Känslomässigt arbete är kvinnors ansvar och mäns tillval.

I relationer med män som brytt sig om känslomässigt arbete har det blivit uppenbart – att det som för mig är överlevnad är för dem en hobby.

Jag analyserar inte relationer för att jag vill utan för att jag måste. Dels är det ett ansvar som tillfaller mig som kvinna i de relationer med män jag har eller har haft, dels är det ett sätt för mig att byta mig fri. Jag hade så gärna levt i en värld där jag slapp tänka på denna skit.

Jag tycker inte att det är ”intressant” att förstå hur människor fungerar på det sätt som vissa män ”intresserar” sig för typ psykologi som kunskapsfält, det är den kunskap som kommer till direkt användning i mitt liv som jag söker. Inte heller handlar det om att dominera min omgivning – det handlar enbart om att skydda mig själv.

Precis som med barnomsorg så är känslomässigt arbete kvinnors ansvar och mäns tillval – män kan försöka förstå känslor om de vill, och får då ofta åtskilligt beröm för att de är sådana praktexemplar av ”känsliga män”. Så DUKTIGA de är som försöker begripa sig på grundläggande aspekter av mänsklig existens!

Jag blir provocerad när något som för mig alltid varit en ren nödvändighet för psykisk överlevnad för dem är en hobby. Jag blir provocerad när de diskuterar det med mig som vore det ett ämne, en intressant liten diskussion en kan ha en åsikt kring innan en går vidare med sitt liv, när det för mig är en grundläggande praktik som jag ständigt utvecklar.

Insikten slår mig, att den kunskap jag och de har aldrig kan vara lika eftersom den formats utifrån helt olika positioner. Min kunskap är praktisk, den kommer genom levd erfarenhet, både min egen och andras. Den kommer ur åtskilliga försök, noggrant framvaskande av de bitar som fungerar praktiskt i mitt liv. Det har inte funnits något utrymme för misslyckanden, eftersom varje sådant har varit ett hårt slag mot mig personligen.

Deras kunskap kretsar snarare kring relationer som något slags abstrakt ämnesområde, något jag över huvud taget inte kan relatera till. Det provocerar mig att de kan behandla det som ett intresse, som något de betraktar utifrån när de känner för det och inte som något de måste förhålla sig till och leva i varje dag. Ibland skulle jag nästan föredra att de inte brydde sig alls, för den här inställningen gör mig så sjukt provocerad.

4 reaktioner till “Känslomässigt arbete är kvinnors ansvar och mäns tillval.”

  1. Fastnade vid det du nämnde här, ”män som intresserar sig för psykologi”. Jag har själv en kandidatexamen i socialpsykologi, och har haft relation med en man som tyckte psykologi var ganska ballt. Jag tolkade det som ett utrymme för debatt och ömsesidig potential till självinsikt i förhållandet, meneeeh. Icke. Inte nog med att jag och min kunskap aldrig togs på allvar, han försökte konstant överbevisa mig med sina EGNA ”psykologiska” teorier (som bekvämligt nog alltid styrkte hans ståndpunkt). Och dessa grundades så gott som alltid på att han kände den och den, eller inte kände någon som gjort si eller så, eller helt enkelt vaga ogrundade generaliseringar. Behöver kanske inte säga det, men insikten om att jag inte togs på allvar alls var smärtsam – speciellt när min kunskap ifrågasattes (också den typen av kille som påstår sig bara kunna acceptera något om det grundas på vetenskap). Och ja, det tog slut ganska snabbt, när jag insåg att jag inte nå fram – inte ens på hans egna premisser som jag nedlåtit mig själv att utgå helt från.

  2. Ja oj vad jag känner igen mig i det här. Och liksom frustrationen av ”teorier”, som att det inte hade något med oss här och nu att göra. Klockrent inlägg!

  3. Citat Fanny:

    ”……män kan försöka förstå känslor om de vill, och får då ofta åtskilligt beröm för att de är sådana praktexemplar av ”känsliga män”. Så DUKTIGA de är som försöker begripa sig på grundläggande aspekter av mänsklig existens! ”

    Minns att jag och en tjejkompis diskuterade detta för nu väldigt många år sedan varav jag har glömt alla specifika termer från den tiden som vi använde men det du tar upp är som sagt mycket intressant. Det verkar som sagt finnas en tendens att män generellt ser på känslor som en form utav ”hobby” (eller något som är väldigt objektivt) medan kvinnor typ ”lever i känslor” s a s (hittade kanske inte helt korrekta ord här men dessa får duga så länge).

    Jag upplever ibland att jag blir missuppfattad IRL och även på nätet en del gånger angående min insikt i känslor och missuppfattningen kan komma från vem som helst. Sanningen är dock att jag har en personlighetsegenskap som ligger inom området ”låg latent hämning” (givetvis finns det ingen svensk wiki-sida om detta så jag klistrar in den engelska – ”Low latent inhibition”):

    https://en.wikipedia.org/wiki/Latent_inhibition#Low_latent_inhibition

    Fördelen med att ha en variant på detta är att jag kan analysera absurda mängder information så väl ren teknisk som känslomässig information väldigt fort (där båda två är i allra högsta grad levande s a s och inte några ”objekt” som jag kan distansera mig ifrån). Nackdelen är att jag kan missa otroligt enkla saker och slutsatser (och även köra slut på mental och känslomässig energi våldsamt fort)… saker som gett upphov till minst sagt *facepalm* både från mig själv och andra men även en hel del hysteriska garv från mest andra men jag har då inte tagit illa upp pga det var så bisarrt.. dessutom är det kul att få andra att skratta även ifall det inte riktigt var avsikten! Till sist då så finns tyvärr risken för att jag blir kraftigt missförstådd och jag får ibland lägga ner energi på att liksom ”justera det” och uttrycka mig ”lite mer normalt” (det rör mest IRL faktiskt)… jag är ofta kluven till hur ”sunt” det är eftersom det drar rejält med energi från mig.. visst.. helt nödvändigt i vissa situationer men generellt inte så sunt.

    Många andra män, vänner och bekanta genom åren, som jag har pratat med om känslor osv har ofta uppvisat en förmåga att ha ganska klar och märkbar distans till känslor (med den stora nackdelen att NÄR dom inte kan ”fly” från en känsla så blir dom extremt sårbara på olika sätt.. dom blir ”chockade” s a s).. något som är främmande för mig. På ett sätt är jag därför ofta lite mer ”bekväm” med att umgås med kvinnor men många gånger anser jag mig vara en ganska ”märklig mix” utav både man och kvinna i min personlighet. Kanske kommer missuppfattningen från vissa just därifrån.. att dom har svårt att kategorisera in min (emfas) personlighet som antingen ”man eller kvinna”.. jag kan liksom ”spela båda ’roller'” och jag kan applicera x-antal sätt att tänka och känna på.. så ”var är jag egentligen” (antar att en del personers resonemang går så om mig). Tyvärr har många inte lärt sig att fråga en rakt ut vad man menar i en exakt situation! Ska säga det också att jag inte har någon utbildning i psykologi förutom 2 terminer i gymnasiet men det var bara ”Freud-tramseri” i princip. Allt jag kan ang känslor KÄNNER jag… det sitter alltså i mig ”från start”… i min personlighet… i min kropp… i hela mig.

    För att lämna mig själv här i slutet (lol… ibland pratar jag som sagt på rejält om mig själv) så tror jag mycket utav ”hobby-mentaliteten” ang känslor hos män beror på normer och kultur. Kolla bara på hur det ser ut i t ex typiska amerikanska filmer (gärna med lite inslag utav ”macho”)… där finns liksom hela konceptet ”färdigpackat” för att gå rakt in i det undermedvetna (som många andra saker). Det konceptet ser jag dock INTE som något verkligt utan något som är helt konstruerat varav endast ett fåtal Hollywood-filmer är verklighetsbaserade s a s när det kommer till känslor. Sistnämnda filmer får nästan aldrig biopremiär pga folk tycker dom är FÖR deprimerande (åsikter som jag har hört IRL från en hel del)… det säger något om människors inställning till det här livet och hur påverkade och styrda folk i gemen är utav normer och kultur!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *