Kampen för kvinnors rättigheter är också kampen för pojkars rättigheter.

rätttillbarnLäser just nu om barnperspektiv när det kommer till mäns våld mot kvinnor, vilket är både sorgligt och intressant. Det finns ju en slags ideologi i Sverige som bygger på ”barns rätt till båda sina föräldrar”, men som i själva verket handlar om mäns rätt till sina barn. I litteraturen jag läser så beskriver barn själva hur de har bemötts av utredare på socialtjänsten, och vissa upplever att de har blivit pressade till umgänge med fadern trots att de själva sagt att de inte vill.

Det finns en slags generell ideologi att barn på något sätt skulle behöva ha en pappa i sitt liv, och att detta behov är så starkt att det är viktigare än barnets behov av skydd från en individ som är bevisligen våldsam och som barnet uttryckligen inte vill ha någon kontakt med. Pappan som idé blir viktigare än den faktiska relation som barnet har med sin faktiska pappa.

En annan intressant aspekt är att ingen tvingar frånvarande pappor till umgänge med sina barn. En kan ju tydligen inte tvinga vuxna till saker, men att tvinga barn till saker de inte vill är tydligen helt acceptabelt. Det handlar, som alltid, om mäns rättigheter. Om pappan vill ha kontakt med barnet så ska han få det, vill han inte det så ska även detta respekteras. Vad barnet vill och behöver är aldrig det centrala, det centrala är vad pappan anser sig ha rätt till.

Feminister anklagas ju ibland av antifeminister för att skada pojkar genom att uttrycka manshat, men det som fäder utsätter sina söner för när de misshandlar dem eller deras mödrar hamnar sällan i fokus. Kanske för att antifeminister inte bryr sig särskilt mycket om pojkars rättigheter utan om vuxna mäns rättigheter. I det feministiska perspektivet finns det ju ofta ett tydligt barnfokus, då vi är väl medvetna om att mäns makt, framförallt i familjen, inte bara drabbar kvinnor utan även barn hårt.

Det skadar barn att växa upp i hierarkiska kärnfamiljer, där de får se mäns dagliga utövande av makt över kvinnor också ofta även används som ett verktyg i detta maktutövande, inte sällan även efter föräldrarnas separation. Män upprätthåller sin kontroll över kvinnor med hjälp av barnen, både under pågående relation där kvinnan ofta tvekar inför att lämna situationen eftersom det kan göra det svårare för henne att skydda barnet från mannens våld, men också efteråt genom utdragna vårdnadstvister, att vägra skriva under papper för att barnet ska få stöd eller att använda barnet som budbärare. Detta är såklart en djupt destruktiv situation för barnet.

Att kämpa för kvinnors rättigheter är även kampen för barns, och således även pojkars, rättigheter. Pojkars rättighet att få växa upp i ett hem fritt från våld och förtryck, att slippa användas som en spelpjäs i fäders utövande av makt och kontroll över kvinnor. Detta rättighet är så mycket viktigare än vuxna mäns rätt att få tillgång till sina barn.

10 reaktioner till “Kampen för kvinnors rättigheter är också kampen för pojkars rättigheter.”

  1. Det är precis så. Barn glöms bort precis överallt och struntas i fullständigt. Ibland undrar jag varför föräldrar ens har rätt till ett barn bara för de råkar vara gen-replikatörer.

  2. När mina föräldrar skildes skulle jag vara tvungen att vara hos min pappa varannan helg. Jag minns att jag sa att jag hellre bor i skogen under bar himmel varannan helg isf och slapp som tur var åka dit. Men han gick förstås och drog rövarhistorier där han bölande gick omkring och sa att mamma ”tagit barnen från honom”. Vet inte hur många gånger jag fick höra ”men han ÄR JU DIN FAR” också. Ungefär som om jag vore orimlig på nåt sätt som inte är intresserad av att träffa karln.

  3. Blir så knäpp på den föreställningen. Liksom, min farsa misshandlade oss när jag var liten och ändå var det ALLTID han det var synd om?? Och fortfarande så säger mina släktingar saker som att det var så synd om han att han inte fick träffa mig så mycket när jag växte upp. Tror aldrig att nån av de som också känner min farsa har sagt att det var synd om mig för att han misshandlade oss, inte en enda gång utan de tar alltid hans sida. Så. Jävla. Sjukt. Liksom vill man träffa sin unge så får man väl se till att inte göra ungen livrädd för en, hur svårt kan det vara?

  4. Moa
    Den här inställningen har fått mig att undra över andras relation till sina föräldrar. Jag ville inte träffa min pappa för att jag tyckte att han var oerhört svår att stå ut med.
    Hur illa var då inte föräldrarna till dom som kände honom men ändå tyckte att jag borde träffa honom? Hur kunde dom tycka att det skulle vara värt det? Umgicks dom mycket med sina idiotföräldrar och tyckte att det var värt det? Jag fattade inte.

  5. Jaa men titta, min pappa up i dagen! Nog är det sorgligt att barn aldrig har nåt att säga till om vid en separation, allt byggs liksom runt vad pappan vill/tycker är bekvämt…finns ju inga förutsättningar för en lyckad relation i det.

  6. Såg att Sonja redan kommenterat (vi är syskon), men när våra föräldrar separerade reagerade vi smått olika. Jag ville till en början hälsa på vår far av någon anledning, både för att jag på något vis ändå gillade honom men också för att jag ville hålla kontakten med vår bror. JÄMT när jag var där skulle han börja ranta om hur horig vår mamma var, och aldrig fick jag ens ringa henne för att säga godnatt utan att han skulle börja bröla och rycka åt sig telefonen ur mina händer. Han kunde börja skälla utan anledning och beskylla mig för att vara otrevlig mot hans tråkiga kompisar bl.a som brukade komma och sitta/mögla på kökssoffan medan man hörde klockan ticka i bakgrunden. En gång var jag tvungen att fly från kaoset, och tror faktiskt inte att jag åkte dit igen efter det. Nej suck, sedan gnället om att ”vi övergett” honom. Vi ville helt enkelt inte utsätta oss för den där skiten.

  7. Jag bodde 15 motvilliga år deltid hos min pappa. det hela slutade när jag efter en längre period hos mamma skulle tillbaka till pappa och jag bara inte stod ut med tanken utan bröt ihop på skolan och åkte hem till mamma istället. Allt löste sig ganska bra, mamma hjälpte mig att prata med pappa om mitt beslut osv. Men nu tänker jag bara på hur den där gråten och förtvivlan över att åka från mamma aldrig togs på allvar förrän jag var tillräckligt ”stor”. Att det sågs som rimligt att jag till 17 års ålder bodde hälften av tiden på ett ställe jag inte trivdes. Barn har verkligen inget att säga till om i de flesta familjer, och det är läskigt hur normalt det verkar för de flesta

  8. Var alltid orolig, rädd och nervös pga av min pappas terroriserande av hela familjen, så när han flyttade långt bort från oss kände jag bara lättnad. Han är fortfarande, många år senare förbannad för att mamma ”tog hans barn ifrån honom” och är helt övertygad om att vi haft det bättre om vi varit mer med honom.. Men varje gång vi varit hos honom har vi mest bara varit i vägen ändå, och han har fortsatt att bete sig lika vidrigt. Nu är jag iofs medveten om att han inte är helt frisk, men det är väldigt obehagligt när människor som vet precis hur han är ÄNDÅ anser att han har haft för lite att säga till om ifråga om oss, för att han är vår pappa. Det går liksom inte alltid in i folks huvuden när jag säger att jag mått bättre ju mindre jag haft att göra med honom.

  9. Barn som inte har fyllt 12 år har väldigt lite inflytande vid vårdnadstvister. I första hand så beslutar man om delad vårdnad, om det inte framkommer att den ena föräldern är helt olämplig.
    Praxis var, i alla fram till 2006, gemensam vårdnad. Det var bara om föräldrarna hade svåra samarbetsproblem som man dömde annorlunda. Detta gällde även om det hade förekommit våld i familjen. Helt sjukt.

    Tyvärr så är det många föräldrar som först i anslutning till vårdnadstvister passar på att anmäla motparten för våldtäkt, misshandel, hot, ofredande och eller sexuellt utnyttjande. Det är inte helt ovanligt att det förekommer orosanmälningar. I och med att det ofta sker i anslutning till en infekterad skilsmässa/vårdnadstvist och ord står emot ord så går det sällan att avgöra om anmälningarna beror på tvisten eller om tvisten beror på att den ena parten har allvarliga problem.

    Ett problem (för bedömningen) är att barnen ofta bor hos en förälder och att det ger den föräldern en möjlighet att medvetet eller omedvetet påverka barnen. Det är många barn som gör allt för att vara till lags. Ibland så uttrycker sig barnen på precis samma sätt som den föräldern som hon eller han bor hos.

    När barnet har fyllt 12 så är grundregeln att man ska mycket stor hänsyn till barnets vilja. Men att ”kräva” att ett barn ska ta ett beslut om att dumpa sin mamma eller pappa? Det är många barn som inte vill välja. De vill bara att mamma eller pappa ska sluta dricka, sluta slåss, att de ska bli sams osv. Det är svårt att lyssna på någon som har svårt att välja.

    Jag önskar att vårdnadstvistsbarn och skilsmässorbarn kunde skapa en website med guider till hur föräldrar och barn i vårdnadstvister ska och inte ska bete sig. Där man skriver vad man själv har gått igenom. Jag tror att väldigt många skulle uppskatta en sådan sida. Både de som dömer i vårdnadstvister, skilsmässobarn som behöver stöd och föräldrar.

Lämna ett svar till Moa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *