Karriärshets är inte bättre än utseendehets.

Ibland talas det om att ”unga tjejer” borde sluta snacka så mycket om utseende och män och istället fokusera mer på… karriär. Att prata om ”karriär” antas på något märkligt sätt vara frigörande, leda till mindre ångest och stress och så vidare. Det anses vara mer ”realistiskt” än de krav som ställs på kvinnors utseende. På det stora hela bättre, mindre laddat och så vidare. Undrar om det är en slump att detta snacka alltid kommer från kvinnor som på något vis lyckats med sin karriär?

För mig är ”karriär” så mycket mer ångestladdat än vad mitt utseende eller relationer med män är. Det handlar liksom om vad jag ska ta mig till i resten av mitt liv och det är verkligen inte kul att tänka på. Vi lever i ett samhälle där jobb är oerhört viktigt för vem en anses vara, samtidigt som färre och färre kan räkna med att ha någon slags fast karriär som de kan styra över. Osäkerheten på arbetsmarknaden sprider ut sig och många är glada om de ens klarar sig månaden ut. Att tänka på ”karriär” i en sådan situation känns oerhört avlägset.

Att få till en ”karriär” är inte en fråga om hårt slit allena, utan det handlar om möjligheter. För många människor känns nog karriär mer avlägset än ett lyckligt förhållande eller en snygg kropp. Det stora flertalet får ”nöja sig” med att ha något vanligt jävla jobb som en trivs lite halvbra med, och även detta framstår för många unga som en utopi. Fast anställning är ett jävla privilegium nu för tiden, det är liksom något ungdomar drömmer om att uppnå. Att i en sådan situation börja snacka om att ”karriär” i bättre och finare än utseende eller förhållanden är bara märkligt.

I detta snack finns det också ett förakt för kvinnor som ”nöjer sig”, som liksom lever ett helt vanligt liv. ”De” borde istället satsa mer på karriären och inte bry sig om så dåliga ofina saker som män, shopping eller sitt utseende. Det enda en gör här är att höja upp ett manligt ideal på bekostnad av det som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt. Kvinnor borde ta mer plats på manliga arenor, till exempel i yrkeslivet. Detta marknadsförs som ”lösningen” på kvinnoförtrycket. Om kvinnor bara blir mer som män så kommer vi ha det mycket softare. Den här retoriken leder till att en massa kvinnor offras, kvinnor som inte vill eller kan satsa på någon karriär utan ”nöjer sig” med ett vanligt jävla svenssonliv, eller kanske inte ens har möjlighet till ett sådant. Deras liv anses inte fina nog, feministiska nog. Detta är problematiskt ur ett feministiskt perspektiv.

Problemet för mig är inte att det fokuseras på fel saker, utan det är att en ska vara så jävla mycket hela tiden, åstadkomma så jävla mycket. Jag vill ha möjligheter till att leva ett bra liv, utan ständig osäkerhet och att dubbelarbeta så att jag blir sjuk. Jag vill ha möjlighet att göra saker jag tycker om, att styra över min tid, att slippa känna att jag hela tiden balanserar på avgrundens rand. Jag behöver inte karriärcoachas, jag behöver ett välfungerande samhälle där det finns möjligheter att leva ett bra liv som kvinna oavsett vilka val en gör. Det är inte rimligt att kvinnor straffas för att göra de val som kvinnor traditionellt har gjort, som vi ofta pressas in i och som dessutom är nödvändigheter i samhället (vårdarbete, barnafödande).

För det handlar liksom inte om mig personligen, om MIN karriär, det handlar om vilka livschanser en erbjuds i detta samhälle. Det handlar om rätten till ett värdigt liv.

13 reaktioner till “Karriärshets är inte bättre än utseendehets.”

  1. Att tänka på utseendet kan vara avslappnande. Det är så konkret. I alla fall tycker jag det är enklare att ändra mitt utseende än att ändra min personlighet, eller annat som jag egentligen skulle vilja/behöva ändra för att uppnå vissa saker. Att pyssla med utseendet kan ge en illusion av att ha uppnått något, fast man egentligen kanske skulle vilja uppnå något annat, men utseendet kan fungera som ett substitut för det där andra. Ett sätt att ta kontrollen över något helt enkelt. En vanlig orsak till exempelvis ätstörningar.

  2. Ja, för mig har det i alla fall varit väldigt lugnande och frigörande…not! Jag har alltid varit ”Den Smarta Tjejen” och när jag blev mobbad som barn fick jag alltid höra att: ”Vänta du bara. En dag kommer de att sitta där med sina skitjobb och du kommer att äga hela stället”. Det där snacket köpte jag väldigt länge – att jag har en unik chans att bli någon och att det är min skyldighet att ta den. Nu läser jag sista året på min utbildning, är väldigt nära att bli utbränd pga prestationsångest och har gamla kompisar från gymnasiet som ständigt frågar om jag ska göra en master på Oxford och släktingar som fortfarande tjatar om att jag som är så smart borde ha sökt in till läkarutbildningen. Just nu är jag jävligt avundsjuk på gamla grundskolekompisar på facebook som jobbar som timvikarier inom vården, skriver blogginlägg om hur mycket de vill se ut som Kenza och testar olika dieter. Att de är förtryckta har jag tyckt väldigt länge, men det är först nu jag inser att jag själv är minst lika förtryckt, trots att jag kan ”bli något” medan de antagligen inte kommer att komma mycket längre karriärsmässigt. Vi måste alla vara något istället för att bara få finnas. Varför kan vi inte bara få vara?

  3. En annan aspekt på det du nu skrev är allt som en gör ska vara lönsamt. Är jag duktig på något så måste jag genast utveckla en plan på hur jag ska kunna sälja min talang för att tjäna pengar på den. Vad hände med att bara ha en kul och krävlös hobby? Jag tycker vi ständingt hetsas framåt och samtidigt hetsas vi till att hetsa mindre, att stanna upp och bara njuta av de små sakerna i livet.

    Det hänger inte ihop.

  4. I morse hörde jag på nyheterna om en ny medicinsk studie som visar att kvinnor som föder barn efter att de blivit 30år löper större risk för att föda förtidigt och att fostret skadas/ blir sjukt.
    Det skulle, enligt experterna inte kanske löpa sådan stor risk för den enskilda kvinnan, och barn som föds förtidigt kan få god vård.
    Däremot reagerade jag på en kommentar som sades senare av experten, hen sa att detta innebär att samhället i stort kommer lida. bara sådär. Utan mer analys, och sedan kom ett nästa inslag.
    Ingen diskussion eller förklaring vad nu anledningen till samhällets förfall skulle vara. Kanske något om att befolkningsantalet löper risk att minska, men det här är min hypotes.

    Jag som kvinna blev ännu en gång skuldbelagd för samhällets förfall, utan någon förklaring från deras sida. Kvinnor skal vara så himla duktiga och utbilda sig, skaffa karriär etc. men absolut inte glömma att de måste föda barn. Mödraskapet är något man inte kan fly undan utan att förväntas känna skam.

    1. Också konstigt om det inte diskuteras hur en ska kunna lösa problemet. Det kan ju till exempel tänkas att kvinnor skulle bli mer taggad på att föda tidigt om de inte riskerade att få hela sin karriär sabbad för det.

  5. Jag vill bara flika in att de flesta män inte nånsin tänker på att göra karriär. De ser fram emot ett vanligt svenssonliv med tid för arbete, umgänge och vila.

    Om kvinnor hetsas att göra ”manliga val” eller att ”bli som män” så har det inget med de allra flesta verkliga männens val eller varande att göra. Istället verkar det handla om att alla kvinnor ska pressas in i de val och det varande som är verklighet för en liten grupp män. Ett socioekonomiskt fåtal och/eller mentalt mindre trevliga typer. Men visst, ok. Tror kvinnor att vägen framåt är att göra som överklassen eller anamma samma mentalitet som buffliga strebers så är det väl så och jag är glad att jag är närmare pensionen än studenten för det är vägen till ett samhälle jag inte vill leva i.

    1. Ja, med mannen som norm så menar jag snarare mansidealet än alla män. Men det är garanterat fler män som gör karriär än kvinnor.

      1. Så när du säger ”mannen som norm” så menar du ett mansideal som omfattas av och eftersträvas av endast ett fåtal/minoritet av män?

        Jag är faktiskt tveksam till om det i dagsläget är fler män som gör en klassisk yrkeskarriär. För de, som jag, som är födda på 60-talet kan det möjligen vara en svag övervikt av män. För de som är födda på 80-talet och senare tror jag det är en klar övervikt av kvinnor. Karriär hänger nämligen ihop med ambition och att inte vara nöjd. Två saker som verkar definiera unga kvinnors självbild.

  6. Fast är inte idealet att göra karriär snarare ett medelklassideal än ett manligt ideal? Eller i alla fall ett ideal för medelklassmän snarare än arbetarklassmän? I det kapitalistiska samhället är så klart medelklassens ideal något som fler än bara de som tillhör medelklassen strävar efter. Men jag tror ändå att det mest är medelklassmän och medelklasskvinnor som ser det som ett ideal att göra karriär eller som strävar efter det (eller tror att det är något som de skulle kunna åstadkomma).

    Sen är det väl främst den liberala feminismen som ser karriär som lösningen på kvinnoförtrycket?

Lämna ett svar till Helene Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *