fall aldrig träffat på någon.

    1. Jag har inte heller hört/upplevt en jämställd heterorelation. Jag vill se min relation till min sambo som jämställd, men innerst inne vet jag att det inte är sant.

    2. Du sätter fingret på något där, det där med skammen. Man ska liksom ha sett igenom hela grejen och hittat en Bra Kille och fy dig om han trycker ner dig.

  5. Så galet många gånger jag har fått mig aha-upplevelser av det du har skrivit, också den här gången.
    Sedan dök det upp en fråga som gäller rent praktiskt, iom att jag läste vad en annan kommenterade, att dra ner insatsen en gör i det känslomässiga arbetet/ansvaret.
    Jag fattar liksom idén, men praktiken? How?

  6. Alltså lol…att folk hamnar i försvarsposition när du lagt upp allmänna blogginlägg över hur det är i heterorelationer…Man kan väl för fan bara läsa, tänka efter en stund, inse ngt, va nöjd och sen gå vidare om man nu känner för det? det finns ingen anlöedning att börja käbbla om hur bra en hare i sitt förhållande när diskussionen inte ens ligger på personlig nivå…hur tänker folk?

  7. Min relation med min pojkvän är inte jämställd, detta trots att han i teorin är precis vad jag vill ha, i ett skede av mitt liv då jag inte pallar någon som inte är feminist. Vilket han är. Utan att försöka ta plats pga det. Ja jag vet, hyllningar etc.
    Ändå lever vi inte jämställt. Och jag vet inte hur vi löser det. Eller vems fel det är. :/

  8. Jag kan hålla med dig om att det i dessa diskussioner ibland kan bli lite märkligt när det strukturella ställs emot det individuella och vice versa. Det blir väldigt svårt att föra två typer av diskussioner samtidigt, jag tror att det är viktigt att skilja på när man talar om patriarkalt förtryck på en strukturell nivå och på en individuell. Det är ett faktum att kvinnor på en strukturell nivå (både i det offentliga och i hemmet i sina heterorelationer) missgynnas, förtrycks och får dra det tunga lasset. Men detta behöver inte betyda att alla heterorelationer alltid är förtryckande mot kvinnor. Jag tycker att det blir förtryckande att säga till en person att den är förtryckt på en individuell nivå om den själv inte känner detta. Dessutom, även om så är fallet, vad är det du förväntar dig att man som kvinna ska göra i en sådan relation som man själv trivs i som inte är förtryckande men som du anser vara det? Det känns så skevt att som radikalfeminist säga detta som du säger, för det blir lite som att du (och en del andra som jag anser har missuppfattat feminismens syfte) har en medvetenhet om att hela vårt samhälle präglas av en könsmaktsordning men att man ändå som enskild heterokvinna i en relation ska tryckas ner och förminskas för att man lever i en heterorelation som du tillåtit dig att definiera som förtryckande. Jag tycker inte att feminismens syfte är att trycka ned andra kvinnor och anklaga dem för att leva i en förtryckande relation och på ett sätt liksom säga: hur kan du som feminist leva i en förtryckande relation? Då kan jag känna att: ja eftersom hela vårt jävla samhälle är förtryckande, är det i princip omöjligt att bara ställa sig utanför dessa maktordningar helt eftersom vi alla påverkas av dem på olika sätt. Det jag vill förmedla är: feminismen är till för oss, vi är inte till för feminismen. Vi ska inte trycka ned våra medsystrar genom att säga åt dem att de är förtryckta i sina relationer om de inte upplever sig vara det (och nu pratar jag om välfungerande kärleksfulla heterorelationer utan våld eller maktutövning). Varför i helvete ska man säga åt en person som är nöjd och lycklig i en relation att hon är förtryckt? Jag kan inte förstå vad det fyller för annat syfte än att trycka ner.Som jag sa tycker jag du har en poäng i att det blir svårt att föra en diskussion på ett strukturellt plan när någon ställer den individuella upplevelsen som motargument. På samma sätt blir det konstigt när du nu i det här inlägget ställer den strukturella analysen som motargument mot den individuella upplevelsen. Feminismen ska handla om systerskap, solidaritet, att hålla ihop och att peppa och stötta varandra. Det tycker jag tyvärr inte att du gör i det här inlägget vilket är synd eftersom jag annars tycker att du skriver otroligt mycket kloka och vettiga grejer. Sparka uppåt istället för nedåt och sluta förminska och dumförklara kvinnor som är nöjda med sina heterorelationer. Feminismen måste rymma dessa kvinnor också.

    1. Tack S för att du satte fingret precis på vad jag tänkt men inte lyckats få ur mig! Jag är inte sämre som feminist för att jag är nöjd med min heterorelation och inte känner mig förtryckt i den på ett individuellt plan.

  9. Jag förstår att vissa blir arga, det är tyngre att tvivla på sitt eget liv än att diskutera strukturer i allmänhet, men jag tror en kan både ha insikten att en inte lever i ett jämställt förhållande och kanske aldrig ens kommer att komma dit och ändå inte vara olycklig. Tycker det är bra att tunga saker sägs rakt ut ialla fall så får en själv ta ställning till det!

  10. Ja jösses ja, folk som inte kan hantera att även de faktiskt påverkats och påverkas av systemet de lever i.

    Min man är en mycket bra människa på de flesta sätt, han är feminist och han anstränger sig för att försöka minska det förtryck han utövar (både mot mig och mot andra kvinnor). Jag anstränger mig också och försöker motarbeta det strukturella förtrycket. Vi älskar varandra och respekterar varandra och jag är tillfreds med vårt förhållande (delvis för att det finns en strävan att förbättra det – annars hade jag nog inte varit det). Det skulle dock aldrig falla varken mig eller honom in att försöka låtsas som att vi är jämställda och jag förstår inte ens poängen med att nära en sån inbillning.

  11. Fattar inte heller riktigt vad informationen om ens jättejämställda relation ska leda till? Hur ska den användas? Ska man vara glad för hens skull? Få tips på hur man gör?

    I olika privata sammanhang kan man väl uttrycka sin glädje över sin lyckade relation hur mycket man vill. Men att distribuera den här informationen i sammanhang där nån (Fanny här), pratar om relationer ur en större, strukturell kontext känns så förfelat. Skulle det kullkasta teorin? Hur då? Om inte, what’s the point att dra upp det? Känns lika relevant som att bemöta en tidningsartikel om flygbolagens nedmonterade säkerhetsrutiner med insändare av slaget: ”Men när jag åkte senast gick det jättebra!”

  12. Jag känner igen mig mycket i detta och många gånger när jag läser din blogg och t.ex Det kallas kärlek, mm, så vill jag bara instinktivt skrika, ”inte jag, inte just min pojkvän” och försvara mina livsval med näbbar och klor. Varför? Jo, därför annars skulle jag ju behöva erkänna att jag är lika mycket en del av strukturen och normen och ett offer för patriarkatet som alla andra. Jag trivs ju i min relation och känner mig lycklig. Om jag är lycklig utan att den är jämställd, är jag ens feminist då? Är jag bara lurad? Ja, det väcker många jobbiga frågor. Men jag tror att jag kan känna mig bekväm med att acceptera att min relation inte är jämställd och att jag är ett offer för patriarkala strukturer som alla andra (att jag inte är ingen unik snöflinga), men att jag väljer relationen ändå, eftersom den ger mig mycket annat.

Lämna ett svar till A-K Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *