En gång sa en man till mig att det som fick honom att falla för mig var att jag var så ”full av liv”. Sen exploaterade han mig på denna livsglädje, denna kärlekskraft, och lämnade mig när jag var utpumpad på den. Det fanns ingenting kvar för honom att ”älska”, för det han älskade med mig hade han tagit ifrån mig.
Jag var ingenting annat än hans pixie dreamgirl. Kvinnan som kom in i hans liv med ”livsglädje” som han kunde rycka åt sig av. Kvinnan som kunde sätta lite färg på hans tillvaro.
Är detta kärlek? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är objektifiering. Det är att använda en annan människa. Det är att upphöja en annan människa på grund av en av dennes egenskaper, istället för att betrakta hen som en hel människa.
Jag kunde inte göra honom hel, för det kan ingen människa göra. Och när detta framgick för mig och för honom så blåstes grunderna för relationen bort. Jag var inte någon person fylld av liv, jag var också trasig.
Att sitta på den piedestal som jag satt på i den relationen kan vara underbart. Att bli dyrkad av en annan människa, att få veta att jag är den individ som kan fylla den människans liv med färg och mening. Det är klart en känner sig värdefull. Men när det inte längre är möjligt så degraderas en plötsligt till att inte betyda någonting.
Detta är inte kärlek, det är förtryck. Förtryck eftersom en tvingas in i en roll, en roll som ett övernaturligt väsen och inte som en människa. En roll som Kvinna. Det handlar om att reduceras till det som kvinnor antas vara för män, som kvinnor antas kunna ge män. Men eftersom den rollen är omöjlig att leva upp till så blir också relationen omöjlig.
Jag tänker att jag måste lära mig att tacka nej. Jag måste lära mig att jag aldrig kommer kunna vara den där varelsen, fylld av liv, för någon annan. Jag måste lära mig att jag inte kommer kunna rädda någon från livets meningslöshet och tristess. Hur lockande det än är att träda in i den där rollen, så kommer det alltid att vara en lögn, och jag vill inte leva i en lögn.
Jag vill vara en hel människa i alla relationer. Jag vill inte sitta på någons piedestal, inte vara någons pixie dreamgirl. För jag vet att fallet därifrån är så svårt, gör så ont, och jag vill aldrig falla så igen. Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.
Jaa fyfan relaterar. Minns fortfarande ett sms från killen där det stod ”du är mitt magiska yrväder!” och hur jävla glad jag blev. Nu känns det nästan som ett pinsamt tydligt exempel på den här himla karaktären det är meningen att man ska vara.
Har också varit med om detta. Faktum är att alla mina relationer utom min nuvarande har börjat (och slutat) just precis såhär. Tro fan att en aldrig återvinner sin självrespekt.
Och ja, apropå det här med att ta ansvar för sina känslor och hur en lägger fram dem. Fy fan.
Grät när jag läste det här. Starkt och välbekant!
Tack för att du finns Fanny!
Det är så bra att du lyfter sådana viktiga ämnen. Denna fälla är lätt att hamna i och jag misstänker att jag kan vara i den just nu. Jag vet i alla fall att tack vare inlägg jag har läst hos bland annat dig så är jag inte lika sårbar. Även mina tidigare erfarenheter har hjälpt mycket. Jag är mig själv och kommer aldrig ge upp det någonsin mer. Tack för din oerhört viktiga insats.
Har aldrig tänkt på det tidigare, men väldigt sann text. Starkt av dig att säga nej. Själv blir jag alltid lika smickrad när folk höjer upp mig och kan liksom inte låta bli att dras mer. Förjävligt.
Word. Tack och lov krävdes det ”bara” ett sånt förhållande som krossade både mitt hjärta och min självkänsla för att jag skulle förstå mekanismen här. Fan vet hur lång tid det kommer ta innan jag dessutom gör insikten på ett känslomässigt plan.
Det är en form av energivampyrism. Den är rätt vanlig. Vad som kan göras åt saken är att känna igen när det sker, för det kan ske även med platoniska kamrater , om än det inte är lika vanligt att bli lika utsatt av det pga.. obvious anledningar.
Känner igen så väl. ”Plockade upp” en nyskild man som hade blivit bedragen och efter en helg tillsammans sa han att han älskade mig – men aldrig igen. Minns att jag i början sa att jag inte kan rädda honom … Tyvärr charmade han bort mina farhågor och jag sögs in i förhållandet, som ju längre tiden gick blev allt mer på hans villkor. Jag blev mer och mer urholkad på energi och livslust och många gånger kändes det bars som att han ”tog hem mig till sig” för att jag skulle ”underhålla” honom och hans barn. Som att jag skulle vara nåt slags levande nickedocka de kunde sitta och skoja med. Nu ojar han sig på sociala media om att han var medberoende – för jag är visst en borderline … Kräks på detta, samtidigt är jag glad att jag är fri. Försöker plocka upp spillrorna av mig själv.
Men ja! så sjukt. Varningsklockorna ringer fan alltid när han kläcker stora ord alltför tidigt, och hyllar en till skyarna hela tiden, med stort fokus på att man alltid är så sjukt vacker glad underbar fantastisk etc. Så man känner nån slags krav på att alltid leva upp till dessa horder av komplimanger. Aldrig få slappna av eller ha några fel eller brister. Aldrig få gå naken från duschen utan att vara vacker eller sexig. Ständigt denna jävla uppmärksamhet. På fel sätt. Ständigt skall det spela nån roll hur en ser ut. Ständigt är en tydligen beroende av dessa positiva ting en får höra om sig själv, som känns mindre o mindre verklighetsförankrade ju mer en känner att en har behov att vara ful o ittirerad o ju mer ens möjlighet för utölopp för detta blir !