Jag vill inte vara en del i ännu en rörelse som förtrycker.

Hade ett mindre bråk med FumikoFem på twitter angående feminism, under vilket Hannah outade att hon inte längre tänker kalla sig feminist vilket ni kan läsa om här (tolka dock ej detta som att det var Fumikos fel, det var inte hela orsaken). Hela upprinnelsen var att Fumiko brukar kritisera feminister som konsumerar kultur som hon betraktar som misogyn och att många upplever sig attackerade på grund av detta. Nåja, utan att gå in på detaljer så vill jag komma till saken, nämligen den att det är jävligt tröttsamt att bli påhoppad för den kultur eller vad det nu är man gillar av andra feminister.

Jag ser mig själv som ganska radikal i min feminism, inte i de mest extrema markerna kanske men ändock ganska mycket extremare än de flesta jag stöter på. Jag tycker verkligen att man ska förändra livet utefter sina politiska övertygelser, inte bara gå omkring och tycka utan att göra något av det. Jag försöker ständigt att förändra mig för att leva mer efter mina övertygelser. Herregud, jag har gått från att vara ätstörd, ständigt rakad och sminkad, läsa tjejtidningar, ha obekväma kläder, shoppa skitmycket, ha pissigt självfötroende och så vidare till att ha frigjort mig från allt detta. Delvis för min egen skull, men också tack vare och för feminismen.

Jag är absolut inte intresserad av ett feministiskt perspektiv som bygger på att jag måste göra avbön från precis allt jag gjort som skulle kunna betraktas som misogynt eller att bidra till misogyn kultur. Feminismen ska vara en ideologi som hjälper kvinnor, inte binder dem ännu mer och skuldbelägger dem. Det är en skillnad på att kritisera och att skuldbelägga. Ibland kan gränsen vara hårfin, ibland flyter det in i varandra. Det måste gå att få vara människa och samtidigt kalla sig feminist utan att bli anklagad för att vara en dålig sådan.

Att gå från att vara omedveten om patriarkatet till att kunna göra upp med de värderingar och beteenden hos en själv som stammar från det är en process, något som måste ske långsamt och som egentligen aldrig blir riktigt färdigt. Ingen vill tillhöra en ideologi där det i samma stund som du tillkänner dig den förväntas göra upp med typ hela din person. Alla är påverkade av patriarkatet, vi har sådana beteenden präntade djupt i oss. Man kan helt enkelt inte göra sig av med allt detta på en gång, det är en omöjlighet. Det måste få ta tid och man måste få lov att stanna där man vill, där man känner att ens egen nivå ligger. Alla kan eller vill inte leva för feminismen, alla kan inte ha den där perfekta livsstilen där man liksom är magiskt befriad från alla patriarkala rester i sitt beteende, men de måste också få plats.

Min feminism ska tjäna mig. Den ska inte få mig att känna skuld och ångest, den ska få mig att känna mig befriad. Det är det jag känner när jag tänker på alla förändringar jag kunnat bli kapabel att göra på grund av feminismen; befrielse. Befrielse från ångest, krav, skuld och skam. Befrielse från patriarkatet. Det är den känslan jag vill att andra ska få av feminismen. Jag vill inte uppnå något samhälle där ingen rakar benen bara för sakens skull, jag vill ha ett samhälle där det står människor fritt att välja själva. Om någon väljer att göra andra saker än jag gör så är det mig likgiltigt, det viktiga är att de gör beslutet på rätt grunder, sina egna grunder. Inte för att tillfredsställa någon annan. Jag vill inte ha en värld där alla följer mina preferenser, jag vill ha en värld där folk att fria att upptäcka och följa sina egna.

Feminismen är en rörelse sprungen ur ett behov. Ett behov av jämlikhet, ett behov av frigörande från patriarkala strukturer. Visst behövs det diskussion, kritik, förändring av beteenden och så vidare men allt detta måste gå att kopplas till de personer detta faktiskt gäller. En feminism som bara är ett ändlöst intellektualiserande kommer aldrig att komma någonstans, aldrig kunna attrahera fler än ett fåtal. För att man ska kunna få med sig många och driva frågan brett så måste folk kunna identifiera sig och, framförallt, känna sig välkomna. De måste kunna känna att de blir mottagna som de är, att de är okej trots sina patriarkala beteenden och brister. Man vill inte komma till insikten om att man blir förtryck, belagd med skuld och skam och idéer om hur man ska vara av hela det patriarkala samhället och sedan inse att den gruppen människor som ska erbjuda en lösning bara lägger ännu mer på ens axlar. Det viktiga är att man har en insikt om ett problem och en vilja till förändring, både personlig och samhällsomspännande.

Iden om systerskapet ska inte göra det omöjligt med intern kritik, men det får inte heller bli så att rörelsen börjar handla om att kritisera sig själv istället för att kämpa emot förtrycket av kvinnor. Jag vill inte vara med i ännu en rörelse som förtrycker. Jag vill ha en sammanslutning mot patriarkatet, inte en intern intellektuell tävlan om vem som har mest korrekt livsstil eller mest radikala åsikter. Det är inte intressant och framförallt; det hjälper inte. Varken mig eller någon annan. Det blir bara mer av samma gamla skit, samma gamla unkna förtryck och samma gamla tjat om hur människor ska vara och inte.

36 reaktioner till “Jag vill inte vara en del i ännu en rörelse som förtrycker.”

  1. Den typen av åsikter är ganska ovanliga tack och lov och handlar antagligen mer om att göra upp med sig själv och sina egna värderingar. Hon projicerar helt enkelt sin skuld och skam på andra. Det är enklare att hantera sin egen om man tillskriver andra samma egenskaper. Enklare att må bra genom att peka ut andra så att säga.

  2. Det du för fram är en mycket vacker lovsång till liberalfeminismen, dvs att fokusera på lika möjligheter, snarare än lika utfall. Det är svårare att mäta sina framgångar, men i gengäld är de verkligt befriande, i stället för totalitära.

    1. Nej, det är det inte. Fattar inte hur du får detta till liberalfeminism ärligt talat.

      1. Håller med otmeahij om att detta verkar vara mer liberalfeminism än något annat. Socialism som ideologi har en sor tradition med att klassificera den grupp man ska tillhöra och som är den rätta och de andra, de dåliga. Din egen klassanalys är ett typexempel på detta. Ett annat exempel är hur vänsterpartiets föregångare har splittrats i fraktioner och nya partier bildats. Om du exempelvis har läst Lenin så se du att detta även är centralt för honom.

        1. Bara för att jag inte tycker att det finns et egenvärde i att folk inte rakar benen så är jag inte liberalfeminist. Min feministiska analys är kollektivistisk, däremot så ogillar jag när den blir elitistisk och uteslutande, varav jag skrev mitt inlägg.

        2. Jag tror att du har förstått det helt hel. Fannys feminism kan fortfarande vara kollektiviserande, men den är nog mellan att se patriarkatet och kvinnorna som de två motpolerna, och inte ”bra” kvinnor och ”dåliga kvinnor som motpoler. Det är sunt, för om det är något patriarkatet vill, så är det att feminister bråkar internt istället för att arbeta mot patriarkatets makt.

            1. Jättebra blogginlägg, tror inte jag läst en så tydlig text i ämnet 🙂 Och laxsill, håller verkligen med i din kommentar. Det är dags för kvinnor att sluta skuldbelägga oss själva för att vi inte passar in i nån mall för hur en ska vara för att få räknas som en ”riktig” feminist. Härskartekniker har vi nog av ändå.

          1. Det normala förfarandet för socialister är att först definiera en fiende; borgare, kapitalister och eller patriarkatet. Sedan när huvudfienden är definierad så är det mycket viktigt att inte bli associerad med fienden eftersom du då är en dålig socialist och förrädare. Detta används regelbundet i den fraktionalisering som sker inom socialistiska grupperingar, även inom den socialistiska feminismen. Den liberala feminismen har inte denna tradition och accepterar många fler åsikter inom leden så att säga än den socialistiska varianten. Utifrån detta är din text mer liberal än socialistisk.

            1. Alltså, nja. Jag tycker att jag ser rätt mycket fiendebildskapande från samtliga politiska riktningar. Liberalerna är by far inga helgon här, eller vad skall vi t.ex. säga om det upprepade likställandet av dagens svenska socialister med Mao och Stalin? Det är väl kanske snarast ett allmänmänskligt beteende, att man gärna vill ha något att distansera sig från som det man INTE är, hellre än att försöka beskriva vad man ÄR.

              1. Fast du missar poängen. Poängen är hur man behandlar oliktänkande inom den egna gruppen. Där skiljer sig liberalismen stort från hur socialister gör.

                Ang din OT så har svenska socialdemokrater varit mycket klara med att fördöma den variant som praktiserats både i de fd öststterna och på andra ställen. Tyvärr har andra, exempelvis vänsterpartiet, inte varit lika klara i vad de tycker när det gäller både Mao och Stalin. Nej, förlåt, de gillade inte Mao men höll på Stalin i den fraktioneringen men mest på Honecker…

                1. Delar inte din bild av liberaler. Tkr det kan finnas ett javla hetsande mot oliktankande inom den egna gruppen aven dar. Det uppstar val fan i alla kontexter dar en massa debattsugna manniskor som sk ”starka asikter” traffas?

                  1. Visst, men det är endast hos socialismen som detta har institutionaliserats oh är en del av ideologin.

            2. Ar inte sarskillt intresserad av att definiera texten i sig som liberal eller socialistisk, den ar feministisk helt enkelt. Priblemet du beskriver ar visserligen existerande, men bara for att ajg kritiserar det betyder det inte att ajg inte ar socialist.

            3. Ar inte sarskillt intresserad av att definiera texten i sig som liberal eller socialistisk, den ar feministisk helt enkelt. Priblemet du beskriver ar visserligen existerande, men bara for att jag kritiserar det betyder det inte att jag inte ar socialist.

              1. Texten definieras efter hur den är skriven och inte hur du definierar den och som du har skrivit den är fen betydligt mer liberal än socialistisk. Du kanske måste fundera på om du verkligen är socialist?

                1. För det första håller jag inte med dig om att detta skulle vara något nödvändigt eller bärande inom socialism. För det andra kan jag väl kritisera en företeelse inom socialismen utan att behöva överväga mitt ställningstagande.

            4. Nu tycker jag att din insikt om socialismen är väldigt bristande, om jag ska vara ärlig. Socialismen handlar verkligen inte om att definiera fiender eller undvika att associeras med dem, utan socialism handlar om ett fokus på jämlikhet. Att kapitalismen, som en ideologi som är oförenlig med socialism, står i vägen är liksom inte det centrala i rörelsen utan bara ett hinder på vägen.
              Sen är socialister extremt duktiga på att ha hetsiga interna diskussioner, men det handlar inte om att oliktänkande inte accepteras utan om att det finns en ständig kultur av att ifrågasätta auktoriteter, möjligtvis med undantag från Marx och Engels.

              Ska vi dessutom snacka rena upplevelser så upplever jag liberalismen som enormt mycket mer förtryckande. Där känner jag att en måste följa normen på ett visst sätt, annars blir en ganska brutalt utstött. Du förväntas inordna dig i samhällsnormen, på din plats i stegen, annars utsätts en för ett sådant socialt tryck att det är löjligt. Nu menar jag inte att det nödvändigtvis är så här, men det här är min upplevelse av liberalismen som precis som din om socialismen kanske inte stämmer överens med hur det ”är”.

  3. Fanny, du ar sa bra. Kan du inte skriva en bok, eller annu hellre en serie bocker, som jag kan sluka och sen tvinga alla andra att lasa?

    1. Men hon skriver ju en jättebra blogg, som hon uppdaterar jämt, och som alla kan läsa. Vad får man ut av böcker som man inte får på en blogg? Undrar för jag har sett liknande kommentarer påandra håll o förstår inte.

      1. Jag kan nog se fordelar med bokformatet, framforallt att texterna kan vara langre samt att de inte ”forsvinner” lika snabbt i tiden. Skulle garna skriva en bok, men da kanner jag att innehallet maste stracka sig utover tyckandet har pa bloggen.

  4. Jag har läst din blogg ett tag nu, hittills utan att kommentera, men det är var banne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades så nu tar jag kommentarsoskulden! Bra skrivet!

    Egentligen är det så logiskt: t.ex. så rannsakade jag mig själv och hittade modet att sluta raka benen tack vare att jag läste på feministiska bloggar om tjejer som valde att inte göra det och som berättade varför. Gav bakgrund och information om varför man gör det överhuvudtaget, berättade hur de kommit fram till sin åsikt om det. Det kändes jättebra när jag väl funderat, tagit något sorts beslut trots att det kändes lite läskigt i början (så djupt rotat var tydligen det där med slätrakad = fint hos mig… ack ja), och kunde sluta mig till det gänget. Gänget jag ser upp till. Det hade säkerligen inte känts lika bra om jag läst texter av tjejer jag ser upp till, som inte rakar benen, som istället var upprörda över hur andra tjejer kunde vara så dumma och osolidariska att de fortsatte att raka sig och att man faktiskt borde låta håret vara för att vara en god feminist. Slutat raka benen för att slippa bli dömd och ogiltigförklarad av personer jag ser upp till.

    Kanske ett simpelt exempel, men väl ett exempel på att åsiktsbildningen och informationsspridningen du och andra bloggare ägnar er åt verkligen, verkligen gör nytta. Och sådana exempel inbillar jag mig alltid är trevliga att stöta på. Tack, hördu!

    1. Det ar ett utmarkt exempel! Jag kande precis detsamma, det som overtygade mig till att sluta var knappast mnniskor som skuldbelade mig pga mitt tidigare val utan tvartom folk med en oppen attityd.

  5. Problemet är kanske att kombinationen av fixeringen och tron på patriarkat, könsmakt mm. i kombination med…

    Jag är absolut inte intresserad av ett feministiskt perspektiv som bygger på att jag måste göra avbön från precis allt jag gjort som skulle kunna betraktas som misogynt eller att bidra till misogyn kultur. Feminismen ska vara en ideologi som hjälper kvinnor, inte binder dem ännu mer och skuldbelägger dem. Det är en skillnad på att kritisera och att skuldbelägga. Ibland kan gränsen vara hårfin, ibland flyter det in i varandra. Det måste gå att få vara människa och samtidigt kalla sig feminist utan att bli anklagad för att vara en dålig sådan.

    … är att det blir just ännu en rörelse som förtrycker.
    Det finns två vägar att gå, antingen så tar man sina tankar om patriarkala strukturer på allvar och inser att det inte är någon annans strukturer utan strukturer man själv bidrar till genom sitt beteende och som inte bara kan kallas misogyna när andra gör det. Eller så anser man att den egna friheten är viktigare än det eventuellt misogyna bidraget från beteendet, men då kan man inte gärna förvänta sig att det bara ska gälla en själv eller sin favoritgrupp utan även andra, varpå mycket av strukturtänkandet faller eller iaf blir oviktigt.
    Det är bara att bestämma sig hur man vill ha det, men hyckleri kring vad som förväntas av andra respektive en själv är ingen väg framåt.

    1. Nej, men anser du att det ar det jag foresprakar har eller?

Lämna ett svar till ladydahmer Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *